Historiska och vackra perenner – känner du igen de här?
Vem har inte ett eller flera ”arvegods” i rabatterna, växter som minner om personerna och platserna de kom ifrån? När nya ägare tar över trädgården kan dock växterna och historierna om dem försvinna i ett nafs.
Det här händer naturligtvis hela tiden, runt om i landet. Men i början av 2000-talet ansåg Sveriges riksdag att det fanns ett akut hot mot många gamla trädgårdsväxter och instiftade ett nationellt program, samordnat av Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, för deras bevarande.
POM, Programmet för odlad mångfald, skulle samla in och bevara svenska kulturväxter. De mest odlingsvärda växterna skulle även förökas och säljas under varumärket Grönt kulturarv.
Förutom insamlingar av rosor, köksväxter och krukväxter, startade POM även det så kallade perennuppropet för tio år sedan. Upp mot 7 000 tips på gamla perenner kom in, ofta med fina historier om personerna som haft dem eller platserna där de vuxit.
Berättelserna om perennerna är viktiga
Linnea Oskarsson på SLU har varit med nästan från start. I många år som projektledare för perennuppropet, nu som kurator i Nationella genbanken där växterna långsiktigt bevaras.
– Vi hoppades att Grönt kulturarv-växterna skulle bli uppskattade – och så har det också blivit, säger Linnea. Det är så roligt att de här gamla sorterna fått nytt liv runt om i landets trädgårdar.
Berättelserna om perennerna är minst lika värdefulla som växterna. De bidrar till kulturhistorien och kan leda efterforskningarna kring växterna vidare.
– Historierna är fantastiska, men även att växterna har sitt ursprung från olika orter och olika tider gör dem intressanta.
Så anledningen till köp varierar. En del trädgårdsägare köper perennerna för den lokalhistoriska förankringen, det är kul att ha en gammal växt som är från området man bor i. För någon som flyttat kan en sort med ursprung från hemorten ha ett stort sentimentalt värde. Andra, som söker tidstypiska växter till sina gamla hus, kan hitta kulturarvsväxter som är från helt rätt period.
”Äkta mormorsperenner”
Gallringen av de inkomna perennerna har varit hård, till slut är det bara omkring 480 av de 7 000 tipsen som ansetts vara så bra och viktiga att de gått vidare till Nationella genbanken. Förutom att perennerna ska vara friska och fina har dubbletter och snarlika sorter rensats bort, dessutom ska de ha en väldokumenterad historia som går tillbaka till före 1950.
POM kallar dem ”äkta mormorsperenner”, vilket direkt ger bilden av gedigna, traditionella, blommande perenner som flox, daglilja, aster och prästkrage. Det är ofta tuffa och tåliga perenner.
– Att de överlevt fram till våra dagar är ju ett tecken på att de är friska och odlingsvärda. Floxen som är lanserade som Grönt kulturarv har till exempel haft väldigt lite mjöldagg när vi odlat dem, vilket annars är ett ganska vanligt problem, säger Linnea.
Linnea tycker om alla perenner som kommit ut på marknaden men håller kanske bukettviolen ”Ullas Favorit” lite extra kär.
– Jag ser ju personerna bakom när jag tänker på växterna, och Ulla var en väldigt snäll och vänlig blomstermänniska som berättade så fint om violen. ”Ullas Favorit” är dessutom söt, rikblommande och doftande.
Förutom att perennerna får namn efter personen de vuxit hos, eller efter orten, kan namnet även komma av en tradition som är knuten till växten. Ett exempel är jätteprästkragen ”Bröllopsgåvan” som i generationer fått följa med flickorna i släkten när de gift sig och flyttat till nya hem. Kanske får den här fina traditionen leva vidare i nya släkter. ’Bröllopsgåvan’ har nämligen varit en av storsäljarna bland kulturarvsperennerna.
Storsäljarna bland kulturarvsperennerna
Under de tio år som gått har fyra perenner varit extra populära.
- Bukettviol, "Ullas favorit". Småland, tidigt 1940-tal.
- Jätteprästkrage, "Bröllopsgåvan". Skåne, 1923.
- Höstflox, "Ingeborg från Nybro". Småland, 1930-talet.
- Brittsommaraster, "Axel Tallner". Skåne, tidigt 1940-tal.
6 stycken historiska perenner
Här är 6 stycken vackra perenner hämtade från Programmet för odlad mångfald (POM). Kanske känner du igen någon av dem?
1. Jordviva ”Rut”
Den här lilla jordvivan, som fått sortnamnet ”Rut”, går att spåra tillbaka till 1920-talet och byn Ingelstorp utanför Ystad. Där odlade Ruts mamma den. Rut, född 1918, övertog föräldrahemmet tillsammans med sin man och fortsatte att odla och ta hand om växterna i trädgården. Den lilla jordvivan stod planterad som kantväxt i en rund rabatt mitt i trädgården, i skuggan av ett äppelträd. Här trivdes den och ”växte som ogräs” berättar Ruts son Stig. Ungefär vart tredje år grävde Rut upp alla plantor, delade på dem och planterade om dem.
I dag är Stigs barndoms trädgård borta, men Stig fick plantor av vivan att plantera i sin egen trädgård på 1970-talet och har fortsatt odla den och har delat med sig till vänner och grannar som hjälpt till att bevara den.
2. Höstaster ”Frövi”
Den vita höstastern är insamlad på en fastighet, avstyckad från ett litet lantbruk, utanför Frövi i Västmanland. Där växte Bo upp och bodde fram till sju års ålder när han började skolan och flyttade in till Örebro. Höstastern har funnits på gården så långt tillbaka som Bo kan minnas och i början av 1940-talet växte den i en rabatt nära bostadshuset, tillsammans med storrams och andra perenner. Troligen hade astern stått där redan på 1930-talet, kanske redan när familjen flyttade in 1931.
När Bo så småningom tog över gården tog han och hans familj noga hand om växterna som stått där sedan Bos barndom. Tidig frost och kalla höstar gör att höstastern inte alltid hinner slå ut i trädgården, men den sprider ändå mycket glädje när familjen plockar buketter av den och låter den gå i blom i vas inomhus.
3. Höstflox ”Elise i Bossgården”
Elise i Bossgården hette egentligen Elisabeth och flyttade in på Bossgården som nygift 1911. Bossgården var hennes makes släkt- gård och tillsammans blev Elise och han den åttonde generationen i samma familj som drev gården.
Floxen hade Elsie fått av makens kusiner, fem syskon som bodde på den närbelägna Skattegården. Någon gång före 1931 fick Elise plantor av den vita floxen att ta med hem. Att det var före 1931 kunde dottern Anna-Lisa berätta. Hon började skolan det året och visste att när floxen började blomma var det inte så långt kvar tills hon skulle börja första klass.
När Anna-Lisa var barn stod floxen planterad på ena sidan av bostadshusets veranda. Den växte där i åtminstone sextio år. När Anna-Lisa så småningom lät bygga ett nytt hus när nästa generation skulle ta över gården var det självklart att delningar av höstfloxen skulle flytta med.
4. Trädgårdsaurikeln ”Krusenstiernska”
Mitt i Kalmar ligger Krusenstiernska gården, en stadsgård från 1800-talet med en välbevarad trädgård. Från just den här trädgården fick Jenny en trädgårdsaurikel någon gång i början av 1900-talet.
Jenny föddes 1876, gifte sig 1901 och familjen flyttade 1914 till Dörby utanför Kalmar. Med i flyttlasset fanns inte bara möbler och tillhörigheter utan också den älskade trädgårdsaurikeln som Jenny planterade i trädgården i Dörby. Där odlade hon den som kantväxt i ett trädgårdsland tillsammans med vita julrosor. För sina barn skulle hon senare berätta att hon fått trädgårdsaurikeln av en granne som arbetat på Krusenstiernska gården, eller kanske tillfälligt hjälpt till där.
Jenny odlade trädgårdsaurikeln i 50 år eller mer, ända fram till sin bortgång 1960. Döttrarna Elsa och Ingrid tog sedan över odlingen av den. 2004 fick brorsdottern Gunnel plantor av den, tillsammans med berättelsen om att den en gång odlats på Krusenstiernska gården.
5. Tovsippa ”Tre Systrar”
1946 byggde Bror och Karin ett nytt och modernt hus intill Norrga Kvarn i Grödinge. Nästan så fort de flyttat in började Karin, som var trädgårdsintresserad, att plantera växter i trädgården. Flera av växterna fick hon från de tre systrarna Hulda, Ella och Helga som sommartid bodde tillsammans på det närbelägna Norrgalund. Resten av året bodde systrarna i Stockholm och drev ett arbetarkafé på Norrmalm. I Grödinge var systrarna kända för sin vackra trädgård. ’Det var en paradisträdgård’ minns en yngre släkting till systrarna.
Systrarna plockade ihop mängder av växter åt Karin att plantera i rabatterna vid det nya huset. De menade att nu när Karins hus var nytt hade hon ”lister att fylla”. Tovsippan planterade Karin både vid entrén till trädgården, under ett äppleträd och i en perennrabatt på gaveln vid Norrga Kvarn.
6. Höstflox ”Svea i Haga”
Vilken syn det måste ha varit när den här floxen blommade hos Svea! Nära tio meter av den odlade hon på torpet Haga i Rasbo socken utanför Uppsala. Barnbarnet Ylva minns hur floxen stod planterad i två långa rabatter på ömse sidor av gången som ledde upp mot torpet.
Ylva hörde aldrig sin mormor berätta om varifrån hon fått eller köpt floxen, men hon vet att Svea var förtjust i den och gärna använde den som snittblomma inomhus. Och det var inte tal om annat än att Ylva skulle få egna plantor av den. ”Ta med lite” brukade Svea säga när Ylva kom på besök.
Har du en gammal goding?
Nationella genbanken tar gärna emot tips på gamla växter med en historia som går tillbaka till före 1950. Har du någon sådan? Mejla [email protected]