Therése Cedergren: Kvinnovåldet måste synliggöras varje dag – inte bara när det dödar
Jag har hört det så många gånger att det nästan blivit vardag. Män som slår kvinnor. Män som dödar. Ibland framför barnen. Det gör mig vansinnig och förtvivlad. Jag har skakat på huvudet och blivit helt förkrossad så många gånger att jag tappat räkningen.
Men jag har också blivit lika arg och ledsen när jag inser att inget händer. Trots varningssignaler om att något är allvarligt sjukt i vårt samhälle. För varför viftas annars frågan om våld mot kvinnor bort gång efter gång?
Uppmärksamheten riktas ditåt - till mordfallen - samtidigt som våldet pågår på så många platser varje dag.
Ofta får kvinnomisshandel först stora rubriker när kvinnan mördas. Som kvinnan i Lund som mördades i ett parkeringshus av sin man. Eller kvinnan i Malmö som knivhöggs till döds av sin man framför sina barn. Båda händelserna var för några år sedan. Nu är det stort fokus på 18-åriga Elin i Höör som mördades av en man hon kände – ett av fem mord på bara tre veckor.
Uppmärksamheten riktas ditåt - till mordfallen - samtidigt som våldet pågår på så många platser varje dag. Och alla andra kvinnor som upprepande utsätts för en systematisk misshandel får inte lika stort utrymme i medierna.
Kvinnor som inte blir ihjälslagna men som varje dag får ta emot sparkar och slag, blir våldtagna eller psykiskt misshandlade. Nedbrutna. Så nedbrutna att de till slut ger upp. Varken polis eller samhället verkar ta deras rop på hjälp på allvar.
Ändå skryter politikerna om att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Men hur kan det vara det, hur kan de säga så, när allt detta pågår i det som ska vara hemmets trygga vrå?
Många kvinnor jag träffat under åren både privat och i jobbet anmäler inte ens. Det är inte lönt säger de. De lider i det tysta. För barnens skull. Och den man som en gång visade sin kärlek innan han blev ett monster, kan ju trots allt vara snäll ibland. Som när han kommer med blommor eller säger något fint. Men smällen i ansiktet eller de hårda orden kommer också – hela tiden.
Men hon vill berätta för det är ju bra att vi vet vad som hänt om hon en dag skulle bli mördad.
Skammen är stor. Det vet jag också. En person jag känner har ringt till mig flera gånger under pandemin och varit förtvivlad. Nu märks våldet från hennes make än tydligare. Men hon orkar inte kämpa emot. Rädd för att förlora vårdnaden om barnen, rädd för att inte klara sig ekonomiskt om hon lämnar honom.
Så hon fortsätter ta emot slagen och förnedringen. Och hon ringer till sina vänner för att få stöd. Hemliga samtal som vi får hålla för oss själva. Men hon vill berätta för det är ju bra att vi vet vad som hänt om hon en dag skulle bli mördad.
Faktum är att mellan 20 och 25 kvinnor om året i snitt dödas av en närstående i en parrelation. Och nu har debatten om mäns våld mot kvinnor blossat upp igen. På kort tid misstänks alltså fem kvinnor ha mördats av män de hade en relation till.
Mitt i all tragik så kanske det väcker hopp hos vissa av alla våldsutsatta kvinnor: Nu ska väl ändå polis och politiker ta frågan på större allvar? Regeringen har i dagarna lovat höja minimistraffet för grov kvinnofridskränkning till ett års fängelse. Ett förslag som redan fått kritik för att det inte är tillräckligt. Och frågan är faktiskt om det är det.
Med tanke på tidigare uppmärksammade kvinnomord som jag bevakat flera gånger som journalist tror jag inget kommer hända denna gång heller. Kanske förändringen först kommer när kvinnomisshandel synliggörs varje dag – inte bara när de dödas.
Se också: Mias pojkvän slog henne blodig
