Diana fick sepsis – tvingades amputera armar och ben: ”Glad att jag lever”
Hon sökte vård, men blev hemskickad med Alvedon.
Någon dag senare stannade hennes hjärta.
Att gå ner för gatan, åka iväg till jobbet som elektriker, klättra uppför stegen till loftet sitt lilla älskade Attefallshus, dansa, träna och umgås med vänner på stan. Allt detta var Diana Melins liv. Den kommande sommaren 2022 hade hon festivalbiljetter till allt – det skulle bli fantastiskt.
Sedan blev hon sjuk.
– Det var en kväll i mars 2022. Jag hade precis kommit hem från jobbet och kände mig dålig – hade riktigt hög feber och värk i hela kroppen, berättar Diana.
Diana Melin hade sepsis – blev ordinerad Alvedon
Hon ringde sin bästa vän och även 1177. Vännen tyckte att hon skulle åka till jourmottagningen.
– Jag hade trott jag skulle bli undersökt och att de skulle ta blodprov, men de avfärdade mig. Sa till mig att det bara var influensa och att jag skulle ta Alvedon.
Diana frös så hon skakade trots febern, men åkte hem. Hon tog två Alvedon och ringde sin bror som bor i Dalsland. Dagen efter började hon spy och få diarré.
– Jag satt mot ett element för jag frös så.
Hon svimmade av flera gånger när hon försökte ställa sig upp.
– Jag ringde pappa och berättade att jag inte kunde känna mina fötter. Han sa åt mig att ringa 112.
Diana hämtades med ambulans, men hon fick vänta länge för SOS tyckte inte att det var så akut och det dröjde närmare 40 minuter innan de kom fram.
– När de såg mig förstod de att det var riktigt illa, mina blodkärl sprängde i mitt ansikte och bröst.
Mitt hjärta stannade i 12 minuter
Det blev blåljus och sirener på och en snabb resa till akuten på Östra sjukhuset i Göteborg.
– Det sista jag kommer ihåg är när de rullade in mig där. Det var jobbigt när alla tog på mig och jag fick panik av det. Sedan stannade mitt hjärta i 12 minuter, har jag fått veta, berättar Diana.
Hon var nedsövd i veckor – vaknade i chock
Läkarna återupplivar henne och placerar henne i en ECMO – maskin, en hjärt-lungmaskin som fungerar som en konstgjord lunga. Antibiotika av den mest potenta form sattes in.
– Jag låg nedsövd i ECMO i fyra dagar och därefter låg jag ytterligare fyra veckor på intensiven innan de väckte mig. Jag hade märkliga drömmar om att jag var en vit fluffig kanin som skulle hugga julgranar till Liseberg och fastnade i en flismaskin. När jag vaknade berättade de att jag blivit amputerad.
Det var en enorm chock. Samtidigt var hennes familj mest glad över att hon överlevt.
– Läkarna hade sagt att de fick ta det timme efter timme. Jag låg på gränsen länge.
Först hade man hoppats på att bara behöva amputera fingrar och tår, men när de satte igång insåg de att de behövde ta mycket mer.
– Först var det händer, sedan hela armarna upp över armbågarna. Mina ben amputerades strax under knäna. De var tvungna annars hade jag inte överlevt.
Opererades flertalet gånger
Diana hade naturligtvis inte drabbats av någon vanlig influensa, utan av en meningokockinfektion som övergick i sepsis – tidigare kallat blodförgiftning. Det kan gå väldigt snabbt och är i högsta grad dödligt.
– Jag var fullt frisk innan och kanske om det gjorts en snabbsänka på mig när jag kom in första gången, så hade jag inte drabbats så här. Många inom vården verkar inte tänka på sepsis som en möjlig diagnos.
Efter att Diana fått veta att hon inte längre hade sina ben och armar kvar så kändes allt fruktansvärt och det tog en månad innan hon såg något ljust med livet.
– Fram till dess ville jag bara dö.
Det värsta var att inse vad min familj fått utstå
Diana opererades massor med gånger för att göra hudtransplantationer över de amputerade lemmarna. Hon hade också stora svårigheter att behålla mat.
– Men det värsta var ändå att inse vad min familj fått utstå. Att min mamma och pappa informerades om att jag kanske inte ens skulle överleva timmen. Att min bror inte ville träffa mig innan jag väcktes ur koman.
Fick förebilder som hjälpte henne att se ljust på livet
Familj, vänner och sjukhusets personal peppade ändå Diana så mycket de kunde och fick henne att se framåt. Men det som verkligen fick henne att till slut se möjligheterna trots kvadrupelamputationen var några tjejer på Facebook som hade varit med om liknande och som blev hennes förebilder.
– Jag kände mig hjälplös till en början, men sedan insåg jag att det kunde bli rätt bra om jag tränade. Framförallt när jag fick komma ut på promenader utanför sjukhuset så kände jag att livsglädjen kom tillbaka. I dag är jag glad att jag lever igen.
Diana använder numera olika typer av rullstolar och har också benproteser, även om hon inte riktigt hittat rätt där än. Det är mycket som är annorlunda i vardagen.
– Jag kunde flytta till mitt eget hem igen i december 2022, men jag kunde inte bo kvar i Attefallshuset, utan har nu en anpassad lägenhet istället. Sedan fick jag ge upp jobbet som elektriker och det saknar jag verkligen, säger Diana.
Hon har dessutom numera personliga assistenter som hjälper henne dygnet runt. De har ett eget rum i hennes bostad.
– Jag har alltid varit självständig tidigare och det har naturligtvis varit en omställning att ha folk runt omkring sig hela tiden, men som tur är får man själva välja vilka som kommer och det känns bra i dag.
Har hjälpmedel i dag som underlättar vardagen
Måendet skiftar, men hon känner sig positiv för det mesta. En del nervsmärta gör sig påmind ibland och de kan kännas som att lillfingret eller lilltån krampar. Den enda medicin hon fortfarande tar är sömntabletter och annat för att dämpa ångest.
– Det bästa som hänt under den här resan är kanske att jag fick chansen att komma till en speciell rehab i Stockholm där de har mer expertis och en bra inställning till hur man kan utvecklas, berättar Diana.
Hon saknar sitt liv med armar och ben, att pyssla och dansa. Även utelivet med kompisar kändes långt borta till en början.
– Vi brukade dansa på klubbar, men nu är det barrundor istället. Som tur är har jag vänner som verkligen vill vara med mig ändå.
För att känna sig mer självständig har hon en del lite udda hjälpmedel, som en gummistrumpa som träs på armstumpen och där olika typer av bestick kan sättas fast.
I dag vill hon framförallt sprida kunskap om sepsis för att ingen annan ska behöva drabbas på det sätt hon gjort.
– Varken jag eller min familj hade någon kunskap alls innan jag drabbades och om jag ska vara ärlig verkar många inom sjukvården också vara okunniga. Jag har fått höra att det är bra att faktiskt uppmärksammar sjukvårdspersonal om att symtomen kan bero på den diagnosen, om man själv misstänker det, säger Diana.
– Det kan drabba vem som helst och det kan gå väldigt snabbt.
Nu ser hon fram mot ett nytt liv som ändå har kvaliteter, även om det blir helt annorlunda. Kanske blir hon ingenjör och kanske kan hon uppfylla sin dröm.
– Jag vill ut och tågluffa i Europa.