Pia Åkerman om Robinson och Malin Åkerman
Att delta i dokussåpan ”Robinson” var en dröm, och ett mål på resan mot ett lyckligare liv.
För tiotalet år sedan flyttade Pia Åkerman till sin barndoms ö Gotland efter att ha bott över trettio år i Kanada.
Här, i sin våning alldeles invid havet i Visby, upplever hon en tillhörighet som hon aldrig tidigare känt.
– Jag har alltid sökt, alltid sprungit, alltid flytt från allt och alla och kanske mest ifrån mig själv. Hela tiden jagad av tanken att jag måste vidare. Jag flyttade ständigt, trettionio gånger hann det bli innan jag till slut landade här, berättar Pia medan hon gör i ordning en grön smoothie i köket.
Hon är 70 år gammal, men det är svårt att se. Svallande hårman, knappt en rynka och ett leende som skulle platsa i vilken tandkrämsreklam som helst. Hon formulerar sig rappt och inte en enda gång glider hon över i ytligt småprat.
– Sorg är en känsla som har präglat hela mitt liv. Jag har alltid varit deprimerad. Man kan lära sig leva med depression, men svår depression är farligt. Jag har försökt ta mitt liv. Men jag har arbetat hårt med mig själv och i dag mår jag bra. Men jag vet fortfarande inte om jag är frisk, säger Pia.
De mörka tankarna började redan i barndomen. Hon växte upp i ett dysfunktionellt hem i Stockholm där båda föräldrarna drack. Utåt var allt i bästa ordning.
Föräldrarna drev ett populärt konditori dit gäster strömmade från när och fjärran. Affärerna blomstrade och man köpte sommarhus på Gotland. Där fanns idyllen och helvetet. Milslånga stränder med tårna i solvarm sand, fniss och bus och sommarglass. Men också en ständig otrygghet och rädsla.
För inte så länge sedan promenerade Pia längs sandstranden där hon lekt som barn och tänkte sig tillbaka. Hur hon älskade att rida, men hur det på vägen hem från stallet började knyta sig i magen.
Hur skulle det se ut hemma? Alltför ofta möttes hon av en fyllefest med gap och skrik och slagsmål. Av en mamma som vrålande hotade att springa ner till havet och dränka sig.
Och mitt i allt tumult synen av ett syskon som tultade runt med en kisstung blöja nere vid knävecken. Ofta smög sig Pia sig in bakvägen eller så vände hon och gick hem till en kompis.
Det slutade med att hon gjorde i ordning ett rum till sig ute i stallet. Där sov hon bredvid sin varma, trygga häst.
–Det var då min flykt genom livet började. Alla gånger jag sprang ner till stallet bort från fyllegråt och hånfulla ord.
Kände sig fångad
När Pia fick sin dotter Malin satte depressionen in på allvar. Malin var lättskött, alltid glad som sin pappa, som Pia säger är den bäste man som hon har haft.
–Själv kände jag mig fångad i en fälla under småbarnsåren. Det var som att mitt liv inte fanns längre. Mörkret, kylan och den långa vintern i Sverige fick Pia att längta bort.
Hon var i trettioårsåldern när hennes man fick ett erbjudande om ett jobb i Toronto. Flygbiljetterna bokades snabbt.
–Men det var fruktansvärt att komma dit! Jag var så ensam och kände mig fastlåst hemma när Malins pappa jobbade. Jag ville ut till varje pris och tog ett jobb som servitris på ett hotell.
– Vad jag gjorde med Malin minns jag inte, kanske var hon på dagis. Varje morgon vaknade jag och grät i förtvivlan. Hur skulle jag ta mig igenom dagen?
Jag steg upp, försökte andas lugnt, hela tiden med en känsla av bottenlös sorg inom mig. Visst fanns det stunder när hon kunde skratta tillsammans med sina kollegor och lägga de mörka tankarna åt sidan.
Någon kväll gick hon ut och festade, men så fort hon kom hem upplevde hon bara tomhet. Det enda som hjälpte var att dansa.
–Som ung dansade jag på balettakademin i Stockholm och hoppades på en framtid som ballerina. Tyvärr hade jag inte kroppen för klassisk balett. Men jag har fortsatt dansa hela livet, och i dag undervisar jag i latindans. I dansen lyckas jag vara i nuet. I en depression lever man i det förflutna och i framtiden.
I det förflutna bor skuld, och i framtiden, som ju egentligen inte finns, gömmer sig rädslor. Friska människor lever i det som är, säger Pia.
Flyttade runt
Ångesttankarna gjorde att hon kände sig jagad. Pia började fly mellan olika hem. Alltid var det något som inte stämde. Ibland saknades balkong, andra gånger var det läget som var fel. Inför varje flytt hoppades hon att ett nytt boende skulle medföra en positiv förändring. Så blev det aldrig.
–Det värsta var sovrummen. Jag hade aldrig svårt att somna, men vaknade alltid med ett ryck i vargtimmen. Jag kände skräcken över att vara tillbaka i den här världen. Jag ville bara försvinna bort. Tankarna rusade genom hjärnan. Vad skulle jag göra? Vad hade livet för mening?
Mönstret att fly upprepades även i relationer med män. Pia sökte och sökte efter den stora kärleken, trodde att näste man kanske skulle kunna läka henne. Med sin andre make fick hon sonen Marcus.
Pia och maken bråkade jämt. Han försökte hitta lösningar, men Pia lyssnade inte. Allt hon ville var att få gråta ut vid hans axel.
–Min offerkofta satt så hårt. Det var alltid synd om mig, jag var negativ till allt. Jag flydde till sängen, ville bara sova, sova, sova. En gång låg jag där i tre dygn. De bodde vid Niagara-on- the-Lake i Kanade när Pia bestämde sig för att lämna sin man och flytta tillbaka till Toronto med Malin. Marcus, som då var sju år, blev kvar hos sin pappa.
Pia sitter tyst en lång stund.
– Att jag separerade mina barn från varandra är kanske mitt livs största misstag. Marcus saknade sin syster fruktansvärt, han var så rädd att han först skulle få se henne igen som vuxen. Det gjorde att han fick förfärliga tvångstankar.
– En annan sak jag gärna hade ändrat på om det vore möjligt, är att jag inte pratade tillräckligt med Malin om skilsmässan från hennes pappa. Hon var sex år när vi skildes och Magnus flyttade hem till Sverige.
–Jag fattade inte att Malin tog på sig skuld och fick djupa sår. Tills nu har jag inte klarat av att prata med barnen om det här. Men jag vet att jag måste ta itu med det.
Var ingen mamma
Pia skildrar hur depressionen äter en inifrån, hur man har så fullt upp med att bekämpa sina inre demoner att man inte är lyhörd för någon annan. Åren då dottern Malin var i tonåren var hon inte en mamma.
Hon beskriver att hon var beroende av dottern och gjorde henne till en kompis. Kom hon i konflikt så tänkte hon: Hur skulle Malin göra i det här fallet? Malin som alltid var kärleksfull och förstående.
I tjugoårsåldern flyttade Malin till Los Angeles för att jobba på sin karriär. Hon hyrde ett hus inte långt från Hollywood-skylten, träffade en man och gifte sig.
–Då blev hon i min sinnevärld till min mamma. I min otrygghet och ständiga sökande började jag använda henne. Tomrummet efter dottern ekade. Pia skrev långa, förtvivlade brev där hon ältande sina problem.
Till slut fick Malin nog. Isande klart meddelade hon att hon inte var någon terapeut som kunde läka sin mamma, berättar Pia. Hon fanns där, men orkade inte längre och behövde ett uppehåll.
– Malin pratar om det än i dag. Om sviterna av att ha vuxit upp med en deprimerad mamma. Både hon och Marcus säger att allt är glömt och förlåtet, men jag kan inte ta det till mig.
Pia sökte till slut professionell hjälp och försökte analysera hur man bör vara i rollen som mor. Än i dag vet hon det inte fullt ut.
Men hon förstod att hon måste våga möta den kanske mest förbjudna av alla känslor. Var hon rent av avundsjuk på sin egen dotter? Glad för Malins skull Så kanske det var.
– Hon fanns på de scener som jag drömde om som ung. Åren när jag dansade balett och hoppades bli känd och framgångsrik. Jag är glad och lycklig för Malins skull, som nu för hennes senaste film ”En Del Av Mitt Hjärta”.
– Men visst är det min dröm hon lever. När jag insåg det kunde vi närma oss varandra igen.
När Pia fick sitt barnbarn Sebastian bestämde hon sig för att vara mormor på riktigt.
– Jag kanske inte är hundraprocentig där heller, men jag är mormor från hjärtat. Vändpunkten till ett friskare liv kom för tjugotalet år sedan efter att hon kraschat i botten. Hon hade förlorat alla sina pengar i en husspekulation, var hemlös och tillbringade nätterna på olika soffor hos vänner och bekanta.
–Att de orkade! Det var så synd om mig, som vanligt hade jag offerkoftan på. Allt var bara skit. Det tar tid att sluta se sig själv som ett offer. Men oj, så viktigt det är att jobba på den biten!
Det var på en av sofforna där hon övernattade som hon fick hon ett massivt nervsammanbrott. Hjärtat började skena, det blev ambulansfärd tre nätter i rad. På sjukhuset upptäcktes att sköldkörteln blivit farligt överaktiv. Hela batteriet av kemikalier med betablockerare, antidepressiva, lugnande och sömntabletter sattes in.
–Man ska vara tacksam att det finns psykofarmaka. För många är det säkert en välsignelse. Jag var livrädd för medicin. Jag testade och slängde, bytte till andra piller och blev bara ännu mer deprimerad.
En vändpunkt
När Pia kunde gå tillbaka till jobbet föll orden som blev en vändpunkt. I hotellets lunchmatsal träffade hon en ny servitriskollega, som presenterade sig som Lizette.
– Hon sa: Se det du har i stället för det du inte har. Varje dag sa hon samma ord.
Jag nickade och höll och med, men kunde inte riktigt ta det till mig. Det tog tre veckor, sen sjönk det in.
– Det var som att en solkig gardin drogs upp och lät mig se klart. Som för första gången såg hon allt i klara färger. Hon såg sin friska kropp, insåg att hon tjänade pengar, hade trevliga kollegor och underbara barn. Kort därpå gick hon en helgkurs där hon lärde sig att man har ett val av tankar.
–När jag koncentrerade mig på allt som faktiskt var bra i mitt liv, drogs jag in i nuet. Så fort oron började mala, undersökte jag om mina tankar var sanna eller inte. Var de inte det bytte jag ut dem mot produktiva tankar. Jag satte igång ett stort jobb med själv och för sju år sedan kom förändringen.
–I dag känner jag tacksamhet över livet, och jag har lärt mig att säga tack. Det lilla ordet har en magisk förmåga att förändra sinnet. Det är nästan som att be en bön. Numera börjar jag varje morgon med att tacka för att få vakna upp till en ny dag. Och jag försöker vara tillåtande och snäll mot mig själv.
En gammal dröm
Visst händer det att hon får återfall ibland, men hon ramlar inte längst ner i becksvarta källaren längre.
Som ett led i att må bra sätter Pia upp mål i livet som hon kan se fram emot. Ett sådant var att uppfylla en gammal dröm hon haft och ansöka till dokusåpan “Robinson”, ivrigt påhejad av sina barn.
Bland 18 000 sökande och som äldsta deltagare någonsin blev hon uttagen till årets säsong, som spelades in på Fiji-öarna förra sommaren. Pia som tränat och dansat livet igenom hade ingen tanke på att det var någon skillnad mellan henne och de yngre deltagarna.
– Ålder är bara en siffra. Allt hänger på ens attityd och att man fortsätter ha gnistan och antar utmaningar i livet. Mitt nästa projekt blir en lång tangoresa till Argentina. Där dansar de tills de dör.
– Men min största dröm vore att få vara med i “Let´s Dance”.
Mer av Robinson ...
… I Robinsonpodden kan du höra komikerna Camilla Fågelborg, Robin Berglund och Elinor Svensson kommentera och dissekera säsongens Robinson-avsnitt.