Malte mördades vid jakttornet "Det vore en befrielse om pappas mördare blev fast"
– Mördaren kan finnas i Maltes nära omgivning. Vi går igenom allt från början, säger Anders Eriksson, chef för gruppen.
Malte Johnsson, 69, var nöjd med livet. Älgjakten stod för dörren. Nu skulle han testa sitt nybyggda jakttorn och förhoppningsvis skjuta något rådjur. Tillvaron kunde inte bli bättre för den pensionerade linjearbetaren vid Sydkraft, som älskade skogen, naturen, jakten. Och hustrun Ann-Mari, som packat ner kaffe och matlåda i ryggsäcken.
Några timmar senare hittades Malte brutalt yxmördad nedanför jakttornets stege på de egna markerna i Vångadal utanför Knäred i Halland. Det var den 9 oktober 2006 och trots enorma utredningsinsatser har mordet förblivit olöst. En mysterium och ett trauma som nu tagits över av Region Västs Kalla fall-grupp i Göteborg.
Misstänkte kabeltjuvar och lösdrivare
Den inledande polisutredningen ägnade mycket tid och kraft åt att kartlägga en del misstänkta och kriminella personer från Halmstadsområdet som enligt uppgifter vistades i skogarna runt Knäred. Där pågick anläggningsarbeten med nya telenät. Det hade förekommit upprepade kabelstölder och vittnen talade om missbrukare och andra skumma typer som strukit omkring i bygden.
Det spåret kördes i botten utan att polisen hittade någon koppling mellan kabeltjuvarna och mordet på Malte Johnsson. Inte heller ryktena om att fågelskådare eller svampplockare hamnat i slagsmål med Malte visade sig ha någon som helst förankring i verkligheten. Leif GW Persson var mycket tidig och mycket ihärdig i sin kritik av att utredningen så länge inriktade sig på lösdrivande koppartjuvar. I TV-programmen Efterlyst och Veckans Brott radade han upp argument för att mördaren var någon Malte kände väl. Och till sist blev det också polisens huvudspår.
– Det skapade en obehaglig, nästan kuslig stämning, säger en av Maltes grannar.
– Det här är glesbygd med små samhällen och byar. Alla känner till varandra och är bekanta. Att någon av oss skulle mördat Malte var helt ofattbart.
– Han var omtyckt av alla. En pålitlig och god kamrat. Lite försiktig och återhållsam. Men alltid ärlig och alltid nära till en hjälpande hand. Han hade inga ovänner. Och gjorde inga konstiga affärer. Det var skogen och jakten och familjen som var hans liv.
Sonen Roger välkomnar ny granskning
Malte och Ann-Mari har två söner. Båda var vuxna och bodde på andra orter när mordet inträffade.
– Det var ogripbart när beskedet om pappa kom, säger yngste sonen Roger, som är polis i Norrbotten.
– Och så otroligt sorgligt. Vi hade telefonkontakt minst en gång i veckan. Han var så glad i barnbarnen. Och mamma förstås. Som nu blev alldeles ensam. En chock och familjetragedi som vi fått leva med sedan dess.
– Jag välkomnar en ny granskning av kalla fall-gruppen. Det vore en befrielse om pappas mördare kunde bli fast och få sitt straff. Även om saknaden efter honom är lika stor.
Roger är hundförare och erfaren brottsplatsundersökare. Han har varit vid jakttornet och inspekterat mordplatsen. Men några egna teorier om gärningspersonen uttalar han inte öppet.
– Nej, jag har det största förtroende för kollegerna i Göteborg och är säker på att de gör allt som kan göras för att komma vidare och lösa fallet, säger han.
Hans mamma Ann-Mari Johnsson, änka efter Malte, är också tacksam för att polisen på nytt tar sig an mordet på maken. Och att det skrivs om det. Då kanske någon som vet vad som hände veknar och berättar. Kanske mördaren själv, hoppas hon. Ann-Mari hänvisar till vad hon sagt i tidigare intervjuer och TV-program. Några nya tankar om vem som skulle kunnat vara så ond, så arg och så brutal mot Malte att han slog ihjäl honom har inte dykt upp. Det är för overkligt. För grymt.
Jaktkamraten berättar: "Har aldrig jagat sen dess"
Den där måndagen 9 oktober 2006 började som de flesta andra dagar. I trivsel och harmoni. Malte och Ann-Mari hade varit gifta i 45 år och var omvittnat ett lyckligt och omtänksamt par. Malte var tidigt uppe, som vanligt. Han gjorde frukost till sig och Ann-Mari. Sotaren var inbokad och kom för att rensa och inspektera skorstenen. Det var en mulen men ljum höstdag. Vid tiotiden gav sig Malte iväg till sitt nya jakttorn ungefär 800 meter från hemmet. Han hade själv byggt det på ett kalhygge där sikten var god åt alla håll. Han såg med spänning fram emot passen under den kommande älgjakten. Han borde kunna bidra med god utdelning till jaktlaget.
Den här dagen tog han med sig småviltstudsaren av märket Husqvarna. Det kunde ju komma förbi någon bock eller ett rådjur. Malte hade nyligen köpt en avancerad kommunikationsradio och testade att anropa jaktkamraten, som han visste fanns i ett annat torn, drygt 300 meter från hans eget.
– Vi var gamla barndomskamrater och brukade jaga tillsammans. Vi höll tät kontakt via radion. Så också denna förfärliga dag, berättar kamraten, som nu är 86 år.
Enligt rekonstruktion av Maltes sista dag tror polisen att han började med kaffe och smörgås efter att ha installerat sig i tornet. Den sista radiokontakten med kamraten är angiven till halvtvåtiden på eftermiddagen.
– Då var allt lugnt. Malte var som vanligt. Tålmodig och fylld av tillförsikt. Han gillade tornet, skottvinklarna, utsikten, omgivningarna. Bra älgmarker, berättar kamraten.
Knappt en halvtimme senare sökte denne på nytt Malte, men fick inget svar. Samma sak efter en stund. Då gick han dit. Och gjorde den fasansfulla upptäckten. Han vill inte, orkar inte, än en gång beskriva sina intryck av den syn som mötte honom då. Men de har förföljt honom resten av livet:
– Och jag har aldrig jagat sedan dess. Inte hållit i en bössa. Och fortfarande tittar jag alltid bakom dörren innan jag går ut.
Brutalt mord – oklart motiv
Larmet från jaktkamraten kom till polisen 14.21. Han beskrev hur Malte låg på magen nedanför jakttornet. Badande i blod efter ett stort antal kraftiga hugg i ryggen och huvudet. Polisen och räddningstjänst var snabbt på plats och inledde en brottsplatsundersökning. Maltes gevär saknades, men i ryggsäcken låg hans jaktradio kvar, värd flera tusen kronor. Det fanns inga tecken på strid.
Under tiden satt Ann-Mari hemma och väntade. Livet hade utvecklats väl för henne och Malte. När sönerna flyttat hemifrån tog de själva över Ann-Maris föräldragård i Vångadal, en rejäl och vackert belägen skogsfastighet med lagom mycket egen mark och jakträtter. Det var i mitten av 1980-talet.
De hade inte för en sekund ångrat flytten och sin nya tillvaro i Ann-Maris barndomshem. Naturen, goda grannar, täta kontakter med söner och barnbarn, deras egen trygga och kärleksfulla relation gav livet kvalitet och mening. Nu väntade Ann-Mari på att Malte skulle komma hem så att de kunde åka in till Halmstad och uträtta några ärenden, som de bestämt tidigare. Men det var inte Malte som kom framåt fyra-tiden. Det var en sjuksköterska från vårdcentralen. Efter chockbeskedet eskorterades Ann-Mari till mordplatsen av polis. Teknikerna arbetade fortfarande och Maltes kropp låg kvar.
– Nacken, huvudet, ryggen. Så illa, så mycket. Jag förstår det inte. Att man kan göra något sådant, sa Ann-Mari djupt tagen i ett inslag för Veckans Brott i mars 2016.
Hon var chockad och förtvivlad, men försökte så gott hon kunde hjälpa polisen med att hitta något motiv till brottet. Särskilt när utredarna inriktade sig på att förövaren sannolikt kunde finnas i Maltes närhet. Men där framkom inga hemligheter, inga konflikter, outredda affärer eller gamla ovänner. Visst förekom spekulationer och rykten, men vid närmare undersökning visade de sig helt grundlösa.
– Malte var så snäll och lugn, ärlig och öppen. Jag har inga teorier om vad som kan ha lett fram till att någon ville honom så ont, har Ann-Mari förklarat.
Hon var 62 när mordet inträffade. I dag är hon 77 och har bott kvar i huset i Vångadal. Hon tar fortfarande långa promenader i de egna markerna och passerar ibland platsen där Maken mördades. Men jakttornet lät hon riva strax efter att avspärrningarna togs bort.
– Jag tänkte att jag skulle komma över det lättare, men det har jag inte gjort. Det känns likadant idag som när jag tog ner det, berättade hon i TV3:s Efterlyst.
Mordet påverkade förstås stämningen i hela bygden. Till en början påtagligt med all polisnärvaro, förhören, saknaden efter en god granne som brutalt ryckts bort, misstankarna och rädslan.
– Det ändrade mönstret i kontakter och umgänge också. Alla blev lite försiktigare och tystare. Man visste ju inte säkert vem som gick att lita på, säger Sten Björk, en av ortsborna som bodde i närheten av paret Johnsson.
– Och fortfarande hänger det kvar. Det dyker upp ibland. Det går inte att komma ifrån tanken på att det kanske går en mördare lös mitt i bland oss. Särskilt nu när polisen tagit upp fallet igen.
– Måtte de lyckas denna gång.
Kallt fall med stora utmaningar – och förhoppningar
Det är en ursvår uppgift för Anders Eriksson och hans team i Västsveriges Kalla fall-grupp att lösa mordet på Malte Johnsson, 2006. Inget mordvapen funnet. Ingen annan hållbar teknisk bevisning. Inga upptäckta dna-spår från misstänkt gärningsman. Inga tänkbara motiv. Inga vittnen.
Utredningen av mordet på Malte Johnsson finns sparat som tusentals sidor, förhör med 130 personer, svårtydda fynd från en rigorös finkamning av stora skogsarealer och dykningar i vattendrag och intilliggande Lagasjön. Allt detaljgranskat och analyserat ner på atomnivå av kriminalteknikerna vid Nationellt forensiskt center (NFC) i Linköping. Utan att man kommit ett steg närmare en lösning.
– Det är förstås en utmaning, som alla olösta mord, säger Anders Eriksson.– Men vi tar nya kontakter, närmar oss de personer som hörts tidigare. Mycket glöms med tiden, men det kan också uppstå intryck och minnesbilder som ingen tidigare fäst sig vid, men som kan ha betydelse.
– Det kan även vara så att tiden ökar benägenheten att tala om sådant som tidigare undanhållits och förtigits.
Det här arbetet har redan kommit igång. Det var i november 2021 som Anders Erikssons utredningsgrupp tog över fallet från Hallandspolisen.
– Vi fick en föredömlig överlämning. Materialet var täckande och väl strukturerat. Utöver samtal med Maltes anhöriga och andra personer i hans omgivning kommer vi att förnya och fördjupa kontakterna med NFC.
Anders Eriksson är medveten om att det knappast går att få fram nytt underlag för tekniska undersökningar, men han hoppas forensikerna ska kunna skaka fram hittills oupptäckta ledtrådar bland de fynd, kläder och topsningar som finns sparade.
– Deras möjligheter utvecklas snabbt. Effektivitet och träffsäkerhet i tester, laboratorier och analysmetoder går inte att jämföra med den kunskap och utrustning som fanns för 15 år sedan.
– Det finns hopp om att dagens moderna teknik kan leda till ett genombrott i utredningen.
Anders Eriksson säger att man arbetar förutsättningslöst, vilket formellt innebär att han även håller dörren öppen för att mordet skulle ha begåtts av kabeltjuvar, missbrukare eller någon synnerligen aggressiv svampplockare.Men han låter förstå att det i praktiken är till Maltes bekantskapskrets och nära omgivning man koncentrerar sökandet efter gärningsmannen.
Vägledande i utredningen är de teorier som Leif GW Persson la fast redan kort tid efter mordet: Malte kände mördaren. Han lämnade frivilligt tornet utan tanke på att behöva försvara sig med geväret. Han vände ryggen mot mördaren på stegen ner och såg inte hur de första yxhuggen riktades mot skallen och ryggen. Mördaren hade en yxa med sig och sökte upp Malte vid tornet. Det fanns en bakomliggande konflikt som utlöste gärningsmannens våldsamma utbrott.
Mördaren måste ändå ha varit kallsinnig som trots det intensiva sökandet lyckats göra sig av med både mordvapen och Maltes gevär. Ännu har varken dessa eller några andra fynd kopplade till mordet gjorts. Inga blodiga klädesplagg, inga okända eller oväntade dna-träffar.
– Omständigheterna kring fallet är ovanliga. Men det finns någon eller några som vet. Vi är rätt systematiska för att avslöja gärningsmannen, eller få någon att berätta, säger Anders Eriksson.
Kalla fall-grupperna
Det finns i dag mellan 750 och 800 olösta mord i Sverige. Antalet stiger snabbt. Det dödliga våldet inom gängkriminaliteten skapar en enorm arbetsbörda för polisen. Efter att utredningarna kört fast slussas ärendena över till landets Kalla fall-grupper. Ofta redan ett år efter mordet.
– Trycket är hårt på alla enheter. Gängmorden är särskilt svårlösta. Men det finns ändå flera lysande exempel på att utredarna där lyckats nysta upp händelseförloppet och få en eller flera gärningsmän dömda, säger kriminolog Mikael Rying på NOA (Nationella Operativa Avdelningen).
Sverige har sju Kalla fall-grupper, en inom varje polisregion. Totalt arbetar ett 40-tal anställda vid de här specialenheterna. De flesta erfarna kriminalpoliser, framgångsrika i komplicerade mordfall och andra svåra brottsutredningar. Där finns också civilanställda specialister, analytiker och tekniker.
– Det är de tre storstadsområdena, region Syd, Väst och Stockholm, som har flest kalla fall att hantera. Det är också där de största personalstyrkorna finns, säger Mikael Rying.
Ungefär 80 procent av mordutredningarna ligger på storstadsgrupperna. För hela landet fylls antalet Kalla fall på med 30-40 stycken per år. Betydligt fler än de som blir lösta eller avskrivna.Varje år faller 115-120 personer offer för dödligt våld i Sverige. För mord som inträffat efter 1 juli 1985 finns ingen preskriptionstid.
– Mördarna ska svettas resten av sina liv. De ska känna att vi flåsar dem i nacken, sa den skånska länskriminalens dåvarande utredningschef Per Lidehäll.