Ulla-Britt, 94, är en av Sveriges äldsta ryttare: ”Blev ett beroende”
Nu är hon 94 år och sitter fortfarande stadigt i sadeln.
– Ridningen blev ett beroende, säger hon.
Solen skiner och i stallet står hästarna och mumsar på hö. Ridskolan heter Klagshamns Ridklubb och har elever i alla åldrar och då menar vi verkligen alla åldrar. Äldst är nämligen 94-åriga Ulla-Britt Sjögren och med den gyllene åldern tillhör hon de äldsta som rider i landet, kanske är hon till och med äldst av alla genom åren.
När hon kommer studsande på lätta steg in i det ljusa stallet inser man att ingenting av det som man eventuellt tänkt om en 90-plussare stämmer. Hon kommer fram till boxen där nästan vita skimmeln Karamell väntar.
Stallet är modernt med högt i tak och med breda gångar. Några hästar är inne för att göras i ordning för kommande lektioner, andra är ute i hagarna som omgärdar gården. Rakt över gårdsplanen från stallet ligger gruspaddocken för träning utomhus och det stora ridhuset som är byggt i en ovanlig L-form. Här finns möjlighet för umgänge och fika före och efter ridning.
Men först gäller stallet. Ulla-Britt ska testa Karamell – en häst hon aldrig tidigare suttit på. Men hon är inte orolig utan litar på att hennes ridlärare Mia Dahlgren har hittat en snäll individ som passar hennes stil.
– Jag tror du kommer att gilla Karamell, säger Mia och hämtar sadel och träns.
– Tror du det, ler Ulla-Britt och klappar lite på hästens vita hals.
Sedan leder hon ut Karamell ur stallet och fram till en liten ramp. Där kommer Ulla-Britt lite högre upp för att sitta upp, vilket hon gör lätt med en svepande rörelse.
Hon behöver inte skämmas för sin sits heller. Med bra tramp i stigbygeln, härlig balans och styrka i benen rider hon fram Karamell på en promenad neråt hagarna.
Testade först turridning med islandshäst
Hon är en elegant profil i sadeln.
Ulla-Britt började rida sent i livet och red heller aldrig som barn.
– Många jag kände började med golf, men det tyckte jag verkade tråkigt. Jag är ingen bollmänniska, berättar hon.
Första ridturen tog hon som nybörjare 1992 när hon var 62 år gammal och på väg att förbereda sig för pension.
– Jag satt upp första gången när jag följde med på en turridning med islandshästar.
Upplevelsen fick henne att drömma om att rida igen.
– Jag har alltid motionerat, men inte aktivt utövat någon sport, utan bara hållit igång.
Ulla-Britt Sjögren
Ålder: 94 år.
Familj: Tre barn, sex barnbarn, tre barnbarnsbarn.
Gör: Pensionär.
Bor: I Malmö.
Sedan kom hon med i Klagshamns ryttarförenings grupp för äldre ryttare – en rehabgrupp.
– Känslan av att komma upp på hästen var fantastisk – det blev ett beroende.
Ulla-Britt är väldigt självkritisk till sin egen ridning och tycker att hon har stora brister.
– Jag rider mer på känsla.
Det som imponerar är att hon fortfarande kan rida lätt i trav, något som kräver stor benstyrka, balans och rytm.
– Men mest gillar jag att galoppera. Det är en härlig känsla. Jag har hoppat något litet hinder också, men inte nu längre och det har mer varit hästen som gjort allt. De senaste åren har jag bara travat över bommar.
Något annat hon gärna minns är turer ner till havet och rida i vattnet.
– Där glömmer man allt annat.
Däremot är hon inte speciellt kräsen när det gäller val av häst, som en del är. Bara den fungerar med henne och är snäll.
– När de delar ut hästar till oss på ridskolan säger jag bara ”ja, ja – det blir jättebra”. Jag har ingen favorit, utan tar vilken som helst.
Platsen hon rider på var från början en cementfabrik, men förvandlades till en ridskola 1986. Allt startades av Birgitta Magnusson och det var hästar från olika håll som kom dit – bland annat från High Chaparral, en nöjespark med Westerntema, och Ulla-Britt fick även rida på arabhästar.
– Birgitta var den som tog hand om mig från början. Jag hade ridit i en tantgrupp i en annan förening, men trivdes inte. Det betydde jättemycket att ha Birgitta. Lika mycket som Mia betyder i dag.
– Det är ju du som är min idol, säger Mia och tittar mot Ulla-Britt. Jag hoppas jag får bli som dig en dag. Det är en ära att ha fått lära känna dig. Du har gett mig en helt ny syn på livet.
Ulla-Britt skrattar.
Hon gillar att återse Mia, men hur länge till vet hon inte.
– Vid den här åldern lever man dag för dag.
Många har blivit sjuka eller dött ifrån i hennes ridgrupp de senaste åren. Men det är fortfarande flera som kämpar sig kvar.
– Egentligen är det fikat efteråt som är nästan lika roligt som ridningen numera. Vi har alltid fikat tillsammans.
Den här dagen vill hon däremot visa både vägen ner till hagarna och den fina ridbanan, innan hon till slut sitter av.
– Att komma av kan vara det svåraste när man är äldre, säger Mia, som hjälper till lite när det är dags att nå marken igen.
Ulla-Britt är långt från trött och kunde säkert suttit till häst en timma till, trots att hon hållit igång hela dagen.
– Jag var och simmade innan jag åkte hit och nu ska jag köra hem, säger hon och ler.
Bara skadad av ridningen en gång
Hennes barn och barnbarn är naturligtvis stolta över henne, men också lite omhändertagande.
– Ibland är de nog rädda för att jag ska skada mig. Men det har jag bara gjort en gång för många, många år sedan när jag föll av och bröt armen. Det läkte snabbt så det var bara att hoppa upp igen. Annars har jag förmånen att vara frisk i kroppen.
Hon är också ovanligt modig och blev inte alls orolig för att rida efter att hon ramlat av och skadat sig.
– Jag har nog inte förstånd till att bli rädd för det, skrattar hon.
I stället tänker hon ibland tillbaka på allt det roliga som hon fått genom åren tack vare hästarna, ridningen, ridlärare som Birgitta och Mia och alla andra ryttare i klubben. Kanske är det till och med en anledning till att hon mår så bra högt upp i åren.
– De här härliga omgivningarna gör mycket för alla som kommer hit, tror jag, säger Mia. Vi har köer till alla typer av grupper. Det är så många som vill börja rida att det är svårt att få plats med alla.
Det enda husdjur jag haft är sköldpadda
Att just Ulla-Britt skulle hålla på så länge med hästar var egentligen helt oväntat. Hon är nämligen inte speciellt förtjust i djur från början.
– Jag gillar att rida, men inte direkt att stå i stallet och pyssla. Jag har inte haft vare sig hund eller katt. Däremot en landsköldpadda som levde i 50 år. Han rymde en gång, men kom tillbaka. Nu är han begravd under ett träd.
För Ulla-Britt är det mer ridning som idrott som lockar – rörelsen, harmonin och spänningen.
– Jag har simmat mycket också, både i havet och i simhallen. Jag cyklar däremot inte längre.
Ibland vill hon ha lite mer lugn och då blir det kyrkan på söndagar, något som passar en gammal söndagsskollärare.
– Kyrkan ger mig mycket.
Hon har med andra ord ett fullsmockat schema i veckorna och trivs med det.
– Det enda tråkiga är att det inte finns så många kvar i min ålder. Folk försvinner. Min man är död och jag lever ensam. Men det går bra. Det är livets gång.
Resor var deras nöje tillsammans – gärna till den grekiska övärlden.
– Vi hade mycket roligt där.
Vad som händer framåt vet hon inte. Kanske fortsätter hon att rida, kanske inte. Men hon kommer alltid minnas de härliga galopperna på stranden. ■