Författaren Anna Jinghede: Tsunamin förändrade mitt liv
Egentligen ville Örebrotjejen Anna Jinghede bli läkare, men det krävdes högsta betyg eller full pott på högskoleprovet för att ha chansen att bli antagen till utbildningen.
– Jag snubblade på målsnöret. Efter åtta högskoleprov sökte jag in till både tandläkarhögskolan och läkarlinjen. Jag kom in på tandläkarutbildningen, säger Anna.
Hon utbildade sig och jobbade som tandläkare i några år, men det var egentligen inte det hon ville.
– Jag bestämde mig för att specialisera mig till rättsodontolog, trots att utsikterna att få ett sådant jobb var minimala. Det fanns en enda tjänst i hela Sverige.
Odontologi är en vetenskap som handlar om tänderna, dess utveckling och deras sjukdomar.
Men så hände något oväntat, tsunamin drog in över stränder och städer längs den sydostasiatiska kusten och krävde hundratusentals människors liv i sammanlagt flera länder.
543 svenskar dog i tsunamin
Enligt siffror från Statens offentliga utredningar dog 543 svenskar, varav 528 identifierades, och 1500 skadades, i en av de största naturkatastroferna det senaste seklet. Den enorma flodvågen ödelade stora områden och människokropparna som flöt iland behövde identifieras så skyndsamt som möjligt.
– Som identifieringskunnig tandläkare blev jag tillfrågad om att åka till Thailand för att hjälpa till med arbetet. För mig var det självklart att svara ja. Det var en hedersam uppgift att få vara med och hjälpa till och bidra med min kunskap, men jag visste inte vad jag gav mig in i. Om jag hade vetat vad jag skulle mötas av hade kanske inte mitt 29-åriga jag åkt. Jag var ung på både liv och arbetslivserfarenhet.
Poliser, kriminaltekniker och utredare deltog i identifieringsarbetet som pågick från morgon till kväll, dag efter dag, vecka efter vecka. Arbetet skedde i nära samverkan med andra länders polisorganisationer, i synnerhet den thailändska.
– När jag åkte i väg var det meningen att jag skulle stanna i 14 dagar, det blev tre-fyra veckor och ytterligare två svängar. Jag tillbringade både nationaldagen och midsommarhelgen på katastrofområdet.
Anna möttes av många tunga intryck där det heta klimatet och den enorma förstörelsen var tuffa att hantera.
– Jag stod för första gången i mitt liv öga mot öga med den svåraste formen av ond, bråd död. Tusentals sörjande väntade på besked om ifall närstående hade identifierats för att få möjlighet att transportera hem kropparna till respektive hemland för begravning. Jag skulle försöka hjälpa dem.
Anna och hennes kollegor ställdes inför ett ofattbart mastodontarbete. Döda kroppar i mängder hade transporterats till tillfälliga fältbårhus med kylcontainrar.
Vid större katastrofer aktiveras så kallade DVI-team där bland annat rättsodontologer ingår. DVI står för Disaster Victim Identification och är en process för att identifiera avlidna på ett säkert och metodiskt sätt. Kroppar med okänd identitet undersöks, och information om den avlidna inhämtas i form av DNA-prov, fingeravtryck och tandstatus. Även en uppskattning av ålder, kroppsliga kännetecken och tillhörigheter sammanställs.
Anna Jinghede
Ålder: 48 år.
Familj: Maken Dale, 50, och sonen Sixten, 13.
Gör: Polis, kriminaltekniker, rättsodontolog, forskare och författare.
Bor: I Örebro.
Aktuell: Med boken Dödens hand (Bookmark förlag) och som rättsodontologen som identifierade dödsoffer efter tsunamin.
Uppgifterna jämförs sedan med motsvarande information som polisen samlar in om personer som har anmälts saknade. Tand- och sjukvården bidrar med tandvårdsjournaler, röntgenbilder och läkarjournaler.
– Kropparna som legat i vatten, kommit i kontakt med jordbakterier, solstrålning och värme var ofta stadda i så kraftig för-
ruttnelse att det var svårt att använda sig av DNA eller fingeravtryck. Därför blev identifiering via tänder många gånger en av de mest användbara metoderna, särskilt för medborgare från vår del av världen.
Tack vare att svenskar ofta har en väl dokumenterad tandvård i form av röntgenbilder och tandvårdsjournaler, från småbarnsåren och genom hela livet, är tandidentifiering en effektiv metod.
Men det var långt ifrån bara svenskar som låg uppradade framför Anna och de övriga som jobbade med identifieringen. Kanske kunde ett klädesplagg som det stod HM i skvallra om att den avlidne eventuellt var svensk, men det krävs mycket mer än så för att fastställa en identitet.
– De avlidna skulle undersökas noggrant i syfte att hämta in uppgifter. Hela kroppen kläs av och undersöktes av rättsläkare, kriminaltekniker tog fingeravtryck och min uppgift var att undersöka huvud- och halsområdet. Innan en identifiering kan ske måste en av de säkra metoderna, DNA, fingeravtryck eller tänder, prickas in.
När en matchning för tänderna funnits lämnades informationen om en trolig överensstämmelse till de övriga professionerna. Kanske fanns där en tatuering, ett födelsemärke, körkorts-
handlingar i bakfickan, ett plagg eller annat identifieringsunderlag som utredarna kunde matcha med personen.
– Det är jätteviktigt att vara professionell och att ha högt ställda etiska principer när man undersöker de omkomna. Vi hanterar människor med en historia som har anhöriga som sörjer. Det var tuffa synintryck och lukter i de temporära bårhusen, där vuxna och barn låg sida vid sida. Jag klarade av att tänka bort det tack vare att jag fokuserade helt på mitt uppdrag. Det gäller att inte slappna av och ta in den hemska verkligheten.
Mött många anhöriga till de döda
Under sina månader i Thailand, och efter hemkomsten till Sverige, har Anna mött många mammor, pappor, syskon, döttrar och söner till de omkomna och hon minns än i dag namnen på många av dem som hon identifierat.
– När vi hade identifierat en avliden hände det att anhöriga ville se sitt barn eller mamma. Ibland ville de bara ha en lock från håret, eller ett smycke som barnet burit. Alla tillhörigheter som fanns på kropparna rengjordes och återbördades till de anhöriga.
Arbetsdagarna i det tillfälliga bårhuset blev långa och på kvällarna skingrade Anna tankarna genom att skriva en bok som handlade om något helt annat än katastrofer. Hon skrev en fackbok om akut tandvård.
– Samtidigt funderade jag mycket över mitt liv. Vi som jobbade där exponerades för det svåraste av det svåra och jag tror att många av oss blickade inåt och tänkte på de egna livsvalen och framtiden. Var jag på rätt plats? Tog jag tillvara livet på rätt sätt? Vad ville jag uppnå under min tid i livet? Jag bestämde mig för att följa mitt hjärta fullt ut.
Jag bestämde mig för att följa mitt hjärta fullt ut
Förutom att Anna Jinghede tog sitt första steg mot författarskapet bestämde hon sig för att bli polis, med sitt sikte inställt på kriminalteknik.
– Mina vänner och kollegor tyckte att jag var galen som skulle lämna ett välbetalt jobb som tandläkare för att bli polis, men jag ville ge det en chans. I Thailand hade jag jobbat sida vid sida med kriminaltekniker och det var där jag hade mitt kall.
Forskar om dödligt våld mot barn
Anna blev polis och jobbade med operativt blåljusarbete i några år innan hon fick chansen att bli kriminaltekniker. I dag jobbar hon uteslutande med grova brott som mord, bränder och skjutningar och har jobbat med flera stora katastrofer efter tsunamin.
Hon är också doktorand och forskar om dödligt våld mot barn och har just nu ett regeringsuppdrag om strypvåld.
– Jag lyckades även få det där enda jobbet i landet som rättsodontolog, men längtade tillbaka ut på fältet efter några år.
Även författarskapet kom att utvecklas och i våras har Anna gett ut sin andra kriminalroman, Dödens hand, som hon skrivit tillsammans med den före detta poliskollegan Lena Ljungdahl. De lärde känna varandra när båda medverkade i tv-programmet Tjuv och polis.
– Lena har jobbat som spanare och förundersökningsledare och jag kan den forensiska biten. Jag sa ”du är duktig på att följa efter folk och spana och jag är bra på att städa undan spår”. Med våra kompetenser har vi god kunskap om det polisiära arbetet och är det något vi inte kan så vet vi vem vi ska fråga.
Duons första bok prisades som årets debut.
– Vi återger den polisiära arbetsmiljön så verklighetstroget som möjligt, men ibland är verkligheten alltför skruvad för att skriva om, även om det finns inslag av flera verkliga fall i våra berättelser.
De två första böckerna kommer att följas av ytterligare fem och när någon frågar hur Anna hinner med allt svarar hon att hon har en förstående familj och att hon bara följer sitt hjärta. Det hon på allvar började lyssna på under de fasansfulla veckorna med arbetet i tsunamins spår.
– Trots att det är 20 år sedan så är årsdagen av flodvågskatastrofen alltid en känslosam dag för mig. Jag känner en djup och innerlig tacksamhet till de anhöriga vars liv jag fått vara en liten del av.