Mia sprang 25 mil genom Namibias öken: ”Jag fulgrät och skrek rakt ut”
Vid 25 års ålder var Mia Thomsen tvåbarnsmamma och vägde 92 kilo, vilket var 30 kilo mer än innan barnen föddes. Med hjälp av Viktväktarna gick hon ner till 64 kilo och lovade sig själv att inte passera 70 kilo igen.
– När min son började högstadiet 2002 slutade jag att röka för att föregå med gott exempel, och för att hålla vikten började jag i stället att springa. Jag har också lärt mig mycket om kost och äter mycket bra råvaror och mycket grönsaker. Vi är ett litet gäng som tränar ute i parken här i Stockholm tre gånger i veckan. En gång i veckan springer jag också med mina vuxna barn Alex och Elin, berättar Mia.
Mia har sprungit Stockholm Marathon fem gånger, men det var under ett löpläger i Portugal som hon upptäckte ultralöpning för första gången.
– Jag arbetar som Nordisk marknadsdirektör inom IT-branschen och där jag går på högvarv. Under ultraloppen så kommer jag ifrån datorn, mobilen och får andas frisk luft. Jag fyller på med energi när hjärnan får vila medan kroppen är i rörelse.
Det var under en löparresa med Apollo till Fuerteventura 2017 där Mia skulle vara ledare som hon blev tillfrågad om hon ville springa Half Marathon des Sables på 125 kilometer. Där vann hon en startplats till ultraloppet Marathon des Sables, 250 kilometer genom Icaöknen, som är världens torraste öken och ligger i Peru.
– Loppet tog en vecka och där fick jag mersmak på att komma bort ifrån alla prylar och få vara ensam med mina tankar. Allt jag behövde fanns i min ryggsäck och jag fick möta mig själv samt lära mig att komma ur svackor och lösa problem under vägen. Det var ett livsomvälvande uppvaknande.
Skadade sig dag ett
2020 när Mia fyllde 50 år gav hon sig själv ökenloppet Namib Desert Run som Beyond The Ultimate arrangerade i Namibia i 50-årspresent, men pandemin kom emellan. Efter 2,5 års väntan blev äntligen loppet av i november förra året. Hon hade då planerat och förberett utrustning, mat, ordnat med resan och tränat mycket inför loppet. Från Namibias huvudstad Windhoek tog det fyra timmar med buss rakt ut i öknen till ultraloppets start. Under loppet var deltagarna helt utan internet, men alla hade en GPS-tracker som var deras livlina ifall de sprang fel, blev bitna av en orm eller råkade ut för en olycka.
Loppet var indelat i fem dagars etapper från 22 till 92 kilometer och första dagen sprang Mia 51 kilometer.
– Första dagen kändes ryggsäcken tung och ovan när jag långsamt sprang bort stress bland guldgult gräs, sand, steniga partier, törne och taggbuskar rensades huvudet från tankar. Jag började hitta rytmen och vävde in min andning i takt med stegen när det plötsligt efter bara fem kilometer högg till i smalbenet. Jag är livrädd för ormar och trodde först att jag hade blivit biten.
Hon fortsätter:
– När jag tittade ner på benet såg jag att en gren, tjock som ett finger stack in fyra centimeter in i smalbenet. Jag fick dra ut pinnen och använde sårtvätt samt kompress. En läkare sa åt mig att trycka ut blodet och jag fick gå till den första checkpointen. Där tog sjuksköterskan Hannah hand om såret och tejpade det med steri-strip (suturtejp, reds. anm.) innan jag kunde fortsätta loppet. Vid nästa checkpoint var det 38 grader varmt och där fanns det en dusch att kyla av sig med, vilket kändes som det lyxigaste som jag någonsin har upplevt.
Sista dagen var loppets längsta etapp på 92 kilometer och starten gick tidigt på morgon klockan 04.00. Löparnas pannlampor lös upp i mörkret och det låg en förväntansfull stämning och en fokuserad tystnad över lägret. Mia kände sig stark och ryggsäcken var mycket lättare nu när det mesta av maten var uppäten. När starten gick småjoggade Mia och följde hjulspåren samt de snabbare löparnas pannlampor. Efter ett tag mötte hon en av deltagarna McKenzie.
– Möten och samtalen under loppet blev nakna och avskalade. Vi samtalade om allt det viktiga i livet. Här finns inga yttre lager och skikt som ska passeras. Vi går direkt in på hjärtat, själen och våra “varför” i livet. McKenzie sa “Sometimes you get to know people during a race better than your own friends” och han har rätt. Vi läser av varandra, delar utmaningar och ser direkt vad som rör sig inom oss. Det är så fantastiskt fint. Jag önskar att det fanns mer tid och rum i det vanliga livet att mötas så.
Familjens musik hjälpte
Mitt i loppet kände Mia sig lite hungrig och för ett inre samtal och övertalning med sig själv för att kunna fortsätta hela den sista etappen till mål. Då kom Mia på att hon hade bett sina barn, sambo, syskon och nära vänner att sätta ihop en speciell spellista som heter Namib Emergency Hitlist och är nästan fyra timmar lång.
– Jag hade inte lyssnat på listan tidigare, men saxintrot i första låten fick mina ben att börja springa. I takt till tonerna bröts mina negativa tankar och snart kände jag mig oövervinnlig. När sambon Stefans val av “vår” låt kom slutade jag att springa. Jag grät av att vara fylld av så mycket tacksamhet och känslor. Jag fulgrät och skrek rakt ut “Jag älskar dig också!”. Inte en kurrning i magen hördes längre. Tänk vad tankestyrt många av våra upplevelser är. Jag var hög på livet och stunden.
Efter sju mil kunde deltagarna göra en shortcut och avsluta loppet lite tidigare, och det var många starka och snabba löpare som valde att stanna, men Mia mådde utmärkt och fortsatte loppet.
– Jag fyllde snabbt upp mina vattenflaskor, skickade slängpussar till alla och gjorde lite dansmoves för att visa min tacksamhet innan jag drog vidare med raska löpsteg. Mina skosulor hade nu blivit så nötta att jag kände stenarna under fötterna som hårda massagebollar. Vristerna ömmade av trötthet, men jag visste att jag kunde låta dem vila hur länge de ville när vi väl kommit i mål, säger hon och fortsätter:
– Hela mitt väsen var uppfyllt i nuet. Det fanns inget annat än min kropp och min andning som rörde sig genom det fantastiska landskapet. Mjuka guldfärger runt omkring mig och en pastellblå himmel. Jag rös av välbehag och tacksamhet flera gånger. Det kan inte finnas något annat tillstånd att befinna sig i. Det var som att meningen med livet uppenbarade sig och det handlade inte om löpning. Istället handlade det om acceptans och om att gilla att vara i sig själv. Att vara en bra människa och göra gott. Att skala av alla ytliga skikt som man tror sig behöva mot andras fördomar och vara helt överens med sitt väsen. Att visa tacksamhet, lycka och att våga känna varenda känsla.
Euforisk målgång
När en kilometer återstod av loppet såg Mia ljusen och hörde ljuden från lägret.
– Jag hade drygt 25 mil i benen och plötsligt kändes det som att jag inte ville sluta att springa och att jag skulle kunde springa för alltid. Jag sa att jag kommer att stanna en kilometer före målet för att få vara kvar i känslan. Jag var bara några minuter från att få en kall öl, BBQ och en dusch. Känslan jag hade är obetalbar. Den känslan ville jag behålla för alltid. Det måste vara lycka och frihet i sin renaste form. Jag stannar upp, tackar öknen och livet, blundar hårt och sen småjoggar jag in över mållinjen.
36 löpare startade i ökenloppet och 19 personer gick i mål. Mia kom på fjortonde plats i loppet och på den sista långa etappen lyckades hon komma i mål som tredje kvinna bland mångaprofessionella kvinnliga löpare.
– Att få vara med om dessa dagar är livsomvälvande. Du omsluts av fantastiska människor som alla vill dig väl. Det finns ingen uppkoppling mot omvärlden och du lever totalfokuserad i nuet. De tankar som kommer, hinns tänkas klart, de känslor som uppstår får kännas fullt ut. Aldrig någonsin känner jag mig så nära min familj som när jag upplever detta. Aldrig annars är det så lätt att acceptera det som är svårt, säger hon och fortsätter:
– Sällan uppskattar jag mig själv så mycket som när jag får möta mitt ynkligaste jag och ta mig ur svackorna. Jag vill bli en bättre människa och hoppas att jag kan komma ihåg att tänka på det i fortsättningen. Alla skulle springa ett ökenlopp och ta sig tiden att våga möta sig själv för att bli lite snällare. Jag kanske behöver en sån här dos vartannat år för att få ett lugn i hjärnan och kunna koppla av!
