Tova, 20, ville inte gå till skolan som barn – diagnosen fick henne att förstå varför

Efter reklamen: Se också: Anna-Maria diagnostiserades med autism som 43 åring

Malin Ekström minns det som att det kom från ingenstans. Plötsligt drabbades den då åttaåriga dottern Tova av fruktansvärd separationsångest.

– Om jag lämnade rummet blev hon helt hysterisk. Hon grät och grät. Hon fick också tvångstankar och ticks, berättar Malin.

Tova, i dag 20 år, sitter i soffan med hunden Snobben bredvid sig.

– Jag kommer ihåg att jag grät konstant i två veckor, säger hon dröjande.

– Jag hade katastroftankar och var säker på att alla i hela världen skulle dö, förutom jag.

Malin som sitter på andra sidan vardagsrumsbordet ser på Tova och konstaterar:

– Det blev lite bättre sedan, men jag tror att den perioden triggade din ängslighet.

relationerBritta: Mitt barnbarn är en hemmasittare

Hela lågstadiet kände sig Tova ängslig och orolig vid skoldagens slut. Om mamma och pappa inte kom och hämtade henne i tid steg oron. I övrigt trivdes hon i skolan. Hon hade kompisar och gillade att vara där. Så småningom kom Tova själv på att hon hellre gick hem på egen hand än satt och väntade på att bli hämtad. På så vis slapp hon oroa sig.

– Jag fick pappas gamla mobiltelefon så att jag kunde ringa mamma när jag var på väg hem från skolan. Det kändes mycket tryggare för mig att göra så, förklarar Tova.

Fick panikångest och ville inte vara ensam hemma

Då var Malin sjukskriven på grund av utbrändhet, vilket underlättade då Tova heller inte klarade av att vara själv hemma. Hon hade haft flera panikångestattacker och tanken på att det skulle ske igen, vid ett tillfälle då hon var ensam, gav henne ångest.

– Jag var rädd att jag kanske skulle råka skada mig själv om det hände när jag var ensam, säger Tova.

Malin beskriver panikångestattackerna Tova drabbades av som nästan åt det psykotiska hållet.

– Ibland trillade hon ihop och det såg ut som om hon fick ett epileptiskt anfall, berättar Malin.

– En gång var jag hemma och väntade på pappa som skulle cykla hem från jobbet, fyller Tova i. Jag var så orolig att något skulle hända honom. Till slut fick jag panik. Jag slängde mig ner för trappan och rusade ut utan skor. Jag sprang fram och tillbaka på gatan men såg honom inte. Om det varit en film hade jag velat trycka på paus. Jag kände att jag inte klarade mer. Det var total panik.

Men Tova hittade en egen strategi för att lindra även den typen av oro. För att slippa riskera panikkänslorna hon visste skulle drabba henne, om pappa inte kom hem när han skulle från jobbet, började Tova stänga in sig i garderoben med hörlurar och musik på, strax innan tidpunkten då pappa borde komma.

– Jag väntade där en stund, i min egen värld. Sedan, när jag kom ut, då var han hemma.

Tova stryker med handen över Snobbens päls samtidigt som Malin konstaterar:

– Det gick åt mycket energi under de här åren. Att leva med en förhöjd ängslan hela tiden … Jag tror att det var därför det blev som det blev i femman. Det är precis som vid utbrändhet hos vuxna – till slut går det inte längre.

Allt kraschade när Tova bara var elva år

När Tova elva år gammal kraschade – och plötsligt slutade gå till skolan – fattade ingen något. Framför allt inte lärarna. Tova tyckte ju om skolan.

– Det började med strödagar, då Tova ville stanna hemma. Tova var så extremt trött. Hon var ledsen och drog sig undan. Vi kände inte igen henne. En dag tog det stopp helt, berättar Malin.

– Vad sa jag då? undrar Tova.

– Jag minns inte det där, dagen när jag slutade gå till skolan. Jag vet bara att jag var i skolan, sedan var jag inte det.

– Tova har minnesluckor. Det är också ett tecken på utbrändhet, säger Malin.

Hon ser återigen på Tova när hon lägger till:

– Du sa att du inte ville gå till skolan. Det höll på så varje morgon ett tag.

relationerNadjas dotter vägrade gå till skolan – var en hemmasittare i många år

Malin och Tovas pappa Marcus blev mer och mer stressade över situationen. De försökte få Tova att gå till skolan, men det gick inte. Vid tillfället hade familjen redan kontakt med BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) eftersom Tova i fyran hade fått prova kognitiv beteendeterapi för barn i grupp. Man hade även påbörjat en utredning gällande autism och utredningen pågick fortfarande då Tova i princip hela höstterminen i femman var hemma från skolan, med viss hemundervisning.

– Ett möte med skolpsykologen blev en form av räddning. Han förstod Tova. Det kändes fantastiskt, framför allt för Tova, minns Malin.

Det bestämdes därefter att Tova skulle få en-till-en-undervisning – det vill säga individuell undervisning av en pedagog – och skolan anställde en kvinna som blev Tovas mentor. Då hade Tova även hunnit diagnostiseras med autism.

– Det gav oss något typ av svar på varför vissa saker varit så svåra, säger Malin.

Hela den resterande delen av femman var Tova hemma. Hon saknade skolkompisarna men ler en aning när hon visar ett häfte vars omslag pryds av texten ”Tovas må bra-pärm. Brev från kompisarna i 5:an”.

– Jag blev jätteglad när jag fick breven. Jag ville egentligen gå till skolan och vara med mina kompisar, men samtidigt ville jag inte vara där och känna så som jag kände. Jag var orolig och hade ont i magen hela tiden, säger Tova.

Fick en egen mentor: ”Relationsbygget var avgörande”

I sexan började Tova, trots allt, så smått återvända till skolan där hon fick sitta i ett eget rum med mentorn Petra. Det tog emot först, medger Tova.

– Jag kommer ihåg att jag till och med gömde mig någon gång i Snobbens hundbur när Petra skulle hämta mig. Men sedan gick det bättre. Petra både hämtade mig och skjutsade hem mig, och lovade alltid att vänta utanför tills jag skickat ett sms och talat om att mamma eller pappa var hemma.

– Relationsbygget var avgörande. Petra satsade på att skapa en relation med Tova och även med oss föräldrar. Alla vi skulle känna oss trygga, det var viktigt. Hon hittade nycklarna och förstod vad Tova behövde, säger Malin.

– Jag oroade mig fortfarande för mamma och pappa när jag var i skolan. Men jag kände mig ganska snabbt trygg med Petra, säger Tova.

Lena och Arnes dotter tog sitt liv

samhälleLena och Arnes dotter tog sitt liv – att hjälpa andra blev vägen framåt

Även i högstadiet gjorde Tova framsteg. I nian läste hon alla ämnen tillsammans med resten av klassen, men med en resursperson vid sidan om.

– Jag fick mer mod – jag kände mig tuffare och tryggare i mig själv, säger Tova.

Trots det minns Malin att alla var lite oroliga inför gymnasiestarten. Hur skulle det gå? Bland annat att ta bussen till och från skolan oroade Tova.

– Jag skjutsade dit henne första dagen, berättar Malin.

Vänd mot Tova fortsätter hon:

– Rak i ryggen gick du in där. Tårarna sprutade när jag körde hem.

Senare den eftermiddagen ringde Tova. Malin var säker på att det var för att dottern ville bli hämtad – men i stället skulle hon tala om att hon fått nya kompisar och tänkte gå med dem till bussen.

– De var så snälla. Jag berättade att jag inte tagit bussen själv innan. En av dem stannade med mig tills min buss kom, säger Tova.

Stora framsteg under gymnasiet

Det stora skuttet. Så beskriver Malin Tovas gymnasietid nu i efterhand.

– Tova blev en helt annan.

– Jag kunde fortfarande få ångest i skolan och bli ledsen ibland. Men jag vet att jag tänkte ”det har hindrat mig så länge från att göra sådant jag vill – det ska inte få vara så längre”. Jag träffade också min pojkvän i gymnasiet. Vi gick i samma klass. Det innebar en stor trygghet, säger Tova.

I dag föreläser Malin och Tova tillsammans. Även pappa Marcus är med på ett hörn, genom en förinspelad videosnutt. De vill berätta om allt de gått igenom – både för att sprida kunskap, inge hopp och för att andra kanske ska känna sig lite mindre ensamma.

Vid ett tillfälle, kring tiden då Tova mådde som sämst, såg hon ett videoklipp med en annan tjej som berättade om sin ångest.

– Jag kände igen mig i henne och redan då tänkte jag ”någon gång när jag har tagit mig igenom det här skulle jag vilja vara den personen – den som andra kan känna igen sig i”.

Tova, som även diagnostiserats med GAD, Generaliserat ångestsyndrom, konstaterar att föreläsningarna också hjälpt henne att bearbeta allt.

– De första åren efter Tovas krasch var tuffa. Ibland var det svårt att förstå vad som hände i Tovas huvud. Men allteftersom tiden gått har det vi varit med om definitivt stärkt vår relation. Vi har kunnat närma oss varandra igen, säger Malin.

– Jag minns att jag inte kände mig förstådd av någon. Jag fick också svårt för att lita på mamma och pappa efter att de fått mig att gå i den där KBT-gruppen fast jag kände väldigt starkt innan att det inte skulle gå bra. Nu känner jag mig trygg i mig själv. Då kände jag mig bara trygg hemma. Jag vet också att mamma och pappa alltid finns där för mig, säger Tova.