Gustav och Marie Mandelmann: Vi fick hjälp av Anders Hansen
– Det har varit läkandets år, berättar paret som tagit hjälp av självaste författaren och psykiatrikern Anders Hansen för att få hjälp med behandling av bipolär sjukdom.
Livet i Djupadal har på många sätt varit den idyllen som tv-tittarna fått en inblick i. Barnen som sprang runt fritt och lekte, söta lamm och gulliga grisar. Marie berättar att hon är ”superromantisk”, allt runt omkring henne ska ha ett skimmer av romantik, och det syns, inte minst hur hon tänker kring sin trädgård.
– När vi var yngre brukade Gustav och jag ha romansaftnar, säger Marie.
– Juste, det har jag nästan glömt, fyller Gustav i.
– Ibland när barnen gått och lagt sig, satt vi uppe på kvällen och drack vitt vin och åt räkor, minns Marie.
Men i Djupadal har livet inte bara haft toppar, utan också just – djupa dalar. Mitt i Mandelmanns underbara självförsörjande och naturnära familjeliv har det funnits mörka stunder.
– Bipoläritet är en anhörighetssjukdom. Man blir så fruktansvärt trött, säger Marie som vid flera tillfällen under sina år med Gustav undrat om hon orkar finnas där, eller om hon ska lämna.
Redan när de var unga och nykära förstod Marie att Gustavs humör pendlade.
– Mitt humör kunde svänga flera gånger under dagen, jag var så van vid det att jag själv inte märkte det lika tydligt, säger Gustav.
Han var också van eftersom båda hans föräldrar var bipolära.
– Det var springdörr till psyket, säger Gustav och minns hur mammans och pappans psykiska mående ofta hade en slags växelverkan. När mamman var nere på botten, var pappan uppe och tvärtom. Men ibland krockade det.
– Då kunde både mamma och pappa vara inlagda samtidigt och jag fick hälsa på dem på olika våningsplan.
Då pratade man inte direkt om sjukdomen. Man lyfte inte på det locket. Saker och ting var bara som de var.
Har gått på "bipolärskola"
I dag är det tack och lov annorlunda. Samhällets syn på psykisk ohälsa har blivit bättre, även om det fortfarande inte är självklart för alla att öppet berätta så som Gustav har valt att göra.
– Förra året gick vi på bipolärskola, det fanns knappast förr, säger Gustav.
Han och Marie kan varmt rekommendera andra att göra det, och att ta med sig hela familjen, även barnen. Dels för att barnen ska förstå sin förälder bättre, dels för att det är en ärftlig sjukdom så risken finns att likt föräldern drabbas.
Under de två åren som Mandelmanns varit borta från offentligheten har de ägnat åt att läka.
– Vi har kallat det läkandets år, säger Marie och berättar att det främst har handlat om att lära sig att bättre hantera Gustavs kroniska, psykiska sjukdom.
Marie är lika öppen som Gustav om hur tärande sjukdomen har varit för deras relation. Att när Gustav varit manisk och Marie påpekat detta, har han tagit illa vid sig och konflikter har blossat upp.
Som anhörig märker man nämligen ofta tidigare än den drabbade vart måendet barkar. Själv mår den drabbade som bäst då, när molnen skingras och det äntligen börjar vända uppåt från en mörkare period. Man får tillbaka livslust igen. Idéerna sprudlar och energin spritter så mycket i kroppen att man inte har ro att om kvällen lägga huvudet på kudden och sova.
Något Marie och Gustav lärde sig på bipolärskolan är att bli bättre på att kommunicera med varandra, just i sådana stunder. Och Marie har hittat ett smart knep.
– När jag märker att Gustav är på väg mot en manisk period tar jag fram en hjärtformad sten som det står ”Nu börjar det bli uppåt” och lägger den i hans medicinlåda.
Hur reagerar du på det, Gustav?
– Min första tanke är att jag blir kränkt. Men min andra tanke är att hon har rätt och att hon säger det för att hon bryr sig om mig.
– Men ska jag vara ärlig är jag rätt trött på honom just nu, säger Marie och berättar att en del av det läkande året inte bara handlar om att hitta bättre sätt att kommunicera kring Gustavs sjukdom, utan också hur han medicineras för den.
Nu äntligen börjar han att hitta en medicin som fungerar, men vägen dit har varit lång.
– I Sverige har valet länge varit att ta litium, men man blir så avtrubbad av det, säger Gustav.
– Ja, han måste ju få vara Gustav, men inom rimliga ramar, fyller Marie i.
För ett tag sedan träffade Gustav den välkände psykiatrikern och författaren Anders Hansen och tack vare honom har han fått ett läkemedel som används för behandling av epilepsi och mani, en medicin som är vanligare att använda i USA. Tack vare den, och en låg dos av en psykosmedicin som hjälper med sömnen, mår Gustav bättre än på länge.
– Jag har fått ordning på sömnen. Det är första gången som jag sovit en hel natt. Det betyder jättemycket.
Mer tid för återhämtning och keramik
Förra året fyllde Marie 60 år och nu är det dags för Gustav att också fylla samma siffra.
– Vi är jämngamla i en vecka, jag hoppas att vår relation kan vara jämställd under den tiden.
Marie skrattar men det hörs ändå allvarsamhet i hennes röst. Det råder ingen tvekan om att hon som anhörig till en make med bipolär sjukdom, har fått dra det tunga lasset och bortprioriterat sig själv.
Marie älskar att vara i ateljén och måla och ägna sig åt keramik. Det har hon gjort länge, hon och Gustav träffades ju på en konstskola där Marie ägnade sig åt just keramik. Men under deras 30 år i Djupadal har hon aldrig kunnat slappna av i sin ateljé. Tankarna har ständigt vandrat iväg på andra saker som hon borde ta tag i.
– Nu kommer jag vara mer i ateljén. Jag är äldre och behöver mer återhämtning, säger Marie.
Även om Gustav och Maries relation emellanåt har varit svajig, märks det att rötterna går djupt, inte bara ner i Djupadals jord utan i varandra.
Har ni något relationstips för att hålla kärleken vid liv?
– Argentinsk tango! utbrister Marie.
Romansaftnarna med räkor och vin har alltså på sistone bytts ut mot dans.
– Det är så bra för man måste samarbeta och lyssna på varandra, säger Gustav.
– Ja, alla par borde dansa tango!