OS-ryttaren Ulla Håkanson:
Det gäller att hålla igång när man blir äldre!

Efter reklamen: Se också: 3 övningar för en god morgon

Det sägs ofta om ryttare att de lärt sig rida innan de kunnat gå. I Ulla Håkansons fall är det faktiskt precis så. Pappa Harald lyfte upp henne på sin stora häst Mona och lät henne rida på en kudde framför hans sadel när hon bara var knappt ett år. Senare fick hon sitta på hästen själv, medan pappa cyklade bredvid.

– Det hände att sadeln var tom när han vände sig om, berättar Ulla.

Hon hade ramlat av – men som den ryttare hon skulle komma att bli, rest sig, borstat av sig och var redo att sitta upp igen.

Sju år gammal fick hon sin första egna häst i julklapp. Det var gotlandsrusset Felix, tre och ett halvt år, och med Ullas ord ”mer vild än tam”. På den tiden var ponnier ovanliga och de ridskolor som fanns drevs av militärer med stora hästar. Ulla tjatade sig till att få tävla sitt lilla russ mot de stora hästarna och kom sexa respektive sjua i både hoppning och dressyr.

Men ponnytiden är kort och vid 14 års ålder hade hon vuxit ur russet och fick börja rida stora hästar, först ridskolans och senare sin första egna, Amix.

Kärlek på Strömsholm

Eftersom Ullas mamma Greta hade österrikiskt påbrå och mormor bodde i Wien växte både Ulla och hennes syster Marianne upp som tvåspråkiga, och tyska var språket som talades hemma. Familjen hälsade också ofta på i Wien och Ullas pappa Harald ordnade en tre månaders utbildning åt sin dotter vid den legendariska Spanska Ridskolan.

– Vi fick sitta på unghingstar som longerades på lina utan vare sig tyglar eller stigbyglar för att hitta balansen och träna sitsen – men också rida på hingstar som kunde allt, bara man lärde sig att trycka på de rätta knapparna.

Livet var förstås inte bara hästar; Ulla skulle ha en utbildning, ansåg hennes föräldrar, och efter sjuårig flickskola i Djursholm fick hon gå både en hushållsskola och en sekreterarutbildning på handelsskolan Bar-Lock, uppkallad efter den amerikanska skrivmaskinen med samma namn som användes på skolan – och för övrigt samma skola som Astrid Lindgren gått.

Men pappa Harald skickade också båda sina döttrar till Strömsholm, där de förutom ytterligare gedigen rid- och hästutbildning träffade och förlovade sig med varsin fänrik.

– Arne var redan förlovad när han träffade mig, minns Ulla. Men det ordnade sig.

Arne var ridande militär så under många år reste de tillsammans till tävlingar land och rike runt.

Men det var pappa Harald som följde med sin dotter på resan till Skåne för att titta på en häst som han fått tips om ”skulle passa hans dotter”. Hästen hette Jesuit, var en fux med vit bläs och vita strumpor – och Ulla föll direkt.

På vägen hem bestämde de att hästen skulle byta namn, och precis som deras andra hästar – Felix, Max, Strix – få ett namn som slutade med x; Ajax fick det bli.

Ajax köptes som hopphäst och ekipaget kom fyra i SM 1965 och tog silver både 1966 och 1967. Samma år vann hon som första kvinna nordiska mästerskapen i banhoppning.

Bytte till dressyr

Men senare samma år tog allt en vändning under tävling i tyska Aachen, känd för sina stora och svåra banor. Ulla och Ajax överrumplades av att hela klassen tidigarelagts en halvtimme och fick inte tid att förbereda sig som de brukade. Plötsligt vägrade Ajax som han aldrig gjort förr – och fortsatte vägra när de kommit hem. Det blev början på slutet för Ajax som hopphäst.

Ulla åkte hem och tänkte om – och började träna sin häst i de högre skolorna i dressyr i stället. Alla hopphästar tränas även i dressyr, men att som Ulla och Ajax nå internationell nivå i båda disciplinerna är helt unikt. Än finns ingen toppryttare som gjort om hennes bedrift – eller slagit hennes rekord i SM-segrar.

Ingen trodde på hennes projekt och hon fick rådet att skaffa sig en dressyrhäst i stället.

– Men jag kunde inte ge upp en bästa vän, säger hon.

Två år efter vägringarna i Aachen, tävlade Ulla sin Ajax i SM i dressyr i Vetlanda – och tog guld. Hennes första, men långt ifrån sista.

1970 var de tillbaka i Aachen och blev bästa svenska ekipage på dressyrbanan. Prisutdelningen som skedde på hoppbanan blev en pärs för Ajax som visade med all tydlighet att han mindes sina upplevelser där tre år tidigare. Han gick dit ovilligt, svettades av stress och sparkade oroligt.

Ett hårt slag

Under hela första halvan av 70-talet regerade Ulla och Ajax de på de svenska dressyrbanorna. De nådde sin höjdpunkt i OS i München 1972 och kom hem med en bronsmedalj i lag och en sjätteplats individuellt.

Den tävlingsupplevelsen räknar hon än i dag som sitt starkaste minne.

Men 1976 tog sagan ett hastigt slut, när Ajax efter resan till OS i Montreal blev akut sjuk och dog. En obduktion visade en tumör på binjuren som orsakat ett brustet blodkärl.

Det var ett hårt slag, men Ulla hade fler hästar hemma och framgångarna fortsatte under hela 1980- och 1990-talet med hästar som Elymus, Flamingo, Cecam, Tolstoy och Bobby. Plaketter och rosetter trängs på stallväggen hemma hos Ulla: Ingen ryttare har tagit fler SM-guld, hela tolv stycken. Hon har varit uttagen till sju OS och tagit två OS-medaljer, ridit i sex VM, tio EM och hela 47 SM …

Alla tävlar mot alla, oavsett ålder och kön

Dagarna börjar tidigt hemma på gården hos Ulla och hennes man Arne utanför Kristianstad i Skåne. Det måste de för att paret ska hinna med allt som ska göras. Hästar ska ha mat, motioneras och tas ut i hagar och in igen. Boxar ska mockas och stallgången sopas. Gården har 37 tunnland där de tar sitt eget hö – och massor av mark att rida på.

Ulla rider två hästar dagligen, Lidro som är 31 och pensionerad ska motioneras för att hållas igång och Diddy Cool, 17, ska tränas för att kanske kunna tävla även i år, om Ulla känner att formen håller, hos både sig och hästen.

Hennes man Arne, som är 90, promenadrider Titus, en häst som inte riktigt höll för Ullas krav på en tävlingshäst. Dessutom mockar han stallet.

Så sent som sommaren 2023 tävlade Ulla i Falsterbo på sin Diddy Cool – mot ryttare som är unga nog att vara hennes barnbarn. I ridsport förekommer varken seniorklasser eller herr- och damklasser, utan alla tävlar mot alla på samma villkor.

– Den hästen har definitivt fel namn, säger hon, för han är allt annat än cool.

Fick hjärtinfarkt

Hennes deltagande i tävlingarna var en personlig seger, för bara några månader tidigare, i februari 2023, hade hon fått en hjärtinfarkt och gått igenom en ballongsprängning – efter vad som börjat som ett litet obehag.

– Jag hade ridit och kände mig öm i axlarna, berättar hon.

Stallhjälpen Martina som normalt masserar och stretchar hennes hästar efter ridpassen masserade Ullas axlar för hon var säker på att det bara var muskler som värkte. Men symtomen blev bara värre. Till sist ringde de efter ambulans.

– Jag hamnade på sjukhus i fyra dagar. Sedan dess är jag tröttare än tidigare. Det är väl sådant som kommer med åren, det får man acceptera, säger hon.

Efter ballongsprängningen fick hon inte rida på 30 dagar.

– Men sedan skulle jag hålla igång. Det är väldigt bra att hålla igång när man blir äldre, säger hon. Man får inte sätta sig stilla!

Ullas egen träning börjar varje morgon en god stund före hästarnas, faktiskt redan innan hon stigit ur sängen. Hon gör stretchövningar för att hålla känningar av artros och diskbråck stången, och fortsätter med yoga när hon klivit upp. Dessutom tränar hon på gym en gång i veckan.

– Jag fick diskbråck för några år sedan och behöver hålla igång min kropp. Min kiropraktor har sagt att jag blir nog inte sämre av att rida, så då gör jag det trots att det känns litet stelt ibland.

Tränar judo

Ryttarens egen kondition är viktig för att ridningen ska bli bra, menar Ulla.

– Jag går stavgång och så dansar jag linedance en gång i veckan. Sedan har jag sysslat mycket med judo, det tycker jag är bra eftersom du som bonus övar fallteknik.

Men ridningen är hennes liv, och tävlingsplaner eller ej så ska båda hennes hästar ridas varje dag.

– Jag skrittar och travar i naturen, det är den bästa träningen, säger Ulla, som har gjort sig känd i ryttarkretsar för att hellre träna sina hästar så än på ridbanan.

Peder Fredricson var så nyfiken på hur ridsportens grand old lady tränar att han några år före OS i Tokyo tog med sig sin All In - visserligen bara en kort tur genom Skåne för det väldigt beresta ekipaget - och tränade tillsammans med henne.

– Jag börjar lugnt och avslutar med en längre galopp. Behöver jag träna något på banan så gör jag det en liten stund på slutet.

Hjälper ryttare och kvinnor

Hon vill ge tillbaka till sporten som har gett henne så mycket genom livet och har sedan 2005 därför varje år delat ut pengar ur sin Ajax-stiftelse till unga ryttare, under 30 år, som behöver hjälp att finansiera träning och uppstallning hos etablerade tränare för att nå toppen. Stipendiet delas ut i samband med ryttartävlingarna i Falsterbo varje sommar och hittills har 52 ryttare fått hennes hjälp – både hopp- och dressyrryttare, för det var ju Ajax unika storhet att vara både och.

Men det är inte bara ryttare hon vill hjälpa, Ulla har också ett stort engagemang i Zonta, en global organisation som arbetar för att främja kvinnors rättigheter.

– Den gör ett viktigt arbete för att motarbeta mäns våld mot kvinnor, säger Ulla.

Får vi se dig på tävlingsbanan igen i sommar?

– Det beror på hur formen känns, både min och hästens. Jag har fortfarande inte bestämt om jag ska starta i Falsterbo.