Anna-Stina syr samiska koltar: ”Det är väldigt känslosamt”
– Mitt hjärta svämmar över när jag ser någon ta på sig kolt för första gången.
Anna-Stina Svakko, 56, kommer dragandes på två resväskor när jag möter henne i receptionen på ett hotell vid Stockholms centralstation. Två dagar innan har jag mejlat henne för att fråga om en intervju och nu står vi här i en hotellreception, 100 mil från hennes hemby Porjus i Norrbotten.
Hon har självklart inte åkt hit för min skull, utan hon ska hålla en kurs i koltsömnad i Stockholm, och hade en lucka i schemat.
– Ska jag hämta lite kaffe, jag som ändå är gäst här på hotellet? frågar hon mig när vi slår oss ner vid ett bord bakom hotellreceptionen.
Håller kurser i duodji – samisk slöjd
Anna-Stina är van att resa i jobbet som sömmerska. Ena dagen kan hon sitta i operahuset i Oslo och se sina alster på scen, för att en annan dag hålla en kurs i Sverige, i duodji, samisk slöjd.
När jag träffar henne håller hon på och syr en uppsättning kläder till en samisk teaterföreställning i Bodø i Nordnorge. Hon berättar att hon ska till den anrika tygaffären Sidencarlson efter intervjun, för att handla tyger till uppsättningen.
– Hemma har jag har 24 mil till närmsta större tygaffär, säger hon och förklarar att Porjus bara har drygt 300 invånare.
En tygaffär där hade inte varit lönsamt. Dessutom har hon varit trogen kund hos samma tygaffär i Stockholm i 40 år och gillar att få klämma och känna på tygerna.
Mamman profil inom samisk slöjdkultur
För Anna-Stina har det alltid varit självklart att jobba med duodji. Hennes mamma och styvpappa hade lantbruk och hennes mamma Edit var en hårt arbetande kvinna. Hon jobbade deltid på poliskontoret samtidigt som hon skötte korna hemma på gården och slöjdade på nätterna för att få det att gå ihop ekonomiskt.
Inom den samiska kulturen var Edit en känd slöjdprofil.
– Hon visade tidigt att slöjden var viktig, att det var en del av livet. Det var inte bara en hobby, utan det var ett sätt att leva. Och för mig blev det en norm, förklarar Anna-Stina och fortsätter:
– Jag vet att det var en man som frågade mig när jag var 14 år: ”Vad vill du bli när du blir stor, lilla vän?”, och jag pep ”samisk slöjdkonsulent”. Det är väl kanske inte det man piper som svar när man är 14 år?
Men hon följde sin dröm.
Under gymnasiet studerade Anna-Stina bassömnad och väv, men hon ville lära sig mer om duodji. På 80-talet fanns det ingen högre utbildning i samisk slöjd i Sverige, utan Anna-Stina fick flytta till nordligaste finska Lappland, till byn Enare, där det än i dag finns ett slöjdprogram.
Mamman fråntagen det samiska språket
Men Anna-Stina kunde inte samiska, och lektionerna hölls enbart på nordsamiska. De första fyra månaderna förstod hon ingenting.
– På grund av assimileringen blev min mamma fråntagen språket, eller slagen språket ur kroppen, på internat. På skolhem och i svensk skola fick man ju inte prata samiska eller finska. Hon var född 1942, så det är liksom inte för flera hundra år sedan heller. Det var på 50-talet och hon blev slagen om hon pratade fel språk.
Anna-Stina lärde sig språket till slut ”på den hårda vägen”, som hon säger. När hon var 25 år var hon flytande i nordsamiska, med ett mästarbrev i duodji i handen, en av de första i Sverige med ett sådant.
I dag driver hon företaget Astu design hemma i Porjus.
– Astu betyder att ha tid. Mun astan, jag har tid, förklarar Anna-Stina.
Ändå verkar tid vara en bristvara. Hon är uppbokad i ett år framöver och far kors och tvärs i Norden på jobb. Hennes drivkraft är att få sina kunder att skina i sina koltar.
Det här är en kolt:
En kolt är en samisk klädedräkt. Det finns barnkoltar, manskoltar och kvinnokoltar, men med koltarna kommer också ett antal dräktdetaljer, som bälten, sjalar, silver, skor, skoband och mössor.
En traditionell kolt har ofta blå bas av ylletyg med röda, gröna, gula och blå detaljer, men det är inte tyget i sig som berättar vem du är och var du kommer ifrån, utan det är detaljerna.
Inom den samiska kulturen skyddar silver och mässing mot det onda. Därför är många detaljer och tillhörande smycken i just de metallerna.
– Personen ska känna ”wow”, de som ser den här personen ska känna ”wow”, och jag får känna wowet inombords.
Samerna tvingades assimileras i samhället
Samer tvingades ända in på 1960-talet och kanske längre än så att assimileras in i det svenska samhället. Därför dolde många sitt arv och samiska släkter föll i glömska ju mer tiden gick.
I dag märker Anna-Stina att det är många som vill återupptäcka sitt samiska arv.
– Jag tror att det har att göra med samhällsstrukturen i dag, det här läskiga som händer med rasism och fråntagande av bara att vara människa. Den där bruna rörelsen. Den sätter igång mycket, att man känner ett behov av tillhörighet i stället.
– Men också kanske att man känner att nu är det nog, konstaterar hon.
Jättekänslosamt när någon bär kolt för första gången
Med hjälp av släktforskning hjälper Anna-Stina andra samer att finna sina rötter och på så sätt vet hon också vilken kolt de ska bära. Fram till vårt intervjutillfälle har hon sytt 368 koltar och med den erfarenheten vet hon mycket om olika släkter.
– Du har ett tornedalskt namn, och jag vet direkt att du är från Tornedalen. Det fungerar likadant med det samiska. Hade det varit ett samiskt efternamn, då hade jag kunnat fråga: ”Har du samiska rötter?”, säger hon.
Hon förklarar att det är viktigt inom det samiska samhället att veta vilket släktskap man har.
– Folk brukar tycka att det är obehagligt, att vi är rasister när vi frågar vem du är, och vilken rot du har. Det är inte frågan om det. Jag tror det är en fråga om trygghet. Att vi är vana efter assimileringen; försvenskningen, förnorskningen, förfinskningen, förryskningen, att vi känner oss otrygga i ett icke samiskt samhälle. Känner man att man är allierad, då känner man en trygghet.
En nörd på duodji och släktforskning
Hon beskriver sig som något av en ”nörd” när det kommer till både duodji och släktforskning. Hon minns ofta folks släkthistorier, och när hon träffar en annan person många år senare som har samma släktskap så vet hon redan hur de hör ihop.
– Det är ganska praktiskt, säger hon men förklarar att hon inte alls har samma minne när det kommer till andra saker.
– Det finns mycket annat jag struntar i. Men det här är något som är inbyggt, säger hon och pekar mot sitt huvud. Det minns jag.
En av hennes kunder som sökte sitt samiska arv är hennes man i dag, Hans-Erik Paulsen. De träffades 2019 när Hans-Erik ville återta sin samiska identitet och få en kolt uppsydd. Ljuv musik uppstod och resten är historia.
Vad känner du när kunderna klär sig i sin kolt för första gången?
– Jag gråter bara du frågar. Det är jättekänslosamt. Jag ser nästan hur anmödrar och anfäder står bakom personen. Jag ser dem ta emot dem, och vara stolta. Äntligen vågar den människan komma tillbaka och föra arvet vidare. Och jag vet att det finns barn och barnbarn som kommer att ta det vidare. Det är ju livsavgörande för vårt folk att vi blir fler, att vi inte minskar i antal.
Anna-Stina Svakko
Ålder: 56 år.
Bor: Porjus, i Jokkmokks kommun.
Familj: Gift med Hans-Erik Paulsen.
Gör: Driver företaget Astu design där hon håller kurser och privata lektioner i duodji, samisk slöjd, och tillverkar koltar på beställning.
– Att då kunna hjälpa fler tillbaka, det är ju jättestort. Så jag gråter glädjetårar. Det är för att mitt hjärta svämmar över. Det är då jag känner att jag vet varför jag gör det här. Stoltheten, den är magisk. Det är helt fantastiskt!■