John Taylor: Jag gillar när vinter möter vår
Jag tittar ut i trädgården genom fönstren och får böja mig ner eftersom ingen putsat dem på sistone. Dimman hänger utanför häckarna och över grannens hus som ett täcke. Medan skatorna flyger kors och tvärs tänker jag på trädgårdens struktur som börja arta sig. För det är nu på vintern det blir tydligt om det finns en struktur eller inte.
Ligusterhäcken runt tomten fanns redan på de tidigare ägarnas tid och gör sitt bästa för att inte märkas för mycket. Jag har rivit ut mycket ligusterhäck under årens lopp och aldrig igen, säger jag – den sitter så hårt förankrad med starkt rotsystem. Men häcken funkar som klätterställning för luktärter under sommaren och därför tycker jag faktiskt nästan om den nuförtiden.
Se också: Så vinterförvarar du pelargoner på bästa sätt
Gräsgången i mitten har minskats enligt plan i takt med att de låga idegranshäckarna vuxit och nått sin sluthöjd på 40 cm. Med noggrann klippning ska de med tiden bli bredare och tätare.
Uteplatsen och ingången har fått golv i lärkträ, och rosorna ’Stanwell Perpetual’ och Crown Princess Margareta kan luta sig emot den enkla pergolan som sattes vid grinden i somras ihop med klematisarna ’Tage Lundell’ och ’Ville de Lyon’. Jag ser fram emot våren och vildtulpanerna som ligger gömda därunder.
Nåja, strukturen är vad den är – men det är de små oväntade blommorna jag vill se nu trots vinterdimman. Den drygt meterhöga rosenkvittenbusken med halvöppna blodröda blomknoppar som lutar sig mot den svarta husfasaden. Alltså, röda blommor utomhus mitt i vintern... Även om den tokunderskattade mahonians glansiga blad är vackra nog för mig vill jag också se buskens fina gula blommor och känna doften.
Styvmorsviolerna sköter sig själv. De blommar hela året och flyttar runt som storstadsstudenter. Jag sådde dem på 00-talet och de har följt med mig sedan dess. Cyklamen och tidlösa är så starka i färgen att jag undrar om inte de festliga violerna borde flytta in bredvid dem som partygrannar. Jag hittar även en gräddvit blommande jordviva som upptäckt ljuset mellan julrosorna.
Det som tilltalar mig här är mötet mellan det som blommar nu och blomningen som ska komma – vintern och våren knyts samman. Så glad jag blir av att på 370 kvadratmeter kunna titta på små fina blommor och blad trots dimma och svalt väder. Till och med praktvallmons blad ser pigga ut och kronärtskockan och kryddsalvian liknar ett grönt moln tillsammans.
Dolda vårtecken kallar jag dessa vilande knoppar och friska blad. Det är inte mycket mer för mig att göra nu. Vitlök, sallat och spenat växer på bra och kan skördas tills de går i blom nästa sommar. Sticklingar och våren småplantorna är inkrukade och står skyddade i kallbänken. Bara de sista palsternackorna finns kvar att gräva upp.
Daggmaskar och andra djur jobbar på med sitt och de behöver nog en paus från mig och mitt påtande. Man hör ofta att trädgården måste vila. Jag säger att trädgården måste ingenting, men att jag ska vila efter höstens alla förberedelser.
Nu har vintern våren i sina händer.
Oh yes!
Det är stor skillnad mellan 90-talets välskötta trädgårdar och de man ser nu. Jag älskar allt kaos och naturligt som folk gör hemma. Oklippt gräs och udda växter syns överallt. Och det är ju bra för oss och för alla andra som lever i våra trädgårdar.
Oh no!
Efter värsta mördarsnigelåret någonsin tror jag de flesta trädgårdsmänniskor nu satt upp den spanska skogssnigeln på samma lista som fästingar. Onödiga djur. Intressant däremot är att jag älskar kålfjärilar även om deras larver totalslaktade min spetskål. Jag har aldrig påstått att jag är konsekvent...
