Lena och Arnes dotter tog sitt liv – att hjälpa andra blev vägen framåt

Efter reklamen: Se också: Elisabets dotter gick bort i lunginflammation: "Jag ville dö själv"

Sorgen finns ständigt sida vid sida med glädjen hemma hos Arne och Lena Falkbäck och hos deras nu vuxna döttrar Sanna och Emelie, Lindas storasystrar.

– Såren är fortfarande öppna och de kommer aldrig att läka. Har man satt ett barn till världen, då lever hon vidare. Vad hade hon sagt om det här? Vad hade hon gjort nu? Det är så man tänker, säger Arne.

Det var i april 2005 som det ofattbara hände. Linda var en vanlig tjej i sjuan i en stabil familj i ett tryggt område norr om Stockholm.

– Hon var en glad och lite sprallig tjej. Hon gick på simning, där alla var snälla mot varandra, och hon hade en bästis. Så på så sätt var det inga problem, berättar Lena.

Linda utsattes för ett sexuellt övergrepp i skolan

Arne var klassförälder och både han och Lena beskriver Lindas skola som fin och välfungerande, med små klasser. Men tiden före katastrofen hade det varit oroligt. Det fanns ett ganska tufft gäng som Linda försökte närma sig. Det hände att hon blev retad. Och så en dag hände det som fick Lindas tillvaro att sättas i gungning: Hon råkade ut för ett sexuellt övergrepp inne på en skoltoalett.

Hemma berättade hon inte vad som hänt, men föräldrarna har fått veta mer och mer i efterhand, bland annat genom dotterns dagböcker.

– När hon kom tillbaka till skolan dagen efter blev hon kallad för hora. Det blev så mycket, så att hennes sista dag i livet gick hon fram till en som sa det ordet till henne och sa till honom att sluta. Då sparkade han henne så att hon ramlade. Den dagen åkte hon hem till vår villa och avslutade sitt liv, berättar Arne.

Skämdes och vågade inte berätta

relationerNellie: Jag var bara 11 år när jag utsattes för sexuellt övergrepp

Han och deras äldsta dotter kom hem till ett tyst hus, där deras Jack Russell inte kom skuttande och mötte som vanligt. De hittade sin yngsta flicka när det redan var för sent.

Familjen är övertygad om att det var en impulshandling eftersom det inte fanns något som tydde på att hon var deprimerad.

– Det var tillfälligheter som gjorde att det här hände. Hon tänkte inte på konsekvenserna, säger mamma Lena.

Vad sker med en familj efter en sådan tragedi? Hur går det att komma vidare och se någon mening? För Falkbäcks var det två saker som gällde: Att prata, prata och prata. Och sedan agera för att åstadkomma något gott.

Vi ses i Arne och Lenas mysiga hem, de har flyttat till en lägenhet i Stockholms innerstad och lämnat den stora villan norr om Stockholm som de bodde i då. Det pratas och skrattas runt köksbordet, men när vi kommer till tiden för chocken blir stämningen tung, den går nästan att ta på.

– Det var så här bara – Arne knäpper med fingrarna – det gick inte att förbereda sig alls för det som hände. Ja hur fan, ursäkta, tar man sig vidare ur något sådant? Livet är ju inte förutsägbart. Familjen samlades och vi gick igenom allt tillsammans.

Föräldrarna fick beskedet att Frida var blind

hälsaFöräldrarna till Frida fick höra att hon var blind: ”Plötsligt fick vår dotter tillbaka synen”

Linda hade lämnat en lapp till familjen och en till sin bästa vän. Men det skrivna var osammanhängande och gav ingen riktig förklaring.

Föräldrarna och Lindas två storasystrar ville bara bort, och åkte iväg till sitt lantställe.

– Där pratade vi i timmar, i dagar, om hur går vi kunde gå vidare som familj.

En idé föddes och växte till läger och föreläsningar

Efter en vecka föddes en alldeles ny idé. En idé som lever vidare och har växt och växt, till läger för barn och unga flera gånger om året, ledarutbildningar, temadagar och föreläsningar i skolor, organisationer och företag.

– Vi ville stötta andra, det var vår lösning. Främst var målet att hjälpa tjejer att slippa vara med om det som Linda varit med om. Det som hänt var så fel! Vi ville inte bara prata, utan verkligen göra något.

Den person, utöver familjen, som fanns med från idé till verklighet är Mika Päiväniemi. Han var idrottslärare på Lindas skola.

– Linda var av dem som alltid var med på idrotten. Jag minns en lektion när vi var ute i hällregn i september, en typisk dag när många skippade den lektionen, men hon och hennes bästa kompis var alltid med. Hon var också en som alltid tog hand om yngre barn. Hon var väldigt omtänksam, en fin tjej, minns han.

Mika fick en vecka på sig att fundera över om han ville vara med och starta en stiftelse till Lindas minne. Men han behövde bara en dag.

– Jag visste sedan tidigare vad gemenskap mellan barn och unga kan betyda. Arne och jag hade jobbat ihop med ”spontanidrott” från förskoleklass upp till nian i skolan på fredageftermiddagar. Det skapade något speciellt – de äldre eleverna kanske från början kom dit för någon bollsport, men såg att de små behövde hjälp, så de gick dit och hjälpte.

På den vägen är det.

– Ja, sedan vi satt vi där i en soffa, vi tre och tjejerna, med ett tomt A3-papper, säger Mika. Då började vi skissa på vad vi kunde göra för unga.

Lätt val av namn: ”Du ska vara stolt över vem du är”

Namnet på stiftelsen var självklart: Våga va’ dig själv. Arne förklarar varför:

– Vi sa alltid det till flickorna när de var små: Du ska vara stolt över vem du är och var du kommer ifrån. Det är en filosofi som vi har, och det lärde de sig. Vi satt alltid tillsammans och åt alla fem, och om vi pratade om något problem i skolan till exempel, att den tycker si och den tycker så, då sa vi alltid att det gäller att våga vara sig själv, för just dig kan ingen annan vara. Det var – och är – inpräntat hos döttrarna.

Våga va’ dig själv-lägren startade för drygt 20 år sedan, och nu har över 2 700 unga, främst mellan 12 och 15 år, deltagit. Visionen är att uppmuntra alla att våga stå för den de är, att bygga glädje, självkänsla och gemenskap.

– Jag vill verkligen poängtera hur många starka vänskaper som växer fram, både på lägren och ledarutbildningarna, säger Mika. Unga som bor i skilda delar av landet har fått vänner för livet och åker och hälsar på varandra. Vi ville skapa självförtroende och självkänsla, och när man har vänner, då blir man också stark.

Hårdare klimat för unga i dag: ”När vi började var det rena Bullerbyn”

Mika och paret Falkbäck är märkbart bekymrade när vi kommer in på samhällsklimatet för barn och unga i dag. Alla tre tycker att det hårdnat rejält.

– Det har förändrats mycket, när vi började med lägren så var det rena Bullerbyn, minns Lena och ser lite ledsen ut.

– Flickorna kom med små nallebjörnar som de hade i sängen när de skulle sova … Nu har det blivit mycket, mycket hårdare. Barnen får inte vara barn på samma sätt längre.

– Omvärlden har förändrats, men vårt förhållningssätt är detsamma, säger Arne. Vi har regler, du kan inte komma och göra som du vill, och alla ska vara med på de olika aktiviteterna. Ingen ska sitta ensam.

relationerAnnika: När vi blev NPF-föräldrar förändrade vi våra liv

En regel är att inga mobiler är tillåtna, förutom en halvtimma på kvällen.

– När Linda levde fanns inte ens sociala medier. Nu kan du skriva vad som helst, och sedan sitter det kvar i själen.

Lena pekar på en röd telefon med snurrskiva som står på en liten bänk i hallen, och skrattar till:

– Den där röda tror barnbarnen att man ringer till tomten med.

Det är inte ovanligt att par och familjer splittras efter tragedier. Hur har ni lyckats ihop?

Arne och Lena tittar på varandra. De har varit tillsammans i 43 år.

– Vi har alltid varit måna om oss, vi, familjen. Vi har pratat väldigt mycket, säger Lena.

– Ja, jag har varit idrottsledare i många år, jag vet att blir det konflikter eller problem så pratar och diskuterar man, det går inte bara att ge upp. Det har varit vår väg. Vi blev kanske ännu mer rädda om varandra efter det som hände, säger Arne.

samhälleNalini och Klara hjälper andra unga: Lägret är det bästa jag gjort

Han fortsätter:

– De första tio åren var inte Lena sig själv, hon var inte den kvinna jag träffade från början. Nu den senaste tiden är det jag som känner av smällarna mer i takt med att hon mår bättre och flickorna har blivit stora.

Döttrarna är 37 och 35 år, Linda skulle varit 33.

Om Linda skulle kunna se det ni gör, vad skulle hon tänka?

– Hon hade älskat det här, det hade hon, säger Arne och Lena nickar instämmande.

– Hon gillade att hålla på och röra sig, ha kul och vara med kompisar. Det är basala grejer egentligen.

Läs om Nalini och Klara som är ledare på Våga va' dig själv lägren här!