Trippelmordet i Åmsele – vad hände egentligen?
Juha Valjakkala piggnar till. Marita Routalammi plockar fram en chipspåse, några öl och en flaska Kiwi-likör som de fått med sig från något av sommastugeinbrotten tidigare under stöldturnén. De blir rätt fnittriga, men inte berusade, enligt vad Marita berättat i polisförhören.
Juha har för en gångs skull inte bråkat och domderat på flera timmar. Stämningen är god när de på skoj ger sig ut i natten. Kaninerna är kvar i bilen, men Marita får som vanligt bära med sig den blå nylonbagen med inbrottshandskar, skruvmejsel, brytjärn, kofot och det avsågade, laddade hagelgeväret.
Far och son följer efter tjuvarna
De strövar runt lite på måfå i den ljusa, varma sommarnatten. Juha tar sig in i ett öppet uthus, men misslyckas med att bryta upp frysboxen. Han norpar lite bröd som sparats till fågelmat och hittar en leksakspistol, som han tror kan komma till nytta någon gång när han behöver skrämmas. Ur en bil stjäl de en plånbok från handskfacket.
Framför ett blått hus några hundra meter från kyrkogården står en olåst mindre damcykel i ett ställ på gårdsplanen. Juha tar den och cyklar iväg. Han säger till Marita att hoppa upp på pakethållaren.
Samtidigt hör han hur någon knackar på fönstret inifrån huset. De vinglar vidare mot kyrkans parkering. Inte förrän de närmar sig kyrkogården inser Juha att en bil följer efter dem.
Hans goda humör är nu bortblåst. Han förstår att det kan vara någon från det blå huset, cykelns ägare. De har ju inte gjort något, en cykel, vad är det? ”Här ska ingen komma och leka polis och spela hjälte”, var Juhas reaktion enligt polisutredningen.
Inne i det blå huset är alla vakna, fast timmen är sen. 15-årige sonen Fredrick har för första gången varit på lördagsdans i Norsjö och kommer hem med sista bussen vid tre-tiden. Mamma och pappa, Sten och Ewa Nilsson, har haft en trevlig kväll hos grannarna. Resterna på köksbordet tyder på att de tagit en sen nattmacka i väntan på Fredrick.
Yngste sonen, Anders ,11, tältar ute i trädgården med en kompis. De har i alla fall somnat. När Anders väcks, flera timmar senare, har allt rasat. Hans mamma, hans pappa, hans storebror är mördade.
Någon i familjen ser när det främmande paret tar cykeln utanför och knackar hårt på rutan. Sten är en rättskaffens och handlingens man. Han är militär och chef vid flygvapnets lilla hemliga anläggning i Åmsele. Tidigare FN-soldat i både Gaza och Kongo. Han bestämmer sig för att följa efter tjuvarna som cyklar iväg bort mot kyrkogården. Fredrick hänger med. Han får på sig gymnastikskorna, men hinner inte knyta dem. De tar familjens orangea Volvo.
Juha tvingar offren att be om nåd
De ställer bilen och går mot platsen bakom ett förråd där de upptäckt att Juha och Marita försökt gömma sig.
”Jävla tjuvar, ge tillbaka vår cykel”, ropar Sten myndigt.
Juha beordrar Marita att ge honom geväret i bagen. Så kliver de båda fram på grusgången och går mot pappan och sonen. När Sten på nytt kräver att få tillbaka cykeln, spänner Juha hanen på hagelgeväret.
”Be om nåd”, säger han.
Uppgifterna från kyrkogården är detaljerade. De bygger på den omfattande tekniska undersökningen, men framför allt Maritas vittnesmål, som av alla parter bedömdes som mycket trovärdig.
Till stora delar överensstämde den med Juhas beskrivning av händelseförloppet. Med ett avgörande undantag. Enligt honom var det Marita som höll i vapnet och avlossade de dödande skotten. Men det var, trots advokat Pelle Svenssons juridiska ansträngningar och krumbukter, inga uppgifter som vann någon som helst tilltro i domstolarna. Juha kunde beslås med en lång rad lögner genom hela processen.
Ur överåklagare Lars G Anderssons sakframställning från händelserna på kyrkogården:
”Sten och Fredrik Nilsson stannar, varefter Juha beordrar dem på knä och därefter skjuter dem båda med var sitt omedelbart dödande skott i huvudet. Sten sköts först och Fredrick, som hann ropa ”jag är bara 13 år”, omedelbart därefter med bara 2–3 sekunder mellan skotten.”
Avstånden från vapenmynning till offrens huvuden fastslogs i obduktionsprotokollet vara 0,5 respektive 1,0 meter.
Hemma i det blå huset har Ewa hunnit bli orolig. Hon hör två skott från kyrkogården till, dit hon sett både cykeltjuvarna och maken med sonen bege sig. Hon tar sin cykel och trampar efter.
Juha och Marita har hunnit in i sin bil när Ewa kommer fram och knackar på förarplatsens sidoruta. Juha vräker upp dörren. Eva slås omkull och Juha kastar sig över henne. Sedan följer en bestialisk dödsmisshandel.
Juha beordrar än en gång Marita att ge honom geväret, men först ladda det igen. Båda pipornas patroner förbrukades ju bara några minuter tidigare. Det klarar inte Marita, men överlämnar vapnet till Juha, som använder det som tillhygge. Ewas skalle krossas. Juha skär också av hela hennes hals med två kraftiga snitt med sin stora samekniv. Han skändar den döda kroppen med ytterligare knivhugg.
Åmsele lamslås
Det är nu den stora jakten börjar. På Juha och Marita. Men tyvärr även mediedrevet mot de chockade invånarna i det annars så fridfulla Åmsele.
Marita är lamslagen när Juha i rasande fart lämnar samhället. Han är skärrad och ursinnig på de tre förföljarna som la sig i, som han var tvungen att döda. Enligt hans omedelbara historieförfalskning var det på Maritas initiativ. Det var hon som hetsade honom. Det var först senare han konstruerade om skeendet och påstod att hon dessutom avlossade skotten.
Efter ett par mils färd i vansinnestempo kraschar bilen mot en elstolpe. Den är obrukbar. Marita och Juha är oskadade och får gå ett par kilometer innan de kan stjäla en ny bil där, som vanligt i bygden, nycklarna sitter i tändningslåset.
Marita är otröstlig. Hon har just varit med om att avrätta tre personer, om att utplåna så gott som en hel familj. Men hon måste tillbaka och hämta sina kaniner. Hon kan inte överge dem i den kvaddade Saaben. Det är okej för Juha, som ser sig själv som en stor djurvän.
De kör tillbaka, tar kaninburen och en del andra prylar innan de dränker delar av bilen i bensin och tänder på. I lågorna lämnar de medvetet kvar de droger som de tidigare på sommaren köpt i Christiania, Köpenhamn, enligt vad Juhas advokat Pelle Svensson berättat i P3 Dokumentär om Åmselemorden 2008.
På söndagsförmiddagen hittas kropparna på kyrkogården av en vaktmästare som ska förbereda högmässan. Rikslarm utfärdas. Det lilla samhället lamslås av chock, förtvivlan och skräck. Redan samma eftermiddag invaderas det av reportrar, fotografer och tv-team.
Marita är rädd för Juha
Juha och Marita fortsätter sin flykt. De byter bil, gör sig av med vapnet i en tjärn och slänger de kläder de haft under natten. I Lycksele stjäl de en Honda och drar sig söderöver. De hör på polisradion att de är efterlysta, men fortfarande oidentifierade. Bilen däremot är anmäld stulen och kopplas till dem.
De gömmer den i skogarna runt Noppikoski och får sedan lift till campingplatsen i Orsa. De ser löpsedlarna och inser att deras planer om en fortsatt stöld- och rånturné i Sverige och Danmark i något slags romantisk Bonny & Clyde-anda har förvandlats till en livsfarlig, desperat katt-och-råtta-lek där hela Nordens poliskår är beredda att göra allt för att få fast dem.
Marita är rädd för Juha. Hon har flera gånger sagt att hon velat lämna honom och åka hem till Finland. Men Juha har tvingat henne kvar. Hon är enligt alla som vittnat och de psykiatriker som undersökt henne osjälvständig och oföretagsam. Till en början räckte det att Juha hotade döda kaninerna om hon trilskades. Efter morden i Åmsele gällde hoten också hennes eget liv.
De hade träffats några år tidigare. Marita, då 17 år, en söt, men vilsen och lättstyrd punktjej var en perfekt ”soldat” för Il Capitano, eller Hanoy, som Juha kallade sig själv. Tillsammans hade de gjort flera brottsturnéer runt om i Norden. Ständigt på väg i stulna bilar, oftast av god kvalitet med hög status.
Senast de åkt fast dömdes de av Halmstads tingsrätt för en lång rad inbrott och stölder. Marita till sex månaders fängelse, Juha till 12.
När Marita frigavs i december 1987 fick hon stort stöd av tvillingsystern och en kusin. Socialtjänsten såg en tydlig vilja hos henne att reda ut sitt liv. Hon fick arbete i restaurang, en lägenhet i Björneborg utanför Helsingfors. Kanske började hon återigen drömma om en musikutbildning och en framtid som operasångerska. Hon blev kär i en ordentlig och omtänksam man i sin egen ålder. Det såg ut att ordna sig för henne. Men ett stort orosmoln svävade över hela tillvaron. Juha hade snart avtjänat sitt straff och han vägrade släppa greppet om henne.
I ett brev till fängelset förklarade Marita att hon hade fast sällskap och inte längre ville ha något med Juha att göra.
Marita orkar inte så emot Juha
Det struntade Juha fullständigt i. Marita var hans, och bara hans, soldat och lilla kanin/keldjur (”Pupu”, på finska). Han skrev vid ett tillfälle, som under rättegången åberopades av Maritas advokat Gunnar Falk:
”Hej Marita
Kom ihåg att jag inte är någon förälskad tonåring. Utan Hanoy, som är stolt som fan, som högaktas i fängelset. Det finns något hos mig som inte ens du fattar, trots att vi varit tillsammans så här länge.
Mitt bästa vapen är mitt psyke. Jag tar segern i alla lägen, även om det skulle kosta livet.
Jag har ett psykopatiskt sinne och ett klokt huvud och det är en farlig kombination.”
Juhas egen bakgrund är en härva av trassligheter. Han utmärkte sig redan som 6-åring när hans mamma tvingades söka hjälp hos uppfostringsrådgivare. I skolan var han en översittare och mobbare, som trots sin spenslighet och korta längd dominerade omgivningen. Vid 15 års ålder hade han gripits 63 gånger av polisen, främst för stölder, snatterier, olovlig körning, skadegörelse. Juhas egen punkrockkarriär blev kort och oglamorös. Han har, genom sin mamma som länge arbetade i Skåne, goda kunskaper i svenska och var mycket i Sverige.
En klippbok från ungdomen är fylld av hemska monster i tvångströjor, spetsade fredsduvor, nazistsymboler, kanyler, marijuana-blad. Och egna dikter.
Marita ska precis lämna lägenheten för att träffa tvillingsystern när Juha kommer för att hämta henne. Han är frigiven sedan ett par dagar tillbaka. Det är på morgonen den 1 maj 1988. Två månader före katastrofen i Åmsele. Maritas pojkvän har precis gjort slut. Sannolikt som en följd av hennes kluvna och veliga hållning till Juha och de hot han ständigt uttalar mot henne och hennes nära.
Hon orkar inte stå emot Juha. Han lovar henne dessutom två kaniner på resan. Hon följer med. Förnödenheter och kläder får de stjäla ihop på vägen. Juha uppfyller kaninlöftet genom ett par inbrott på gårdar. En albino på finska sidan gränsen, en brunspräcklig med bur på svenska sidan.
Dramatisk mördarjakt i flera länder
Fram till gripandet 8 juli kör de över 3 000 mil i över 30 stulna bilar runt om i Finland, Sverige, Norge och Danmark. I Köpenhamn stannar de en tid på Christiania och köper med sig narkotika som är tänkt att räcka över sommaren, enligt advokaten Pelle Svensson. Midsommaren firar de i Stockholm.
Juha när en plan. Han skissar på större byten än småinbrotten. Han lovar Marita en lyxtillvaro vid Medelhavet och börjar planera för riktiga bankrån. Men då behövs skjutvapen. Det blir bytet vid ett villainbrott i Sveg den 26 juni. De bryter upp vapenskåpet och kommer över en älgstudsare, en luftpistol och ett dubbelpipigt ryskt hagelgevär av märket Baikal med kaliber 12.
De lyckas senare med stor möda såga av piporna och kolven så det får plats i bagen. De stjäl ammunition vid andra inbrott och övningsskjuter på ett par ensliga platser längs Vindelälven. De kör lite på måfå, utan mål och mening. Slumpen styr färdvägen.
På lördagseftermiddagen 2 juli rastar de kaninerna vid en sjö utanför Burträsk. Den sista stationen före katastrofen i Åmsele.
Jakten på mördarna blir dramatisk och intensiv. Bara ett par dagar efter trippelmordet är det misstänkta paret identifierat som Juha Valjakkala och Marita Routalammi från Finland. För kvällstidningarna skjuter upplagorna i höjden. Inte minst sedan parets egna bilder från en tidigare stöldresa i södra Sverige släpps av polisen och är fria för publicering.
Juha poserar med sin svårutgrundliga, svarta rockstjärneuppsyn. Det långa håret fladdrar. På någon bild kramas han och den söta lilla tuffingen Marita. Bilderna tog de med en stulen kamera innan de åkte fast i Halmstad, sommaren 1987. Den otäcka mytbildningen, vildmarksromantiken och kultstatusen börjar spira.
Samtidigt är chocken i Åmsele bedövande. Sorgen efter det omtyckta och hjälpsamma paret Nilsson. Deras rejäle son Fredrik, som alltid var så glad och vänlig, som sommarjobbade med skogsplantering och såg fram emot att börja gymnasiets ekonomiska linje i Lycksele. Och den förtvivlan de känner över yngste sonen Anders, som vaknat i tältet med kompisen och mötts av den nya fasansfulla verkligheten.
Nyfikna besökare från hela landet strömmar till Åmsele. Makabert, skrämmande, respektlöst, tycker invånarna, men kan inget göra. När polisens avspärrningar hävs väller de in på kyrkogården för att titta på mordplatserna mellan gravstenarna.
Stjäl både bilar och båtar
Gång på gång är polisen snubblande nära att gripa mördarna. Men Juha har en enastående intuition och seghet. De slingrar sig genom tungt beväpnade poliskedjor, undviker hundar, helikoptrar och vägspärrar. De gömmer sig i vassruggar, vadar, simmar och ror över flera vattendrag i skogarna utanför Vänersborg. Där släpper de också kaninerna fria i en björkdunge.
De känner att snaran är på väg att dras åt. De vill åtminstone skänka en tids frihet åt sina keldjur som följt dem, lösa i de uppåt 40 bilar som de färdats med sedan turnén inleddes drygt två månader tidigare. Och som genom sin spillning gett värdefulla ledtrådar i polisens kartläggning av deras flyktvägar.
Med nystulna bilar lyckas de nå Västkusten, kör vidare genom Halland till Hittarp, strax norr om Helsingborg, där de ännu en gång stjäl en båt. Inte heller nu får Juha igång motorn. Han ror över Öresund. Ibland byter Marita av honom. En sex timmar lång kraftansträngning i hög sjö.
Juha och Marita grips I Odense
De kommer fram en bit utanför Helsingör och tar sig ner till Köpenhamn. De tänker gömma sig i Christiania, men där blir de avvisade. De är skärrade och totalt slutkörda. Men Juha är fast besluten att nå Tyskland och vidare ner till Rivieran.
De köper tågbiljetter till Odense. En konduktör känner igen dem från tidningen och larmar polisen. På centralstationen i Odense överraskas de av en mängd poliser och grips utan dramatik. Juha ger sig, men är uppkäftig och hånfull. Han har aldrig någonsin varit i Åmsele. Marita är bara lättad. Det är söndag förmiddag, en vecka efter morden.
I Åmsele har polisen minskat avspärrningarna vid brottsplatsen. Tysta, förstämda och fortfarande djupt chockade samlas invånarna i kyrkan för en minnesgudstjänst.
Åmselefallet i korthet
1984: Juha bestämmer sig för att Marita, då 17 år, som är söt och enligt många har en erotisk utstrålning, ska bli hans flickvän. Marita lockas av den farlige och rebelliske brottslingen. Bara drygt år äldre, men betydligt erfarnare. De blir ett par, som omgående ger sig ut på stöldturnéer i stulna bilar. De åker fast, avtjänar kortare fängelsestraff och ger sig ut igen. Det är deras liv.
15 oktober 1987: De döms i Halmstads tingsrätt för en lång rad stölder och biltillgrepp i Finland, Danmark och Sverige. Marita får sex månader, Juha tolv. I februari 1988 överförs han till fängelse i Finland. Båda döms också till tio års utvisning från Sverige efter straffets avtjänande.
13 december 1987: Marita friges från Hinseberg och ger sig hem till familjen i Björneborg utanför Helsingfors. Där börjar hon ett nytt ordentligt liv med hjälp av släktingar och ambitiösa kontakter med socialtjänsten. Men brevväxlingen med Juha fortsätter.
1 maj 1988: Juha är fri sedan ett par dagar tillbaka. Nu har han stulit en bil och åker för att hämta Marita. De ska ut på sommarturné och planera större grejer som ger mer pengar och ett liv i lyx vid Medelhavet. Marita försöker stå emot, men följer ändå med. Hon har alltid styrts av Juha. Nu lovar han henne dessutom ett par kaniner. Hon älskar djur.
26 juni 1988: De har kört flera tusen mil sedan brottsturnén inleddes, knappt två månader tidigare. Fram och tillbaka mellan Sverige och Finland, in i Norge, ner till Danmark, midsommar i Stockholm och midsommardagen i Uppsala. Nu är de på väg mot Härjedalen. De har gjort uppåt 30 biltillgrepp och ett oräkneligt antal inbrott i sommarstugor och villor. Tiden är mogen för de stora klippen, tycker Juha, som vill bli Nordens brottsligaste brottsling. I Sveg snokar han upp en villa där ägaren är jägare. Det är här han stjäl mördarvapnet, ett debbelpipigt hagelgevär. Marita står som vanligt vakt utanför.
2 juli 1988: De har ingen klar färdplan. Det är sent. Vid en vägkorsning beordrar Juha Marita att välja riktning. Till höger står det Åmsele. Pilen till vänster pekar mot Umeå. Marita säger ”höger”.
3 juli 1988: Morden på kyrkogården i Åmsele. Sten Nilsson och 15-årige sonen Fredrick blir skjutna i huvudet från nära håll. Döden är ögonblicklig. Hustrun Ewa Nilsson får huvudet krossat av Juhas slag med gevärskolven. Han skär sedan halsen av henne.
7 juli 1988: De har slunkit igenom en av landets mest intensiva polisjakter någonsin. I Vänersborg upptäcktes de vid badplatsen, bilen bevakades, de förföljdes men lyckades få ett försprång så de hann gömma sig i en tom sommarstuga. Det surrade av helikoptrar, polishundar fanns överallt, alla vägar var spärrade och hundratals polismän genomsökte området meter för meter. Juha var van att jagas och de tog sig fram genom vattendrag och vassruggar. I nattens mörker cyklar de ett par mil på småvägar, innan de stjäl en bil i Frändefors.
8 juli 1988: Juha och Marita simmar ut och stjäl en båt som ligger på svaj ett par hundra meter ut från stranden i Hittarp. Det finns ingen bensin till motorn så de tvingas ro över Öresund. Det har blåst upp och deras kläder är dyblöta. Men efter sex timmar tar de sig iland utanför Helsingör.
9 juli 1988: De har tagit tåget till Köpenhamn. De är inte välkomna till Christiania där alla vet vad de gjort, att de är efterlysta och att polisen kommer att göra en razzia i fristaden för att söka dem där.
10 juli 1988: Tidigt på morgonen tar de tåget till Odense. De har biljetter och pustar ut ensamma i kupén. Konduktören läser morgontidningen där jakten på Åmselemördarna har stort utrymme. De misstänks ha tagit sig till just Danmark. Han inser att de sitter i samma vagn och tar sig mot loket där han larmar sambandscentralen som omedelbart kopplar in polisen. De hinner organisera sig på stationen i Odense lagom till tåget rullar in. De misstänkta mördarna tas om hand och transporteras omedelbart till Sverige.
12 juli 1988: Jordfästningen av Sten, Ewa och Fredrick Nilsson i Sankt Mikaels kapell i Vindeln. Det är en vacker ceremoni mitt i all den förskräckliga tragedin. Den hålls i en liten nära krets med församlingsprästen Arvid Dsennijs som förrättare. Massmedia respekterar de anhörigas vädjan om lugn och avskildhet.
September 1988: Rättegången mot Juha och Marita. I salen sitter de förtvivlade anhöriga till familjen Nilsson, vänner och grannar. Men där finns också de fnittriga upphetsade tonårsflickorna med punkutstyrsel och hemmagjorda t-shirts med idolbilder på Juha och texten ”Free Juha”. Enligt närvarande tycks Juha njuta av situationen. Marita sitter mest dämpad och tittar ner i bordet.
2 februari 1989: Efter en oerhört välbevakad rättegång med en del omtagningar av förhandlingarna på grund av jävsanklagelser meddelas dom. Livstidsfängelse för Juha Valjakkala som döms för att ensam ha utfört de tre morden. Han döms också tlll utvisning från Sverige för all framtid. Marita Routalammi döms för medhjälp till misshandel till två års fängelse. Den tidigare Halmstadsdomens beslut om utvisning fram till 1997 står kvar. Hovrätten skärper senare Maritas brottsrubricering till medhjälp till grov misshandel. I övrigt fastställer man tingsrättens domslut. Juha Valjakkala ska avtjäna straffet i Finland.
1990: Marita Routalammi friges. Hon får ny identitet och blir med tiden djupt troende. Hon bor i dag med sina barn utanför Helsingfors. Hon har inte återfallit i brott någon gång.
14 september 2001: Försoningens plats vid kyrkan i Åmsele invigs. Det är byggt till minne av Aina Fahlander, mamma till mördade Ewa Nilsson och mormor till Fredrick Nilsson. ”Försoningens plats”, är en påminnelse för hur viktigt livet är och att vi alla måste försöka försonas med vår livssituation.
2008: Juha Valjakkalas straff omvandlas av Finlands hovrätt till tidsbestämt. Han friges villkorligt en tid därefter, men avviker som så många gånger förr från permissioner. Hans fängelsehistoria med rymningar och försök till rymningar är mycket diger.
2009: Trots alla missbrukade försök i frihet beslutas av han ska benådas. Han släpps i februari. Men hans kriminalitet upphör inte. Han fortsätter åka ut och in på fängelser, fortsätter rymma. Fram till 2015.
2016: Efter frigivningen det året har Juha inte åkt fast. Han bor någonstans i Helsingfors under namnet Niklas Bergenström.
Hur gick det för Juha och Marita efter trippelmordet i Åmsele?
Kan man reda upp sitt liv efter att ha dömts för ett trippelmord? Eller för medhjälp till grov misshandel?
Marita Routalammi är i dag 51 år och tvåbarnsmamma. Hon bor, enligt uppgift, nära barndomshemmet i finländska Björneborg under nytt namn, med skyddad identitet. Efter att hon avtjänat det tvååriga fängelsestraffet för medhjälp till grov misshandel efter Åmselemorden har hon inte begått några brott. Hon har över huvud taget inga anmärkningar hos myndigheterna – livet ordnade verkligen upp sig till sist. Hon vägrar sedan många år tillbaka att ge kommentarer till massmedia.
Juha har bytt namn
Juha Valjakkala, 52, har bytt namn ett par gånger. Senaste registreringen är Nikita Joakim Bergenström. Enligt finländska polisen är han sedan över ett år frigiven från fängelse och lär vara bosatt någonstans i Helsingforsområdet.
– I och med att han avtjänat straff kan jag inte ge några upplysningar, hälsar kriminalkommissarie Markku Mäkinen vid rikspolisen.
”Juha” har inte heller gett sig tillkänna efter de kontaktförsök vi gjort. Senast han figurerade offentligt var i samband med en av sina många rymningar. Det var i slutet av 2015. Juha var i slutfasen av ett längre fängelsestraff för misshandel och anlagd brand. Han avvek från Jokela-anstalten i samband med en kurs som skulle lära honom anpassning till det fria livet.
Än en gång spekulerades det i att han flytt till Sverige. Oron i Åmsele väcktes till liv på nytt. Men den 20 december 2015 greps han på en vind i Helsingfors. Han satt inne de månader som var kvar av straffet och har sedan dess inte dömts för några nya brott.
Annars har hela hans liv präglats av kriminalitet. Också efter livstidsdomen för Åmselemorden med utvisning från Sverige i all framtid. Han avtjänade straffet i Finland, där han 2007 benådades. Några månader senare blev han försöksutskriven. Högljudda protester från allmänheten, men även från juridisk och psykiatrisk expertis ändrade inte beslutet.
Juha har rymt flera gånger
Under hela sin fängelsetid har han försökt rymma. Trots säkerhetsklassade anstalter och en rigorös övervakning har han påfallande ofta lyckats. Han har tagit gisslan, han har utnyttjat permissioner, han har helt enkelt sprungit ifrån vakterna. Han har haft insmugglade vapen till sin hjälp, spelat sjuk och försökt ta sitt liv.
Utflykterna till friheten har i allmänhet varit korta. Han missbrukade också försöksutskrivningen för Åmselemorden men blev ändå 2009 en fri man. Efter något år åkte han fast igen. Då för rattfylla och olaga hot. Nya rymningar. Nya brott, sabotage och misshandel.
Men sedan frigivningen från det senaste vändan 2016 har det varit lugnt. Utifrån sett. Helsingforspolisen tillstår dock att man är vaksam. Rättsläkarna slog tidigt fast att ”Juha Valjakkala har en antisocial och narcissistisk personlighetsstörning med okontrollerad aggression och brist på empati”. Den kan ta sitt utlopp var som helst, när som helst och hur som helst.
Hur har livet i Åmsele förändrats sedan trippelmordet?
Trippelmordet kan aldrig raderas. Åmseleborna kan aldrig glömma, kommer aldrig att förlåta. Men man har försonats med sin historia. Och blickar framåt.
Sonen Anders och andra anhöriga till offren på kyrkogården – makarna Ewa och Sten Nilsson och deras äldste son Fredrick, 15 – har gjort som Aina Fahlander (mor till mördade Ewa).
– Vi har våra minnen och tankar. Man kan tycka att mördaren borde sitta inne för alltid. Men vi har slutat älta, säger den mördade Sten Nilssons yngre bror, Sune Nilsson. I dag är han 76 år och bor i Överkalix.
I Åmsele är stämningen numera offensiv och livskraftig.
– De turister som kommer hit är inte längre bara nyfikna och sensationslystna. De vill fiska, åka skoter och åka skidor och ta del av allt det fina i bygden, säger Laila Johannesson, ordförande i Åmsele Folkets hus-förening, lärare på skolan och engagerad i sport- och byaföreningen.
Rena häxjakten
I många år levde det lilla samhället helt i skuggan av trippelmordet Familjen Nilsson hade med sina engagemang på alla områden i samhället satt djupa avtryck. Deras frånvaro gjorde sig ständigt påmind. Utifrån mötte de dagligen smärtsamma återkopplingar till det grymma dådet.
– Det var förskräckligt på många sätt. Rena häxjakten. Media smög runt byggnaderna och mutade barnen med godis för att få kommentarer, minns en ortsbo. Vi blev avvaktande och fientliga. Inte alls som vi är egentligen.
Ilskan mot medierna, främst kvällstidningarna, späddes på med bilden av mördarna som romantiska rebeller på drift, där Juha fick ett koppel av tonåriga beundrarinnor efter sig. Och varje gång Juha rymde eller något annat hände som berörde trippelmordet dök media upp. De fasansfulla känslorna återuppväcktes. År ut och år in.
Den som arbetade mest för att stävja den destruktiva utvecklingen och förmå samhället att ta sig samman och gå vidare var Aina Fahlander, mamma till mördade Ewa Nilsson. Hon förlorade alltså inte bara sin dotter. Hennes barnbarn Fredrick och svärsonen Sten föll också offer för Juhas besinningslösa våld.
Vi har satt punkt och satsar framåt. Det finns så mycket livskraft i bygden, så många resurser både bland människor och i vår storslagna natur
I den förtvivlan, den bitterhet och det hat hon upplevde, inom sig själv och i omgivningen växte en insikt om försoning fram. Inte för att glömma, förtränga eller förlåta, men för att överleva med någon kvalitet och värdighet. Att man måste lära sig leva med sorgen och gå vidare. Se ljusen och möjligheterna. Försonas med historien och sin livssituation.På hennes initiativ inrättades Försoningens plats vid träkyrkan i Åmsele. En vacker rogivande stenformation med vattenspel, inbäddad i mjuk grönska.
– Försoningens plats har spelat en stor roll för invånarna. Vi har slutat älta. Vi har satt punkt och satsar framåt. Det finns så mycket livskraft i bygden, så många resurser både bland människor och i vår storslagna natur. Det måste vi ta till vara, säger den pensionerade kyrkoherden Arvid Dsinnejs. Det är ett ansvar.
Han var ytterst aktiv under den svåra perioden när tragedin drabbat Åmsele. Han hade det tunga uppdraget att förrätta jordfästningen av offren. Ceremonin ägde rum i Sankt Mikaels kapell i Vindeln.
Anders har i dag familj
Det var dit, till Vindeln, yngste sonen Anders flyttade när han stod ensam kvar i familjen, 11 år gammal. Han växte upp hos en älskad moster och kom att klara sig väl i livet, trots de ofattbart smärtsamma barndomsupplevelserna. I dag är han 41 år.
– Han har familj, bra arbete och ett gott liv på annan ort i Sverige, berättar Sune Nilsson, farbror till Anders och bror till mördade Sten.
Laila Johannesson beskriver alla de aktiviteter som skjuter fart i Åmsele. Den sammanhållning och kampanda som vuxit fram ur tvivel, vedermödor och sorg.
– Vi har en blomstrande lanthandel som drivs av ett kommunalråd. Trots att vi tappat invånare, vi är ju glesbygd i dess yttersta bemärkelse, så har vi en glädjande föryngring. Lågstadiet har 16 elever och förskolan 15. Inflyttningen från andra länder vitaliserar bygden, säger hon.
– Visst finns stämpeln där, fortsätter Laila. Det märker man när man uppger hemort i något sammanhang. Folk hajar till. Några kommenterar. Antagligen detsamma som för dem som är från Malexander eller Knutby. Men det struntar vi i numera.
Byns 200 invånare blickar framåt och vårdar minnet av offren.
– Det gör vi bäst genom att hedra allt det goda de stod för och gjorde för Åmsele. Försoningens plats är välbesökt. Där får vi frid och stillhet. Där hämtar vi styrkan, avslutar Laila.B
Foto: TT, Polisen, Privat, IBL, Ove Rotstedt
