Valkyria blev inlåst i tre månader – misshandlades av pojkvännen
Valkyria Nilsson hade lämnat den våldsamma pojkvännen och skulle bara hämta sina sista grejer. Det blev början på en tre månader lång mardröm.
– När jag vaknade låg jag i hans säng utan kläder, och kroppen värkte överallt.
De träffades på nätet, som så många andra. Han var gullig och omtänksam, hon var skör och sårbar.
– Världens mysigaste kille, jag tänkte ”vilken tur jag har”, berättar Valkyria Nilsson.
Killen ifråga, vi kan kalla honom Daniel, bodde en bit uppåt landet och efter en tids relation på distans flyttade de ihop hos honom. Valkyria sökte ändå nytt jobb, vilket Daniel också gjorde. Han behandlade henne som en prinsessa, med blommor och presenter. Men redan efter två månader började saker och ting att förändras. Det som Valkyria i början uppfattat som omtänksamhet från Daniels sida, fick mer och mer karaktären av svartsjuka och kontroll.
– Vi umgicks ju aldrig med någon, och i början tycker man inte att det är något konstigt, för då är man så himla kär och vill bara vara med varandra hela tiden, säger Valkyria.
När de var ute på stan tillsammans började han visa misstänksamhet över vem hon tittade på och varför. Och om det plingade till i hennes mobiltelefon ville han veta vem meddelandet var ifrån.
– Han började också kommentera mina kläder, om jag hade något lite urringat eller tajt frågade han om jag verkligen skulle visa mig så där, och sa att det inte var smickrande för min kropp. Jag blev väldigt ledsen, berättar Valkyria.
Ville bryta upp
Deras relation präglades mer och mer av bråk och konflikter, och Valkyria kände att hon måste bryta upp från relationen. När hon berättade det för Daniel, blev han som förbytt. Han tryckte upp henne mot väggen och tog stryptag. Jämfört med deras tidigare bråk var detta första gången som han använde fysiskt våld, och Valkyria blev chockad och bara grät.
– Då backade han direkt, bad om förlåtelse och var jätteångerfull. Men jag kände inombords att det här var droppen, minns Valkyria.
Hon åkte tillbaka till sin hemort, trots att Daniel vädjade om att de skulle försöka igen. Valkyria var stenhård, och kände sig stolt över sitt beslut att hon tagit steget och lämnat något som var destruktivt.
Efter några veckor ville hon hämta resten av sina saker, som hon bara lämnat när hon gav sig av. Då hade hon på telefon gjort klart att om han gjorde henne illa igen, skulle hon polisanmäla honom. Han var fortfarande ångerfull och övertygade henne om att det inte skulle hända – något som hon i dag inte förstår hur hon kunde lita på. Men han verkade ju så uppriktigt ledsen över vad han hade gjort.
Se också: Blev kär i en psykopat – höll på att dö
– Direkt när jag kom innanför dörren tog han tag i mitt hår och vräkte ner mig på hallgolvet så att jag slog huvudet och svimmade. När jag vaknade låg jag i hans säng utan kläder, och kroppen värkte överallt. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv, berättar Valkyria.
Inlåst i tre månader
Sedan följde nästan tre månader innan hon lyckades ta sig därifrån. Tre månader av fysisk och psykisk misshandel, liksom sexuella övergrepp. Daniel hade tagit hennes telefon, och såg till att de sällan behövde lämna lägenheten.
– Jag var så fruktansvärt rädd för honom att jag inte vågade annat än göra som han sa. Han bröt ner mig fullständigt. Trots bråken och skriken som borde hörts lång väg till grannarna, var det ingen som gjorde något. Det var som om ingen brydde sig, säger Valkyria.
När hon berättar om hur värdelös hon kände sig, kommer gråten. Hon hade ofta ont, tappade aptiten och kände sig mer och mer apatisk. Kanske var det också detta som till slut gjorde att Daniel tyckte sig våga lämna henne ensam för att gå till ett möte om ett jobb. Valkyria insåg att han skulle behöva vara borta en bra stund, och att detta troligen var hennes enda chans att fly.
– Jag mindes att det fanns en kyrka i närheten, och jag hade en sådan otrolig tur att det var folk där just då. De ringde till polisen, som i sin tur ringde socialen som såg till att jag kom till ett skyddat boende, säger Valkyria.
Var efterlyst
Hennes familj eller vänner hade inte vetat var Valkyria befunnit sig under den här tiden, eftersom de inte visste Daniels efternamn eller hans adress. Föräldrarna hade efterlyst henne, utan framgång. När hon berättar om föräldrarnas reaktion när hon äntligen kunde ringa till dem, börjar hon att gråta igen.
– De trodde ju att jag var död. Då började det sjunka in på riktigt hos mig själv vad jag faktiskt hade varit med om.
Valkyria var inte beredd på alla de skamkänslor som sköljde över henne efteråt. Ännu värre blev det när polisanmälan mot Daniel lades ner, eftersom det inte gick att bevisa när och hur hon fått skadorna hon hade när hon flydde. Ingen hade ju sett något, varken grannar eller andra.
– Jag ville verkligen bara glömma det som hänt och gå vidare. Men Daniel fortsatte att hota mig, han dök upp i min hemstad och misshandlade mig. Då blev han faktiskt dömd till fängelse och kontaktförbud. Jag fick skadestånd också, berättar Valkyria.
Ville inte vara offer
Inför vänner och familj försökte Valkyria visa upp en fasad av att ”jo, det var hemskt, men det ordnar sig, han sitter ju inne nu”, och försökte byta samtalsämne när någon försökte prata om det som hänt. Inuti henne pågick samma resonemang, hon ville inte närma sig de känslor som hela tiden bubblade under ytan eftersom hon var rädd för dem.
– Men jag skämdes också för vad jag hade blivit utsatt för, och var livrädd för att få frågor om varför jag gjort si eller så. Jag ville inte heller att folk skulle se mig som ett offer, säger Valkyria.
Samtidigt som förnekelse är en ganska vanlig reaktion efter ett trauma, kan Valkyria även se vissa ledtrådar i sin uppväxt. Hon kommer från ett religiöst sammanhang, och har alltid känt att hon inte riktigt fick vara sig själv.
– Jag var tidigt intresserad av smink och kläder, tyckte det var jätteroligt. Men min omgivning hade åsikter om det, så jag fick liksom bromsa mig själv. Min person och identitet begränsades ju, och det gjorde att jag fick en känsla av att jag inte riktigt dög, inte passade in någonstans. Jag kämpade också med min vikt, säger Valkyria.
Hon blev avig, upprorisk och strulig. Något som slog tillbaka i form av mobbning i skolan och ännu starkare känslor av utanförskap. Som så många andra tjejer i samma situation, började hon söka efter bekräftelse hos killar.
– Man blir som en blodigel i jakten på att någon ska bry sig, och det funkar ju aldrig i längden. När jag träffade Daniel var jag ett lätt offer, förklarar Valkyria.
En nystart
Att försöka trycka undan det trauma som hon hade upplevt, resulterade i att Valkyria blev mer och mer nedstämd och passiv, hon slutade äta och orkade knappt gå på toaletten. Hennes föräldrar och en nära vän tvingade henne slutligen att söka professionell hjälp. Efter en tids väntan fick hon komma till traumaenheten i Göteborg, där hon fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom – PTSD.
– Visst var det skönt att bli lyssnad på. Fast det var dubbelt – som att jag fortfarande helst inte ville prata om det som hänt, jag ville ju bara att det skulle försvinna, säger Valkyria.
Det tog lång tid att släppa skammen över det hon hade varit med om. Känslan av att allt var hennes eget fel och att hon var värdelös dröjde sig kvar. Men med tiden började livet så sakta ljusna. Daniel kontaktade henne en gång efter fängelsevistelsen, och sa att hon inte skulle tro att hon kunde vinna över honom. Men sedan hörde hon inget mer från honom, och rädslan började släppa. Valkyria bestämde sig för att göra en nystart, med ändrade matvanor och träning. Fysisk aktivitet blev en stresslösare, och gav henne också en känsla av kontroll.
– Efter varje träningspass kände jag mig liksom hundra kilo lättare, det blev som en drog. Men jag lyssnade inte på kroppens signaler, utan tränade alldeles för hårt, berättar Valkyria.
Två skyddsänglar
En dag på gymmet kände hon hur det plötsligt small till i bröstet och började sticka i kroppen. Hon hade fått en stroke. Vänstra sidan av kroppen hade förlorat delar av sin rörlighet, och en lång rehabilitering följde. Det blev som en väckarklocka, där alla hennes drömmar om framtiden plötslig ställdes på ända. Hon hade ju precis överlevt det värsta i sitt liv – skulle hon få sitta i rullstol nu? Men tack vare hennes unga ålder, kunde hon återhämta sig relativt bra och börja gå igen.
– Jag har två skyddsänglar i mitt liv, den ena är arbetsterapeuten på sjukhuset, och den andra är en av de socialsekreterare som tog hand om mig efter misshandeln. De har varit helt fantastiska. De gav mig kraft att kämpa vidare, säger Valkyria.
I dag är hon i det närmaste återställd. Jobbar deltid i hemtjänsten, och utbildar sig på distans till internationell makeupartist. När Coronapandemin lugnat ner sig hoppas hon att hon ska kunna få arbeta på heltid med det som är ett av hennes absolut största intressen:
– Det är så otroligt roligt med smink! När jag sitter framför spegeln hemma ser jag mitt ansikte som en tom tavla där jag kan uttrycka olika känslor, leka med färger, matcha med hårfärg och kläder. Makeup är som en experimentverkstad, där man också har möjlighet att boosta sig själv och samtidigt uttrycka sig kreativt. Jag kan hålla på i timmar!
Träffade kärleken
Valkyria har också träffat en kille, som är mjuk och snäll ”på riktigt”. När hon gjorde ett nattpass på den bensinmack där hon arbetstränade, dök en jättesöt kille upp med sina vänner. Han köpte ett par energidrycker åt henne eftersom han tyckte att hon såg så trött ut. Och på den vägen är det.
– Vi har varit tillsammans i snart två år, och jag har fortfarande svårt att fatta att det finns sådana killar som han, säger Valkyria.
Och för några månader sedan fick Valkyria på omvägar veta att ”Daniel” omkommit i en olycka, vilket gav henne en stor känsla av lättnad. En dörr till det förflutna stängdes för alltid.
– Även om jag fortfarande brottas med negativa tankar och dålig självkänsla ibland, känner jag mig oerhört stolt över mig själv. Jag hoppas också att min berättelse kan peppa någon i en liknande situation. Det finns hjälp att få, och man kan leva ett bra liv igen. Och det viktigaste av allt: Det är aldrig någonsin ditt fel om du blir misshandlad i en relation. Aldrig.
Hit kan du vända dig:
För den som befinner sig i en relation med hot och våld, vill Valkyria tipsa om att ringa till Kvinnofridslinjen på nummer 020-50 50 50.