Petra Ljungberg fick en stroke i Robinson: Kanske var det ödet

Vi vet alla hur det brukar börja- vackra panoramabilder från skyn över tropiska djungler, smaragdgröna vatten och vackra vita stränder. Dramatisk musik och sedan är det igång. Robinson.

Just i år blev det annorlunda eftersom man på grund av pandemin valde en variant inspelad i kalla Sverige istället, med blåbärsris i karg skog som ersättning för kokosnötter på vackra öar. Men tidigare var det exotiska platser som lockade tittarna. Då fanns drömmen där om sol och värme, exotiska djur och ett gäng deltagare som vi fick lära känna genom skärmen.

En av dessa lyckligt utvalda för tio år sen, 2011, var Petra Ljungberg som då var 26 år gammal och redo för äventyr.

– Jag gillade att resa och hade jobbat i Thailand både som vanlig guide och dykguide. Hemma hade jag framförallt satsat på restaurangbranschen, först i Helsingborg och senare i Stockholm, berättar Petra.

Hon sökte till Robinson samtidigt som ungefär 5000 andra hoppfulla och trodde aldrig att hon skulle ha en chans att komma med. Det var mest en rolig grej.

Efter reklamen: Här är deltagarna i nya Robinson

– Jag hade en kompis som hjälpte mig med ansökningsbrevet. Hungrig på livet, orädd och något av en ledare var en del av det jag skrev. Tydligen blev det bra för jag kallades till intervju.

Vakter med på toaletten

Petra tog sig också vidare steg efter steg och till slut fick hon besked om att hon var en av 30 tjejer som skulle träffas för ytterligare intervjuer, fystest, IQ-test och läkarundersökning.

Till slut blev hon en av de utvalda och fick resa till Manilla i Filippinerna.

Petra och en del av de andra deltagarna flögs direkt till ön. De skjutsades runt, bodde i separata rum och det gjordes allt för att ingen skulle ha kontakt med de andra innan de för första gången blev satta på den strand där de skulle bosätta sig och filmandet skulle börja.

– Vi fick inte ens gå på toaletten utan vakt och vi åt våra måltider en och en, minns Petra.

Dagen innan inspelningen började fick de en genomgång av regler, vilka djur de skulle akta sig för och annat viktigt som att de faktiskt befann sig i ett naturreservat och till exempel inte fick hugga ner träd.

– Redan då gick adrenalinet igång. Jag kedjerökte in i det sista för jag visste att jag inte skulle kunna det senare, säger Petra.

Till slut anlände hon och tre andra tjejer på en strand efter att ha simmat från ett sjöflygplan som landat på vattnet.

nöjeJenny Alversjös stora livsförändring – ett år efter stroken

– Fast när vi kom upp ur vattnet och var jätteglada fick vi göra om det 3 – 4 gånger till eftersom bilderna måste bli bra. Inget man kanske tänker på som tittare, säger Petra.

Ganska snart fick deltagarna börja tävla och uppleva allt från sömnlöshet till hunger.

– Nätterna var svinkalla, dagarna varma. Vi sov dåligt och gick ner till stranden för att ligga där, men då omsvärmades vi av små minikrabbor istället.

Svaga av svält

Petra lyckades ändå bra på tävlingarna. Hon och en annan tjej blev utvalda till att åka till lag Kalinga där de mötte fyra utmattade kvinnor i partykläder och utsmetat smink.

– De hade lurat i dem att de skulle fotograferas och därför hade de inte klätt sig för ö-liv direkt. Killarna skulle dyka upp först flera dagar senare och det tyckte vi var enormt orättvist just då, men egentligen hade de bara haft en annan start.

Petra och de andra tjejerna hade i princip inget att äta och var svaga av svält. Men nästan lika illa var tristessen.

– Det hände väldigt lite och det hade jag aldrig förväntat mig innan. När vi pratade handlade det enbart om mat, även när vi försökte prata om annat, konstaterar Petra.

Den trettonde inspelningsdagen visade sig bli en riktig dramatisk dag. Det var någon dag efter att killarna hade anlänt och Petra vaknade som vanligt upp i hyddan. Hon bestämde sig för att gå ner till stranden och göra upp eld.

– På grund av all fukt kunde det ta allt mellan tjugo minuter till en och en halv timme, men det var något att göra åtminstone.

Petra reste sig sedan upp och plötsligt kände hon sig extremt yr. Nu hände detta ganska ofta på grund av blodsockerfall, men det var något som var annorlunda den här gången.

– Jag fick en svag tinnitus-ton i mitt högra öra. Ett fruktansvärt ljud som bara blev värre och värre. Snart var det som att befinna sig precis intill en flygplansmotor eller en siren, berättar Petra.

Hon blev buren till hyddan där läkare tillkallades.

– De andra såg att jag var chockad av vad som hände. Min vänstra sida blev svag och jag mådde så illa att jag kräktes.

Petra försökte trots att hon var väldigt medtagen att förmedla till den svenske läkaren på plats att hon hade väldigt ont i huvudet och han insåg ganska snart att hon behövde sjukhusvård så snabbt som möjligt.

– Han lade handen på min axel och sa: lugn, nu är jag här. Då slocknade allt och jag minns inget mer förrän jag var på sjukhuset i Manilla.

Missbildat blodkärl

Beskedet var att Petra drabbats av en stroke, i det här fallet en hjärnblödning som berodde på ett missbildat blodkärl i hjärnstammen.

– Det var ett jättefint sjukhus med superbra vård, men jag förstod inte vad som hänt.

Två dygn senare kom också hennes bror, dåvarande pojkvän och pappa från Sverige. De chockades av att möta en mycket förändrad Petra, som inte kunde sitta själv, gå själv och som hade slangar och maskiner runt hela sängen.

– Min bror blev mycket starkt påverkad och grät. Samtidigt var det ett kaos som de fick ta tag i eftersom läkaren i Manilla ville operera kärlet så snabbt som möjligt, berättar Petra.

Det visade sig att läkare i Sverige var av en annan åsikt och till slut gick de på deras linje. Man avstod operation för att istället göra en gammaknivstrålning av kärlet när hon kom hem igen.

hälsaMadelens yrsel var en stroke – hittades medvetslös i badrummet

– Själv förstod jag knappt inte något. Jag kunde inte ta in att jag fått en stroke, jag visste knappt vad det var. Jag överlät alla beslut till min bror, vilket måste ha varit ganska hemskt för honom, för tänk om något gått fel.

Till slut började ändå blodkärlet dra ihop sig och Petra kunde flygas hem.

– Jag var ganska positiv hela den här tiden. Jag fick börja rehabträna direkt på Filippinerna och det var riktigt bra, tuff träning som höll på någon timme om dagen. Det var säkert helt avgörande för mig att det kom igång så intensivt. Dessutom fick jag motivation av att de verkligen ville hjälpa.

Stålställning borrades in i skallbenet

Hemma i Sverige väntade gammaknivstrålningen som skulle sluta kärlet så att inget blod kunde gå igenom, vilket annars skulle kunna orsaka en ny blödning.

– Själva strålningen var kanske inte så jobbig, men stålställningen som skulle borras fast i mitt skallben var det smärtsammaste och värsta jag någonsin varit med om. Men ställningen behövdes för att huvudet skulle kunna hållas helt stilla, säger Petra.

Efter operationen fick hon veta att resultatet skulle visa sig om tidigaste ett år, förmodligen längre tid. Hon upplevde att hon under tiden lämnades lite åt sitt öde och ingenting hände.

– Jag var ensam och rädd. När man inte har någon som man bor ihop med finns det ingen tillgänglig som lätt kan hjälpa till och jag hade svårt att klä mig själv och svårt att laga mat. Det kändes som att ingen tog något ansvar för min rehab.

Petra hade ingen aning om vem som hon skulle vända sig till, men hon åkte till en vårdcentral som förvånat insåg att hon verkligen behövde hjälp.

– Som tur var fick jag en bra läkare som tog tag i situationen och inte bara hänvisade mig vidare. Hon ordnade sjukskrivning och jag fick en remiss till rehab.

Fick börja om livet

Först i oktober 2011 hamnade Petra på hjärnskaderehabiliteringens öppenvård på Danderyds sjukhus, fem månader efter stroken.

– Jag fick tio veckors intensivträning, fem dagar i veckan då jag tränade hela kroppens balans och styrka, men också hjärnans funktion med olika minnesövningar, träning av ordförståelse och övningar för mitt sluddrande tal, berättar Petra.

Vänster sida var hennes svagaste och det innebar nedsatt koordination, skakningar och problem med finmotoriken. På höger sida av kroppen hade hon problem med att känna temperatur. Dessutom hade hon dubbelseende neråt, balanssvårigheter och en del andra problem som påverkade henne.

– Jag fick börja om i min nya kropp och det tog tid att acceptera, säger Petra.

Hon har fortfarande problem med vänsterhanden som skakar en hel del. Vilket har gjort att hon fått lämna restaurangbranschen.

– Jag kunde inte bära två koppar kaffe till exempel.

Men Petra hade en idé om vad hon ville göra med sin framtid. Redan under inspelningarna av Robinson hittade hon något som hon trodde skulle passa henne.

– När jag såg alla som jobbade bakom kamerorna, redaktörer, producenter och filmfotografer så tänkte jag att jag ju var på fel sida av kameran.

Ville jobba med tv

Det sa hon också till Försäkringskassan som tyckte det lät som en bra idé och Petra kunde börja arbetsträna på ett produktionsbolag, faktiskt samma bolag som klippt Robinson.

– Det var precis lika roligt som jag trott, kanske ännu bättre.

Sedan dess har hon jobbat med allt från Bonde söker fru till Familjer på äventyr.

– Det är nästan så att det var värt att få en stroke, för tv-branschen hade jag aldrig börjat med annars. Och det är även tack vare det jobbet som jag träffade mitt livs kärlek, min sambo Marcus Schiött, berättar Petra som också har både bonussonen Edvin och deras gemensamma lilla dotter Billie i familjen.

– Kanske var det ödet att det skulle bli så här.

Petra tog också sina kunskaper om tv-produktion till Strokeförbundet och sa att hon gärna skulle vilja göra en dokumentärfilm om sin resa som stroke-överlevare och vikten av tidig rehabilitering. Hon kände sig redo efter att själv ha gått igenom ytterligare en operation där man klistrade ihop kärlet i hjärnan, vilket blev nödvändigt efter att gammaknivstrålningen visade sig ha misslyckats.

– På det sättet blev det ett positivt avslut eftersom den klistringen gick bra.

Dokumentären blev också verklighet, filmen hade premiär i höstas och finns att hitta på Strokeförbundets hemsida.

Steg för steg har Petra tagit sig vidare från dramatiken på stranden. I framtiden vill hon gärna gå ännu längre och knyta ihop säcken på riktigt.

– Min dröm är att producera Robinson!