Som same lever Sanna nära naturen: ”Renarna betyder allt för oss”

Sanna Vannar, 23, bor i Jokkmokk, mitt i det världsarv som fått namnet Laponia. Som världsarv anses områdets natur och kultur vara så unikt att det har betydelse för mänskligheten. Med sina fyra nationalparker är Laponia Europas största sammanhängande område med vad som vid en första anblick verkar vara orörd natur.

– För mig är detta inte orörda marker utan ett levande kulturlandskap. Vi samer är ett folk som lärt oss leva utan att lämna spår efter oss, därför syns de inte. Men den som tittar närmare hittar dem, säger Sanna.

Förutom fjällmassiven samsas uråldriga boplatser med glaciärer och gammelskogar. Då hjordar av vildrenar bredde ut sig här efter istiden följde den jagande människan i deras spår, och de avtryck som hittats går 8000 år tillbaka i tiden.

Efterhand tämjdes renen. Den betar fortfarande bland myrar och fjäll, men i dag visar snittet i örat vem som är ägare. Men naturen styr, renskötaren kan aldrig helt säkert veta hur stor hjorden är. Inte för inte kallas renen för ”vindens egendom” på samiska.

Renar – en hjärtesak för Sanna

Renar var redan från barnsben en del av Sannas liv och hon visste tidigt att hon ville följa i föräldrarnas fotspår – båda är renskötare, och barnen fick tidigt vara med i arbetet. Renen, säger hon, är betydligt mer än bara en inkomst. Den är hjärtat i en hel kultur.

– Det är svårt att förklara, men livet med renen och kärleken till den är något du växer upp med. Du gör allt för den. Renen står i centrum för den samiska kulturen, utan den försvinner vårt sätt att leva.

Mycket hos en ren kan förklaras med ett enda samiskt ord; om den har vita strumpor, om den är vit med bruna fläckar och så vidare. Renen bär så mycket kunskap om hur du använder markerna. Det finns fjällrenar som vant sig att beta längs fjällsluttningarna och skogsrenar som främst håller sig i skogen.

Renskötsel kan innebära att periodvis vara hemifrån under en längre tid. De gånger då Sannas föräldrar behövde vara borta för att arbeta, och hon och hennes syskon gick i skola, bodde de hos släktingar.

– I den samiska världen sköts inte uppfostran bara av den närmaste familjen, förklarar Sanna. Det handlar lika mycket om mostrar, farföräldrar, kusiner och släkten runt omkring. När vi var yngre kunde vi få ledigt någon månad från skolan och hänga med, men ju äldre vi blev desto svårare blev det att vara borta från skolan.

Sirges – mer än en by

Sannas familj är medlemmar i Sirges, Sveriges största fjällsameby. I Sverige finns 51 samebyar, från Dalarna i söder till Treriksröset i norr, och de sträcker sig som långsmala kilar mellan fjäll och skog. Den som vill arbeta med renar måste vara medlem i en av dem, så en sameby är därför både ett geografiskt område och ett sätt att samarbeta.

Även om städerna lockar så försöker många ungdomar att stanna kvar i det traditionella livet. De försvinner kanske några år för att studera vid universiteten, men kommer sedan tillbaka.

– De försöker få ekonomin att gå ihop genom att utöver rennäringen även jobba med annat. Pappa jobbar som tolk, medan andra kan jobba med exempelvis turism. I det svenska samhället är det framför allt den akademiska kunskapen som räknas. Den traditionella kunskapen och läran om naturen värdesätts inte lika högt, men för mig är den minst lika betydelsefull. Det går inte att se i en bok hur man läser renen eller hittar mellan olika platser utan karta och i dåligt väder. Den här uråldriga kunskapen håller tyvärr på att försvinna då den inte ger några högskolepoäng, säger Sanna.

Åtta olika årstider

Det samiska året är indelat i åtta årstider och har alla sin egen rytm. Under våren styr renflocken mot fjällen och i maj börjar kalvarna födas. I slutet av juni samlas de in för att märkas. Under sommaren äter renarna upp sig på sina betesmarker och i september är det dags för liv och död, slakt och brunst. Under hösten vänder hjordarna om och drar sakta mot skogarna i öster igen, för att vintertid samlas ihop i mindre grupper och drivas mellan samebyns olika tillgängliga betesmarker. Hjordarna vandrar över stora områden varje år, där vägar och avverkningar blir störningsmoment.

Vädret styr tillvaron för både renar och renskötarna. Helst ska sommaren vara sval och fuktig men så varm att det grönskar. Ett decemberregn som följs av minusgrader kan däremot betyda svält för renarna, som inte känner lukten av betet under isskorpan som bildas.

– Vi lever med naturen, så nära inpå. Vi har sett klimatförändringar som påverkar vårt sätt att leva under lång tid. Myggen är våra bästa vänner, då de hjälper oss att samla ihop renarna. Nu då det har blivit torrare och varmare så försvinner insekterna och då tystnar också fågelkvittret eftersom småfåglarna inte hittar mat. Fjällsjöarna blir varmare och det tycker turisterna är bra, men för oss betyder det att abborre och öring kommer in i våra rödingsjöar. Trädgränsen går högre och högre. Hela ekosystemet drabbas, säger Sanna.

Engagerad ordförande i Sáminuorra

Föra året valdes Sanna till ordförande i Sáminuorra, svenska samernas riksungdomsförbund. Hon hängde tidigt med i olika aktiviteter, för att sedan allt mer börja engagera sig i olika frågor.

Tillsammans med tio familjer i Europa, Kenya och Fidji stämde ungdomsförbundet EU-parlamentet och EU-rådet i People’s Climate Case, för att ha allt för låga utsläppsgränser. Klimatförändringarna, säger de, kan kopplas till utsläppen och påverkar samernas sätt att leva och försörja sig. Målet har lagts ner och ännu har man inte bestämt sig för att överklaga eller ej.

– Att se klimatförändringarna är frustrerande och skapar en känsla av maktlöshet. När vi talar med äldre samer om vilka frågor de drev, är det precis desamma som vi driver i dag. Inget händer. Det här inget vi kan fixa själva, EU måste hjälpa oss, säger Sanna.

Rovdjur och turism påverkar också sättet att leva. Många renar går i smala dalgångar där de inte kan komma så mycket högre längs fjällsidorna, och där tycker ofta turisterna också att det är bra att vandra. Flockarna blir störda i sitt bete.

– Sedan har det blivit fler rovdjur. Förr kunde vi skida ikapp varg och järv om de hotade flocken, men i dag måste vi ansöka om skyddsjakt och kan få avslag. Det anses mer accepterat med rovdjur i renskötselområden, men vi som lever dagligen med dessa djur vet att samexistens inte fungerar, förklarar Sanna.

När det gäller markexploatering är hennes dröm att samebyar och renskötare ska få rätt att säga nej, det här funkar inte. Natur och kultur är för sköra.

– Alla exploatörer ser bara sin lilla del och säger ”kolla, vi behöver bara detta, ni har jättemycket mark runt omkring”. Så kommer nästa och säger samma sak, det är skogsavverkning, vägar, vatten, gruvor… Alla anser att vi har så mycket mark att just deras lilla del inte spelar någon roll, men tillsammans blir det mycket.

Höjden av lycka

Vad är då det bästa med hennes sätt att leva? Sanna tvekar inte med svaret. Det är anknytningen till naturen.

– Att ingen dag är den andra lik. Att få leva i samklang med djur och natur och vara så oberoende från samhället som möjligt. Jag är ingen stadsmänniska, har inget behov av att sitta på café. För mig är det bästa en promenad i skogen, där jag kan sätta mig på en stubbe och dricka kaffe ur en termos.

– Vi vill bli lyssnade på så att alla har rätten att leva det liv de vill, fortsätter Sanna. I dag har vi inte den rättigheten, någon knackar på vår dörr hela tiden. Med klimatförändringar och exploateringar har vi ingenstans att ta vägen, vårt sätt att leva kommer att försvinna tillsammans med renen. De beslut vi tar i dag påverkar kommande generationer.