Linas ankor utrotar mördarsniglar: ”De sköter sitt jobb”
Själva faller de tyvärr ibland offer för traktens räv, som räknat ut att det är lättare att lyckas när det inte står en bil på uppfarten.
De uppskattar gärna lite plask i poolen för att sedan ge sig in i ett evigt matsökande med näbben i marken. Det är två ovanliga svenska blå ankor som krafsar runt i sin inhägnad hemma hos Lina Jansson i Ljungskile. De är lite ensamma efter att ha blivit de enda vuxna blå ankorna kvar efter att räven tagit alla de andra. Det har gjort dem lite extra nervösa och på sin vakt.
– De är mycket mer skygga nu, vilket inte är så konstigt, förklarar Lina.
– Räven tog faktiskt de som var mest tama dessutom.
En av den dödade ankans avkommor är kläckta
Hon beskriver händelsen som ganska dramatisk, men att det är sådant man nästan får räkna med ibland när man har höns och ankor.
– Fast nu släpper jag inte ner dem till markerna kring ån längre, för där går det inte att skydda dem alls. Det är synd för de älskar att vara där, plocka i gräset och simma, men då kommer de bli dödade också tyvärr.
Som tur är kommer blå ankorna snart bli flera i alla fall, för nyligen kläcktes två små ägg och ankungarna är avkommor till en av de dödade blå ankorna – den enda hannen eller draken som pojkarna kallas på ankspråk.
– Han var så fin.
Lina fastnade för arten när hon jobbade på djurparken Nordens Ark – en enorm park i Bohuslän med utrotningshotade arter av både tamdjur och vilda djur.
Lina Jansson
Ålder: 43 år.
Bor: Ljungskile.
Familj: Man och två söner, Casper och Oliver.
Gör: Djursjuksköterska på smådjursklinik.
Har: Svenska blå ankor som gärna äter mördarsniglar och chili.
Fast djurintresset började ännu tidigare och det var självklart att gå på Naturbruksgymnasiet.
– Det var så jag fick praktik på Nordens Ark.
Drömmen har alltid varit att jobba med djur och i dag är hon mycket riktigt djursjuksköterska på distriktsveterinärernas klinik där hon mest jobbar med vanliga husdjur.
Men hemma kunde hon inte riktigt nöja sig med bara hundar och katter. Hon tänkte tillbaka på djuren på djurparken och speciellt då ankorna.
– Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag blev så förtjust i just dem, säger Lina och erkänner att flera kanske inte är de allra vackraste, även om hon gillar dem.
Näbbarna klibbar nästan igen ibland när de äter som mest
Möjligtvis var ändå de avgörande faktorerna att de både är i behov av räddning som art och ovanligt duktiga på att äta mördarsniglar.
– Näbbarna klibbar nästan igen ibland när de sätter igång som mest, så då får man torka av dem.
Svensk blå ankors ägg är utsökta
Lina och hennes familj flyttade till nuvarande hus 2017 och då blev det mer plats för ankorna vilket gjorde att hon kunde förverkliga sin dröm med att fler på den större ytan. Det fanns också ett litet hus som kunde göras om och där de kunde bo.
Som mest har hon haft tio ankor, men sedan kom räven. Nu har hon har insett att hon alltid behöver några i reserv. Hon känner att hon har ett uppdrag att rädda dem.
– På Nordens Ark arbetar man mycket med att bevara de här gamla lantdjuren för deras gener kan behövas i en framtid som kanske är annorlunda än i dag. Blå ankor är bra på att ta vara på sig själva och är köldtåliga jämfört med andra ankor, säger Lina.
– Förr använde man både äggen och köttet. Jag kan säga att en omelett på dessa ägg är helt outstanding och gör du kaksmet så blir den mycket fluffigare. Kan verkligen rekommendera blå ankägg till bakning, ler Lina.
Hon försöker alltid ha minst tre ankor och en drake för att det både ska bli nya ungar och ägg att använda.
– Det är viktigt att de lägger sig och ruvar själva för den egenskapen är ofta genetisk och det vill man behålla, men den här gången blev det för mycket stress så nu har jag kläckt fram de här ungarna själv, berättar Lina och håller upp de två söta bebisarna som nyligen sett dagens ljus.
De kisar mot ljuset och viftar lite med sina små dunvingar.
– De är ganska enkla att ha med att göra. De behöver något att kunna simma i förstås och sedan får man mocka ut deras inhägnad ofta.
De stora ankorna tycker att de små är de äckligaste de sett
Hon bär in de små igen. De behöver bli större innan de introduceras till de vuxna ankorna.
– Fast det är faktiskt de vuxna som brukar bli lite rädda för de små om de inte kläckt fram dem själva. De stora tycker de små är de äckligaste de sett och springer iväg och då springer ankungarna efter förstås, skrattar Lina.
Sedan måste ankorna bli stora nog att kunna försvara sig mot skator och andra rovfåglar som skulle kunna utgöra en fara för dem ute i det fria.
– Det är tufft för de små.
Lina jobbar för att säkra artens överlevnad
Lina fick tillstånd att vara genbank 2018-2019 och det innebär att alla hennes ankor har en stambok för att förhindra inavel och det är ett sätt att se till att arten överlever.
Blå ankor har vad man vet funnits i framförallt västra Sverige sedan medeltiden och trots namnet de inte alltid blå, utan allt från vita till svarta, även om de allra flesta är just blå i nyansen.
– De har också en rejäl kropp och det var ju bra när man skulle använda dem för mat på den tiden. Det fanns mycket att äta på varje fågel, förklarar Lina.
Det har ju tyvärr även traktens räv upptäckt och han är dessutom smart nog att ha klurat ut en del annat också.
– Räven som vi haft problem med har otroligt nog lärt sig att när bilen inte står på uppfarten så är det fritt fram och tyvärr är det inte bara ankor han gärna tar, utan också mina höns. Vi får lösa det på något sätt.
Ankorna i sin tur kan rymma någon gång ibland och då brukar de rikta in sig på chilifrukterna i Linas trädgård.
– Av någon anledning älskar de chili – gärna den starkaste sorten.
Fast helst vill hon kanske att de blandar upp dieten med mördarsniglar.
– Nu har vi nästan inte haft några sniglar sedan första året vi bodde här, så de har skött sitt jobb. Men dyker sniglarna upp så äter ankorna dem gärna och då får man försöka få dem att dricka under tiden för att inte näbbarna ska klibba ihop.
Blå ankorna är lite av familjens hemliga vapen mot sniglarna. Att leta upp och själv avliva varje individuell snigel skulle hon knappast ha tid med som mamma till två söner, Casper och Oliver, och med heltidsjobb på djurkliniken. Då är det bättre ankorna får sköta det ibland.
– Just nu behöver jag bara få tillbaka en lite större flock och se till att räven inte har en chans att ta några fler.