"The Preppy killer" visade ingen ånger efter Jennifers död
Patricia Reilly sträckte sig yrvaket mot nattduksbordet och tystade den pipande klockradion. De röda siffrorna lyste ilsket i mörkret – 05:00. Hon suckade tungt och drog täcket tätare kring sig.
I vanliga fall gillade hon sina gryningstidiga motionsrundor i city, men den här morgonen – den 26 augusti 1986 – tvekade hon ett par minuter innan hon till sist klev ur sängen och klädde sig. 20 minuter senare satt hon på cykeln och trampade längs med Femte avenyn söderut, ner mot Lower Manhattan där hon vände och cyklade norrut igen. Strax efter klockan sex, ungefär samtidigt som de första solstrålarna letade sig över skyskraporna, cyklade hon in i Central Park. Patricia Reilly hade just passerat Cleopatras needle, det höga stenmonumentet bakom museet Metropolitan, när hon skymtade något i halvmörkret under träden på sin vänstra sida. Det låg någon där på gräset. Hon hoppade av cykeln och gick närmare. Så blev hon stående i det daggvåta gräset. Det var en ung kvinna. Hennes kjol var uppdragen runt midjan, blusen hängde runt hennes nacke. Den i övrigt nakna kroppen var täckt av blåmärken och sår och hennes armar och ben spretade åt olika håll. Hon var livlös.
Kvällen före Patricia Reillys makabra fynd i parken hade 18-åriga Jennifer Levin och hennes vänner som vanligt varit på baren Dorrian’s på 84:e gatan.
Jennifer befann sig vid en brytpunkt i livet. Bara några dagar senare skulle hon lämna familjen och hemmet på Manhattan och börja studera på universitetet. Ett nytt spännande kapitel i hennes liv skulle ta sin början och nu ville hon festa en sista gång med sin vänner. Det var stimmigt och högljutt i den lilla baren. Alkoholen flödade. Under kvällen kom Jennifer i samspråk med den ett år äldre Robert Chambers som hon kände flyktigt sedan tidigare. Robert var lång och stilig, till det yttre var han en svärmorsdröm. Han hade ett charmerande och vinnande sätt och precis som flertalet av ungdomarna på Dorrian’s tillhörde han Manhattans överklass. Jennifer och Robert drack öl och pratade i ett par timmar och bestämde sig sedan för att tillsammans lämna Dorrian’s och istället gå till parken som låg bara några kvarter bort. Det skulle visa sig vara Jennifer Levins största – och sista – misstag.
Hade rivmärken i ansiktet
Patricia Reilly larmade polis som snabbt var på plats. Så snart det stod klart att den döda kvinnan var 18-åriga Jennifer Levin, började New York-polisen förhöra personer som hade varit på Dorrian’s tillsammans med Jennifer under hennes sista timmar i livet.
Snart fick de klart för sig att hon hade lämnat baren vid fyratiden på morgonen tillsammans med en viss Robert Chambers. Bara några timmar efter att Jennifers kropp hade hittats ringde därför två polismän på dörren till huset där Robert Chambers bodde tillsammans med sina föräldrar. Han öppnade yrvaken. Genast noterade poliserna att han hade rivmärken i ansiktet och på halsen.
– Det är katten, svarade han undvikande när de frågade.
Robert Chambers fick följa med in på förhör och till en början nekade han till alla anklagelser, men efter ett par timmar var det som att han inte orkade eller förmådde hålla skenet uppe. Han berättade att de hade gått till parken för att ha sex, men att akten hade urartat och att han av misstag hade slagit henne över halsen för att komma loss.
– Jag menade inte att skada henne, jag gillade henne, försäkrade han.
Utredarna var skeptiska till Roberts historia – milt uttryckt. Jennifers skador stämde inte alls utan visade snarare att hon hade utsatts för ett brutalt övervåld och slutligen strypts till döds.
Robert Chambers häktades misstänkt för mord, och fallet såg till en början ut att få en snabb lösning. Chambers advokat Jack Litman ville dock annat. Vid den här tiden var Litman en av USA:s mest välkända – och ökända – försvarsadvokater. Han var känd för sina hänsynslösa metoder och visste hur man skulle få en jury att börja tvivla, även i de mest uppenbara och till synes otvetydiga fallen.
Jennifer Levins död och misstankarna mot överklassgrabben Robert Chambers – The Preppy killer (överklassmördaren) som han kallades – var vid det här laget USA:s mest omskrivna brottsfall och Jack Litman tog sig an saken som han alltid gjorde: skrupelfritt och utan moraliska betänkligheter. Inte minst bestod Litmans metod av att påverka media att skriva fördelaktigt om hans klient och nedsättande om offret. Snart var tidningarna och tv-nyheterna fulla av hyllningar av den charmerande och stilige Robert Chambers och mer eller mindre insinuanta berättelser om Jennifer Levins omättliga sexlust, om hennes utsvävningar och omoraliska leverne.
Svärmorsdröm eller mördare?
Vad som mer sällan rapporterades var att Robert knappast var någon svärmorsdröm – snarare var han det motsatta. Trots sin unga ålder hade han gjort sig skyldig till en lång rad brott, bland annat flertalet stölder, och han var fast i ett flerårigt narkotikaberoende.Än mer graverande var det faktum att Robert Chambers inte visade någon ånger över det inträffade. I väntan på rättegången släpptes han fri mot borgen och under den perioden festade han och gick på restaurang som om ingenting hade hänt.I en privat film som läckte till media syns han på en fest, brett leende med en barbiedocka i handen. Samtidigt som han vrider huvudet av dockan säger han med falsettröst: ”Mitt namn är… oj, jag råkade visst döda henne”.
Rättegången var den dittills mest bevakade i USA:s historia. Utanför domstolen demonstrerade människor mot den mediebild av Jennifer som Litman hade lyckats etablera. ”Rättvisa för Jennifer” och ”Låt inte Litman strypa sanningen” stod det på plakaten.
Efter rättegången drog sig juryn tillbaka för att komma överens om en dom, men den dröjde. En dag blev två dagar och snart hade det gått en hel vecka utan att någon dom hade avkunnats. Hade Litman lyckats igen? Skulle juryn fria Robert trots den starka bevisningen? I det läget insåg åklagaren att det förmodligen var en bra idé att godta försvarets erbjudande om en uppgörelse mellan parterna. Det hela slutade med att Robert Chambers erkände sig skyldig till dråp och slapp undan med 15 års fängelse, en dom som väckte avsky runt om i USA. Robert Chambers satt av sina 15 år, men hann inte vara ute i frihet mer än några månader förrän han häktades och fick ett nytt fängelsestraff för narkotikaförsäljning. Men innan dess hann han 2003 göra sin hittills enda längre intervju med CBS “48 Hours”.
Efter att Robert dömts för att ha sålt kokain från sin lägenhet i New York 2007 fick han ett nytt långt straff på 19 års fängelse. I samband med detta sa mordoffret Jennifers mamma Ellen uppgivet och ironiskt i media:
– Han fick mer tid i fängelset för att sälja knark än för att mörda min dotter. Är det inte fantastiskt!
Robert sitter ännu av detta straff och kan friges tidigast 2024. För Patricia Reilly skulle livet aldrig mer bli sig likt. I dokumentären “Överklassmördaren” berättar hon:
– Dagen jag hittade Jennifer förändrade mitt liv. Trauma väcker något inom en. Jag känner fortfarande ett släktskap med henne, jag bär det fortfarande inom mig.