Sveriges siste bödel halshögg Anna Månsdotter inför publik
"Dock var det lite kusligt att halshugga en kvinna", säger bödeln i en intervju.
Dörren till fängelsegården öppnas och Anna Månsdotter leds ut. Hon är dömd till döden för att tillsammans med sin son ha mördat sin svärdotter. I tidningarna kallas hon Yngsjömörderskan. Anna är klädd i vit klänning, pyntad som till fest, och går fram med osäkra steg och stora oroliga ögon. Hon är grå och mager och ansiktsdragen är stela av skräck. Den 48-åriga kvinnan gör inget motstånd när hon leds fram till schavotten av den unga prästen. Han är blek och ser ut att kunna svimma när som helst.
Vid sidan står den uniformerade bödeln Anders Gustaf Dalman och betraktar dem med yxan gömd bakom ryggen. Det här är hans första avrättning.
Anna Månsdotter faller ner på knä och får en ögonbindel. Efter att prästen viskat några ord i hennes öra lägger hon sig till rätta, platt ned med huvudet i blockets fördjupning. Bödeln ställer sig vid hennes vänstra sida och höjer den halvmåneformade yxan. Men, precis när hugget ska falla så lyfter Anna på huvudet och jämrar sig som ett barn. Bödelns medhjälpare får snabbt trycka ner henne igen. Och med ett hugg – ett mjukt ljud hörs – skiljs huvudet från halsen. Huvudet rullar fram i sanden, ända fram till de 50-talet åskådarnas fötter. Två tunna blodstrålar sprutade en aln eller två ur den genomskurna halsen, vars hud rynkade sig som gåsskinn. Två sekunder senare höll en ung medicinare huvudet i sina händer, ivrigt undersökande ögonen, som i en minut fortsatte vara blanka och levande som om de kunde se.
Så här beskrivs scenen på fängelsegården i ett berömt reportage i den danska tidningen Politiken av journalisten Peter Nansen.
Bödeln hade sonen med på jobbet
En lite annan bild, bödelns vy, får vi i boken Sveriges sista skarprättare där Dalmans son Gustav Albert, som närvarade vid flera av avrättningarna, skrivit ner sina minnen av sin far. Där kan vi läsa att vid dagen för avresan till Kristianstad hade en folksamling bildats utanför familjen Dalmans bostad vid S:t Eriksgatan. De nyfikna ville se bödelns uniform och lådan där bilan förvarades samt stocken. Stocken hade Dalman själv låtit tillverka. Uniformen var dubbelradig med förgyllda knappar som bar Stockholms stads vapen och byxorna hade revärer. Mössan var rundkullig och försedd med bred guldgalon och kokard.
Att Anna Månsdotter kunde röra på sig under avrättningen var ett misstag. Säkerhetskedjan som skulle läggas över fångens skuldror hade inte använts. Att Dalman fick passa på att utfärda hugget i samma ögonblick som hans dräng tryckte ner fången och snabbt ryckte tillbaka sina händer gjorde att yxan träffade snett i den vänstra käken. Ett rykte spreds efteråt att bödeln behövt hugga tre gånger vilket han bestämt dementerade. Att bara ett hugg krävdes bekräftas av den avgjutning av huvudet man gjorde efter halshuggningen, där huggets väg syntes. ”Alla de efterföljande avrättningarna hava dock utförts oklanderligt”, står det i boken.
Yngsjömörderskan var första uppdraget
Under sina 35 år som skarprättare avrättade Anders Gustaf Dalman totalt sex personer, fem med handbila, den sista med giljotin. Hur bödeln själv kände kring sin första avrättning berättade han i en intervju i Fädernäslandet nio år efter att det skett.
– Den första var Yngsjömörderskan. Jag är alltid genomträngd av den övertygelsen att de, som fått dödsdomen, genom sina gärningar gjort sig förtjänta av sitt straff. Och därför känner jag ingen samvetsförebråelse. Dock var det lite kusligt att halshugga en kvinna, ty kärringmöte ska ju aldrig vara bra, sa han.
Anders Gustaf Dalman föddes den 17 februari i Östanmo i Västmanland. Han beskrivs som ”resligt växt och kraftigt byggd” och tjänstgjorde under 14 år vid Västmanlands regemente där han avancerade till korpral.
1869 gifte han sig med Emma Sofia Westlander, de fick 12 barn, men bara fyra uppnådde vuxen ålder. Äktenskapet varade i 40 år ända fram till hustruns död 1909. Deras äktenskap beskrivs som kärleksfullt och Dalman berättade gärna historien om när han en gång högg sig i benet för att få stanna kvar extra länge hos sin fru som nygift i stället för att återvända till regementet.
– Jag var nog inte lite kär i mor din, brukade han säga till barnen.
Hade hela Sverige som arbetsfält
Han flyttade till Stockholm 1884 och efter att ha erhållits avsked ur krigstjänsten antogs han den 5 augusti 1885 till skarprättare för Stockholms stad. Med tiden fick han samma befattning län för län till tills han var ensam i hela Sverige och blev riksskarprättare. Ett hundratal andra sökte samma tjänst men Dalman fick den för sina ”goda betyg och av vederbörande särskilt inhämtade upplysningar” enligt Överståthållarämbetets protokoll. Själv sa han att jobbet blev hans på grund av ”sina starka nerver och sin insikt i den enklare kirurgin”. Bödelsyrket var däremot inte Dalmans huvudsakliga yrke, till vardags var han vicevärd för flera fastigheter i Stockholm. Årslönen för en skarprättare var 300 kronor från Stockholm stad, lite extra från varje län och ytterligare ersättning ”per huvud”. Den allmänna uppfattningen var att ersättningen var högre, själv kommenterade han pengarna med ”Kronans kaka är liten men säker”.
I boken beskriver sonen Gustav Albert sin far som raka motsatsen till rå och okänslig vilket ofta var allmänhetens ”mörka och grymma” syn på honom. Som skarprättare fick Dalman ofta anonyma brev som uppmanade honom att sluta, det påpekades ofta att med ett sådant ovärdigt yrke kunde han aldrig få förlåtelse inför Gud.
Han rördes lätt till tårar, till och med då han hörde vacker sång och dans.
Som person beskrivs Dalman som känslig: ”Han rördes lätt till tårar, till och med då han hörde vacker sång och dans. Han kunde ej slakta en kanin då han fann slakt motbjudande. Han var en stor djurvän och vi barn sågo i detta avseende flera bevis på hans goda hjärta. Av denna anledning var han omtyckt av alla han kom i beröring med och hans umgänge var stort”.
Dalman ägde ett femtiotal fåglar och hade två hundar. Efter sin andra avrättning blir skarprättaren intervjuad av Fädernäslandet, år 1899. En journalist besöker Dalman i hans hem på S:t Eriksgatan. Skylten med ”Skarprättare” syns tydligt, utan skam, på dörren. Journalisten bjuds in i ett hemtrevligt rum med paneldivan, ett piano, ett skrivbord vid fönstret, en bokhylla och en stor bur som innehöll en pratsjuk papegoja. ”Mästermannen är slätrakad och har det gråa håret uppstruket”, skriver han och beskriver Dalman som vänlig, munter och tystlåten men att han besvarar varje fråga direkt och på ”vestmanlands dialekt”. Journalisten säger till bödeln: – Herr Dalman har mördat endast två människor. – Mördat?! Vad i all världen säger herrn! Nej, jag har helt enkelt gjort min plikt, endast följt order, svarar Dalman.
Förvarade blodig bila i fiollåda
Stödd mot pianot står en fiollåda, som oväntat visar sig innehålla bilan. Lådan är fodrad med röd flanell och yxan fäst med en läderrem. Bilan blänker inte eftersom blodet från den senaste avrättningen av Alftamördaren satt kvar. Att Dalman inte rengjort bilan berodde på att en professor som närvarat vid avrättningen bad honom låta blodet sitta, ”eftersom det troligen är sista gången bilan tjänstgör i Sverige”. Det här var i en tid då många ansåg att dödsstraffet var historia, kung Oscar II hade regelmässigt benådat alla dödsdömda sedan 1893.
Så blev dock inte fallet. Bilan, som av journalisten beskrivs som ett mästerverk i svensk smideskonst, har en 44 centimeter lång egg, tillräcklig för vilket halsmått som helst. När journalisten undrar om Dalman är beredd att använda den igen svarar bödeln:
– Det kan nog behövas att exempel blir statuerade. Och väl vore om de verkade avskräckande, om de minskade antalet av dessa hemska brott, så ovärdiga vår civiliserade, upplysta tid.
Efter intervjun genomförde skarprättaren ytterligare fyra avrättningar under sina 35 år som bödel. Enligt sonen Gustav Alberts anteckningar har fadern aldrig lidit några långvariga men av sitt yrke. När skarprättaren tillfrågades om själva dödsdomarna svarade han ”liv för liv”.
Under de sista två åren i sitt liv var Dalman väldigt dålig. Han blev påkörd av en spårvagn utanför sin bostad och efter det återhämtade han sig aldrig och dog den 30 juli 1920, 72 år gammal. Begravningen skedde i enkelhet med bara de närmsta släktingarna och några vänner. Dagarna kring hans död pågick en omfattande utredning om dödsstraffets avskaffande. 1921 blev det ett faktum i fredstid.
Källor: Sveriges sista skarprättare av Gustav Albert Dalman och G.O. Gunne, Skånska mord av Jan Hemmel, Kungliga biblioteket, Wikipedia.