Ann-Louise har startat ett eget fotbollslag: ”Fotboll är mitt liv”
– Jag håller på så länge jag tycker att det är kul.
Ann-Louise låter glad när hon pratar om fotbollen.
– Jag tycker om att vara med människor, särskilt yngre människor. Jag älskar gemenskapen och träningen och så har vi en kul fest lite då och då. Jag kommer väl att gå här med min rullator. Och vad fasen skulle jag göra om jag inte hade träningen.
Damerna tränar på tisdagskvällarna. En timme innan är Ann-Louise Ahonen på plats i klubbhuset och skivar vattenmelon, sätter fram dricka och plockar fram godis.
– Fast egentligen är jag inte tränare. Vi gör det tillsammans, jag och en lagkamrat, vi försöker göra ett träningsprogram. Nej, jag har ingen tränarutbildning, men jag gick en målvaktsutbildning när jag var i 20-årsåldern.
Så småningom dyker damerna upp, från Åfors, Hovmantorp och Lessebo, Nybro och Karlskrona. Parkerad på tvärs står en brandbil, en av damerna är befäl vid Räddningstjänsten och måste kunna rycka ut på stört om det behövs. Den yngsta spelaren är 17 år. Ann-Louise – eller AL eller Morsan som hon kallas – är äldst.
– Alla får vara med. Vi tränar en gång i veckan. De flesta har barn, och kommer när de kan.
Ann-Louise samlar laget och efter en genomgång av helgens match borta mot Blekingelaget Hasslö Nättraby, som slutade med vinst för Bodadamerna, sätter träningen igång.
– Det var ingen storfotboll, men en jädra kämparinsats, sammanfattar hon.
Ann-Louise har spelat i alla positioner, och det händer att hon hoppar in som målvakt. Hon slutade som utespelare när hon var 59 år. När laget var som bäst spelade man i division III, som motsvarar dagens division II.
– Det var ett par år i trean, det var kämpigt och väldigt seriöst.
Med tiden mattades intresset, och det var tal om att lägga ner laget.
– Men så fick vi nys om sjumanna.
Det var en jädra kämparinsats
Numera spelar damerna i Damsjuan, och möter lag från Blekinge och södra Småland.
– Ekonomin är inte lätt. Matchställen köper vi själva. Vi skulle behöva nytt staket runt fotbollsplanen, det är mycket grävlingar som kommer in och bökar upp den.
Fotbollen är en stor del av Ann-Louises liv. Hennes morbror, Leif Boda Fransson, var med och vann SM-guld för Öster 1968. Sonen Daniel Ahonen har varit proffs, bland annat i Oddevold och Silkeborg, och jobbar i Kalmar FF:s ungdomsakademi. Maken Markku sköter fotbollsplanen. Dottern Sanna spelade, tills hon slet av korsbandet. Ett av barnbarnen spelar fotboll.
Krisen i glasbruket satte spår
Bodabruk GoIF bildades 1926. Avgiften var 50 öre i månaden för medlemmar över 18 år, och 25 öre för de yngre. Den nuvarande fotbollsplanen Bruksvallen invigdes 1957. Några år senare vann A-laget div 5.
Under en period hade föreningen en omfattande verksamhet, med två damlag och fyra flicklag, förutom herrlagen och pojklagen. I klubbstugan är väggarna täckta med diplom, flaggor från andra klubbar och tidningsartiklar, och i ett skåp trängs pokalerna.
– Vi har haft utbyte med andra idrottsföreningar. Vi har varit i södra Tyskland flera gånger, och i Holland några gånger och de har varit här.
Krisen i Glasriket satte sina spår även i fotbollsverksamheten och A-laget åker ner i sexan 1983, och 2004 lades herrlaget ner. P12 blev seriesegrare 1995, men pojklaget är också nedlagt.
En gång var Boda ett blomstrande samhälle, uppbyggt kring bruket som anlades 1864.
– Här fanns allt, bank, två affärer, skola, bibliotek, post, värdshus, simbassäng. Nu finns inget kvar. Det började när bruket lades ner 2003. Simbassängen har blivit en hundrastgård. Bokbussen kommer på onsdagar. Man får åka till Nybro och handla. Vi stred hårt för skolan, jag var ordförande i Hem och skola. Det finns ingen träffpunkt kvar, förr sågs man i affären, säger Ann-Louise och tillägger:
– Men när vi spelar kommer det lite äldre och pratar, jag brukar ordna kaffe och kaka.
Alldeles dött är det inte. I de gamla brukslokalerna finns The Glass Factory, som både är museum, utställningshall och hytta, och som drar många besökare till orten. Flera unga glaskonstnärer har flyttat in i samhället.
– För en annan som älskar glas är det roligt, men det är ju inte så att jag springer på museet hela tiden.
Jobbade i glasbruket många år
I Boda finns också landets, kanske världens, enda luffarmuseum, ett spännande utflyktsmål.
Ann-Louise arbetade i många år på glasbruket.
– Jag gick på gymnasiet men vantrivdes och en dag ringde glasbruksdirektören Erik Rosén och undrade om jag ville börja på bruket. Jag var tvungen att prata med kuratorn, som sa att jag skulle fördärva mitt liv om jag gick in i hyttan. Men jag började, som inbärare, och senare arbetade jag med konstglas i åtta år, för Monica Backström och Kjell Engman.
När bruket las ner fick Ann-Louise Ahonen söka nytt jobb, och nu arbetar hon inom hemtjänsten.
– Vad fotbollen gett mig? Det är mitt liv. Jag träffade min man genom fotbollen, mina barn är födda in i fotbollen. Jag spelade när jag ammade, mina barn har alltid följt med. Jag vet inte vad folk som inte har ett brinnande intresse gör.