Nadjas dotter vägrade gå till skolan – var en hemmasittare i många år

Journalisten och författaren Nadja Yllner har skrivit en berättelse om hur det är att vara mamma till en dotter som vägrar gå till skolan. Vi ses i samband med lanseringen av hennes bok Hon kallades hemmasittare, och börjar prata om hur dottern Lova var som liten flicka.

– Jag skulle säga att hon till stor del var som vilket annat barn som helst, bara lite mer försiktig, berättar Nadja.

Under lågstadiet, då familjen bodde i Göteborg, hade Lova många kompisar och de kom ofta förbi och frågade om hon ville leka, men Nadja berättar att ofta tackade Lova nej till lek. Hon trivdes bra i sin egna lilla värld.

Något hände på vårterminen när Lova gick i tredje klass.

– Det började en morgon med att Lova inte ville gå till skolan på grund av illamående. Hon fick vara hemma och vi tänkte att hon hade fått något virus som satt sig i magen. Men illamåendet gav inte med sig, berättar Nadja.

Kände oro för dottern

Lovas dåliga mående kom och gick i omgångar under hela våren och när Nadja sökte hjälp hos en läkare trodde man att Lova fått magkatarr. Hon fick Novalucol utskrivet, men Nadja kan inte minnas att de ens påbörjade kuren.

– Det var ju helt uppenbart att det handlade om något annat. Vad visste varken jag eller min man, men vi började känna oro för vår dotter. Vi hade inte mött den här typen av illamående och ovilja att gå till skolan på det här sättet med något av Lovas tre äldre syskon, säger Nadja.

Så kom sommaren och Lova mådde plötsligt bra igen. Nadja beskriver det som att ”den gamla Lova var tillbaka”. Hon resonerade att hennes dotter befunnit sig i en slags fas, men att nu var det äntligen över.

– Pigg, glad och mentalt förberedd för att börja fyran gav hon sig iväg till skolan efter lovet. Men så kom illamåendet tillbaka. Och Lova ville, eller jag skulle vilja säga, kunde inte gå till skolan. Spontant kunde jag tänka: ”Hur svårt kan det vara?”. Jag minns hur jag tidigare tänkt på föräldrar som låtit sina barn sitta hemma vid datorn istället för att gå i skolan, att det är väl bara att rycka sladden ur datorn och säga: ”Skärp dig”, säger Nadja och menar att så lätt är det inte.

Tvingade med dottern till skolan

Det vet hon i dag. För även om Lova fortfarande var aktiv i sin teatergrupp och även om hon fortfarande hade kompisar, så började en sorglig resa. Nadja visste inte vem hon skulle vända sig till, vem hade varit i samma sits? Tillsammans med maken testade hon olika strategier.

Vissa morgnar tvingade de sin dotter genom att hålla henne i varsin hand och dra med henne till skolan, trots Lovas motstånd och trots att tårarna rann. Så här skriver Nadja i sin bok:

”En morgon, när Lova varit hemma flera dagar i sträck, hade plötsligt både Tomas och jag fått nog. Så här kunde vi inte ha det. Ju mer vi gav efter, desto svårare blev det att få iväg Lova. Nu skulle vi bryta den onda cirkeln. När Lova stod i hallen och inte ville sticka ner fötterna i de svarta pälsklädda snörkängorna så vägrade vi att ge oss. Vi skrek inte, vi skällde inte, men vi tryckte ner hennes små fötter i stövlarna. Vi vecklade ut hennes armar fast hon höll emot och trädde in dem i hennes gröna parkas. Som så många gånger förut stretade hon mot och gnällde: ”Jag vill inte.” Sen förde vi ut henne i trapphuset. Den här gången hjälpte inga ”Kom nu så går vi” så Tomas och jag tog tag i var sin arm och drog henne nerför trappan, ett steg i taget. När hon inte gav med sig nästan släpade vi henne över gården. Hon försökte slita sig men vi höll fast och tänkte att snart ger hon sig. När vi kom in i porten som ledde ut mot gatan kände jag hur hon slank ur mitt grepp. För första gången såg jag panik i hennes ögon och efter nästa ryck så släppte även Tomas taget. Vi tittade efter henne då hon flydde iväg genom porten till en av granngårdarna. Nu förstod både jag och Tomas att Lova menade allvar och att hon faktiskt kände något som liknade skräck.”

– För mig som mamma kändes det såklart förfärligt. Jag blev rädd och ville förstå. Men vi kunde inte fatta vad det handlade om. Lova själv kunde inte heller förstå varför hon kände som hon gjorde, berättar Nadja.

Skolans miljö triggade något

Efter en tid ringde skolsköterskan och sa att Lova varit frånvarande väldigt mycket. Hon förklarade med uppfodrande röst, att det var väldigt viktigt att Lova kom till skolan.

– Jag upplevde att hon pratade till oss som att Lova var ett av de barn som skolkar, som bara struntade i skolgången för att hon hade lust till det, utbrister Nadja och menar att Lova alltid haft lätt för att lära sig saker och egentligen inte hade några som helst svårigheter med själva skoluppgifterna.

Det var skolan som miljö som triggade igång något i Lova.

Se också: Kakan Hermansson om tuffa tiden i skolan

Efter reklamen: Kakan Hermansson om tiden som tonåring: "Jag grodde ett enormt självhat"

Vid ett tillfälle, när Lova var 11 år, delade hon en hemlis med sin mamma.

– Jag minns att Lova låg i badet och jag satt på badrumsgolvet intill henne. Hon dök ner under vattnet och när hon kom upp igen tittade hon på mig och berättade att hon inte längre ville leva. Hon ville inte att jag skulle säga det till någon. Men vid ett senare tillfälle hos kuratorn förstår Lova att jag berättat hennes hemlis. Det är svårt att som mamma veta hur man ska göra på bästa sätt, det enda man vill är att ens barn ska få må bra och trivas. Vi förstod ju att vi behövde professionell hjälp.

relationerPsykisk ohälsa ökar bland tjejer – har ångest och sover dåligt

Nadja, som själv är grävande journalist till yrket började, i samband med bokskrivandet, se hur situationen ser ut i Sverige. Hon menar att år 2015 var skolor fortfarande väldigt oförberedda på hemmasittare, de visste inte hur man skulle gå tillväga. Men att skolor står lika handfallna i dag är oacceptabelt, säger Nadja som påpekar hur den psykiska ohälsan ökat bland våra unga och hur omfattande problemet med hemmasittare ser ut i dag.

Kontaktade en privat psykolog

Genom kuratorn och en läkare fick Lova en akuttid på BUP. En utredning skulle startas, men de insåg på en gång att det skulle ta för lång tid. Nadja och hennes man kontaktade då en privat psykolog.

– Vi ville ha hjälp snabbt och det första psykologen ville att vi skulle satsa på var att sluta tjata och pressa Lova. Vi fick lära oss att träna Lova i olika svårighetsgrader. Tidigare hade jag sett på skolan som att antingen går man i skolan eller så går man inte. Och går man inte i skolan innebär det en katastrof. Men så svart/vitt ser inte livet ut. Att pumpa i barnen att just ”det här sättet att gå i skolan är det enda rätta” kan göra det nästan omöjligt för barnen att komma tillbaks.

Lova stannade hemma nästan hela femman och sexan.

– Hon blev deprimerad och alla de symtom hon visade påminner väldigt mycket om en person som blivit utbränd. Vi fick testa att närma oss skolan på massor av olika sätt. Vid några tillfällen fick till exempel läraren komma ut på skolgården för att möta Lova och vi körde henne till skolan så att hon slapp möta jämnåriga, säger Nadja.

Även om Lova hade flera lärare som var jättebra förklarar Nadja att det är omänskligt för en lärare med 30 elever att tillgodose allas behov.

– Förr var det vanligt att det även fanns små grupper på skolorna. Men för tio år sedan drog en inkluderingsvåg över landet. Många smågrupper försvann och barnen skickades ut i de vanliga klasserna. Det var jättedumt. För många barn, speciellt de som är på väg att fastna hemma, kan små grupper vare en absolut nödvändighet.

samhälleLinda försöker hjälpa unga tjejer: ”Vissa samtal glömmer jag aldrig”

Nadja anser att skolans miljö i stort inte alltid är särskilt barnvänligt.

– Det är väldigt många som har en åsikt om vem du är eller vad du gör. Detta i kombination med sociala medier skapar ett himla tryck på barnen. De får aldrig riktigt känna att de är ifred.

Pressade henne för hårt

När det var som värst funderade Nadja kring huruvida hon pressat Lova för hårt? Eller hade hon snarare daltat för mycket och inte utsatt henne ofta nog för sådant som känts obehagligt för henne.

– Vi har alltid varit en vanlig, ganska snäll och glad familj. Men jag har alltid haft höga krav på mig själv, kanske överförde jag detta omedvetet till min dotter? Eller var det så att jag tvärtom ställt för lite krav? Kanske skulle jag inte åkt och hämtat henne när hon som liten inte vågade sova över hos sin kompis? Jag har funderat mycket på om jag var för mycket eller för lite.

Livet förändrades för hela familjen. Nadja visste inte hur hon skulle hjälpa sin dotter ur isoleringen och bort från det dåliga måendet. De köpte en hund och tänkte att det kunde hjälpa Lova, de träffade vänner allt mer sällan för att de inte ville lämna Lova ensam när hon inte mådde bra och de tog med henne på olika resor.

Till slut kände Nadja att en flytt till Stockholm kanske skulle hjälpa. Där fanns redan Lovas två storasystrar och Nadja tänkte att det kanske skulle göra Lova gott att komma närmare dem.

– Beslutet togs snabbt. Jag sa upp mig från SVT, där jag jobbade för Uppdrag Granskning och efter sommarlovet började Lova högstadiet på Blommenbergsskolan i Stockholm.

Rektorns barn vara hemmasittare

Inför varje terminstart hade Nadja känt att ”den gamla Lova” var tillbaka och ”nu skulle det bli bra". Men Illamåendet och oviljan att gå till skolan kom alltid tillbaka. Samtidigt kändes det annorlunda den här gången, på nya skolan i Stockholm.

– Där hade skolans rektor själv ett barn som varit hemmasittare. Kanske var det därför hon skapat en liten grupp på skolan som vände sig till barn som Lova. Barn som inte har inlärningsproblem men som inte klarade att gå till skolan.

På den nya skolan lyssnade man till Lovas behov. Till en början träffade hon sin lärare på olika museum. Därefter träffade Lova läraren i klassrummet när de andra barnen gått hem. Till slut vågade Lova sig in i klassrummet även då det fanns några andra barn där.

Det fanns skärmar mellan alla skrivbord, så eleverna kunde var precis så mycket i fred som de behövde, och började Lova gråta så var det ingen av de andra eleverna som såg.

samhälleKarin jobbar ideellt – stöttar nyanlända tjejer

Precis som så många andra hemmasittare blev Lova deprimerad. Hon blev då en del av en större samhällsutveckling. Från 2009 till 2019 fyrfaldigades antalet deprimerade 10-14-åringar. Och kurvan fortsätter peka uppåt. Nu äter ungefär vart hundrade barn i dessa åldrar antidepressiv medicin.

– Av statistiken som jag gått igenom framgår att det var 2011 som siffrorna började skjuta i höjden. Vad kan det det vara som hände då? Jo, internet och sociala medier flyttade in i våra mobiltelefoner på bred front. Självklart gör denna största beteendeförändringen i mänsklighetens historia något med oss. Jag är övertygad om att sociala medier är en bidragande orsak till att allt fler unga mår så dåligt, säger hon.

Kommunen måste hantera hemmasittare

Nadja menar att när hon var ung tvingades hon ut i sociala sammanhang eftersom det annars kunde bli plågsamt tråkigt att stanna hemma. Nu finns det en alternativ värld bakom skärmarna som kan kännas mer lockande.

– Jag menar inte att internet i sig är farligt, men det finns en risk att de som stannar bakom skärmen inte får den sociala träning de behöver för att klara verkligheten.

Nadja förklarar att det krävs handling från skolverket och från regeringen.

– Vi behöver skapa lugnare skolmiljöer för våra barn. Jag tror det skulle vara bra med max tjugo elever i varje klass. Och för alla barn som är på väg att fastna hemma måste det finnas möjlighet att prova att gå i en mindre grupp. Dessutom borde det finnas krav på alla kommuner att ha ”hemmarsittar-team” som tar ansvar för hela situationen.

Nadja blir upprörd när hon tänker på att denna grupp barn, som hela tiden ökar i antal, totalt hamnat under radarn.

– De räknas inte ens, de är osedda barn som är i stort behov av akut hjälp. Detta är ett stort samhällsproblem eftersom det inte är bara barnen som drabbas. Hela familjer kraschar. Men förhoppningsvis börjar det röra på sig. Utbildningsminister Anna Ekström ska under år 2021 ta ställning till om Sverige ska börja föra nationell statistik över skolfrånvaron. Och förra året uppmanade riksdagen regeringen ”att se över möjligheten att införa ett nationellt frånvaroregister för att garantera alla elevers rätt till skolgång och för att förbättra kunskapen om frånvarons omfattning”, berättar Nadja.

Vill hjälpa andra med skolvägrande barn

Hon skrev boken om och med sin dotter Lova med förhoppningen att den ska hjälpa andra familjer som befinner sig i samma situation.

– Jag hade behövt den när vi hade det som värst. Och Lova letade själv jättemycket på Youtube efter andra som hade det som hon, men hittade inget. Både hon och jag längtade efter att få höra om andra som hade det som vi – så vi skulle slippa känna oss så konstiga.

Lova kom tillbaka in i en vanlig klass i åttonde klass och kunde till slut lämna grundskolan med godkända betyg som tog henne vidare till gymnasiet.

– Tänk vad skönt det hade varit om vi vetat det när Lova mådde som värst, säger Nadja.