Janique bodde i New York den 11 september: ”Har fått ett annat perspektiv på livet”

På morgonen den 11 september 2001 satt Janique Svedberg och drack te i sin lägenhet på 29:e våningen på 8 street i New York, bara någon kilometer från finansdistriktet och Twin Towers. Hon hade gjort sig iordning för att gå ner till sitt galleri som låg några gator bort, och visste inte då att hon skulle tillbringa veckan med att klättra i tvillingtornens rasmassor och leta efter överlevande från attentatet.

Hennes dåvarande man jobbade inom militären och hos FBI, och telefonerna började ringa direkt. Maken beordrades att ta sin utrustning och komma till platsen, och sedan väntade många långa timmar innan han till slut kom hem på natten igen.

Efter reklamen: TV: Så stöttar du någon i sorg

Otroligt oorganiserat i början

Dagen efter följde Janique med, då all hjälp var välkommen i det kaos som utspelade sig i området.

– Till en början var det otroligt oorganiserat, vem som helst kunde komma dit och få en arbetsuppgift, det var bara ’you do this, you do that’ när man kom ner. Jag fick en hund och började leta efter människor, berättar Janique.

Eftersom hon både var bergsklättrare med egen utrustning – och dessutom var mycket mindre än brandmännen på plats – så arbetade hon även med att söka efter människor i mindre utrymmen, som exempelvis underjordiska kulvertar.

Hittade jag en arm eller ett knä så bad jag om en orange påse, mindre delar som till exempel en tumme lades i en blå.

Janique Svedberg

– Jag skickades ner med småhundar som hade lampor och små kameror på huvudet. Hundarna sprang runt och letade, sedan signalerade jag när vi sökt klart så drog de upp mig.

Hittade kroppsdelar i rasmassorna

Vid en katastrof som denna är det inte bara hela människor som hittas, många av kropparna hade slitits sönder och en del av Janiques jobb blev att hitta kroppsdelar som sedan placerades i så kallade body bags, plastsäckar för döda kroppar. De fanns i olika storlekar och var färgkodade beroende på vad som skulle placeras i dem.

– Hittade jag en arm eller ett knä så bad jag om en orange påse, mindre delar som till exempel en tumme lades i en blå, berättar hon.

samhälleTherése Cedergrens vän befann sig i ett av tornen den 11 september 2001

Efter knappt en vecka av oorganiserat kaos slog New Yorks borgmästare Rudy Giuliani klubban i bordet och meddelade att endast blåljuspersonal fick vara i området. Hela attentatsplatsen och många av gatorna runt omkring spärrades av och Janique och de andra som förtvivlat försökt vara till nytta fick hitta andra sätt att hjälpa till.

Samma känsla som vid tsunamin

Det var värmebölja och behovet av dricksvatten och mat för de som utförde räddningsarbetet var stort. Längs West Side Highway arrangerades vätske- och matstationer där stadens restauranger delade ut mat och många frivilliga hjälpte till. Janique berättar att hon under den första tiden inte tänkte så mycket, hon bara gjorde. Och bilden av hur New York-borna gemensamt slöt upp för att vara till hjälp är en av de saker som Janique minns bäst från den första intensiva perioden efter händelsen.

– Jag tror att det är samma känsla som jag har förstått att många svenskar i Thailand hade efter tsunamin, att man gick ihop och jobbade tillsammans i den här krisen, säger hon.

Var tvungna att ha bevis på var de bodde

I takt med att arbetet fortskred och tiden gick så blev det allt glesare mellan nyhetsrapporteringarna i svenska medier, men för de som bodde i New York tog det lång tid innan det ens gick att röra sig fritt i olika områden. Staden var full av olika avspärrningar och kontrollerna av människorna som befann sig på gatorna var rigorösa.

– Vi behövde alltid ha med oss pass eller körkort för att kunna styrka var vi bodde, och det gick inte att gå var som helst berättar Janique.

20 år sedan terrorattackerna

samhälleSå förändrades världen 11 september –för 20 år sedan

Tog lång tid att städa upp dammet

Förutom avspärrningarna och kontrollerna så var saneringen av staden ett tidskrävande arbete som tog många månader. Nyhetssändningarna från attacken visade hur människor slängde sig in i lokaler och fastigheter för att inte fångas av de enorma moln av damm och skräp som trycktes fram över gatorna när tornen rasade, och Janique beskriver dammet som ett grått mjöl som fastnade på allt som kom i dess väg.

– Det var överallt, och låg länge kvar i ett tjockt lager. Jag tror nästan att det dröjde tills sommaren därpå innan det var helt borta. Och så luktade det av flygplansbränslet, jättelänge. Flera månader.

Bråk om vem som skulle få bygga efter attentatet

Nu har det gått tjugo år sedan den där morgonen när Janique såg ett lågt flygande plan utanför sitt sovrumsfönster. De första åren efter attentatet följde hon allt som visades på nyheterna, men i takt med att tiden gått så har hennes uppmärksamhet riktats mer åt andra håll vid årsdagen.

– Jag satt alltid klistrad framför tv:n och det tionde året var jag med på svenska nyheter och blev intervjuad ihop med andra svenskar som varit på plats. Men efter det har jag gått vidare. Jag blev även trött på allt bråk som kom i efterhand, kring vem som skulle få lov att bygga på minnesplatsen, om det var rätt att muslimer skulle få arbeta där och så vidare. Jag kände bara att ’lägg av, man kan inte straffa alla för detta’, men det var ju folk som spottade efter muslimer på gatorna långt efter att detta hände.

relationerChristinas syster mördades av terrorister – sen dog hennes barn

Alla body bags välsignades

En av de händelser som hon minns bäst och med störst värme från attentatet är just hur man direkt under den första tiden efteråt inte gjorde skillnad på kulturer och religioner vid räddningsarbetet, tvärtom. Vid en nedstängd galleria i Battery Park som ligger precis bredvid Wall Street byggdes det upp som en tunnel med blommor, och där placerades alla body bags under varje arbetspass.

Det var mörkt på kvällarna eftersom elektriciteten var utslagen, och det enda ljuset i parken kom från pannlamporna på blåljuspersonalens hjälmar. När deras skift var slut samlades de där.

Det var väldigt vackert att de respekterade att det kunde ha varit vem som helst i de här tornen.

Janique Svedberg

– Sedan stod det präster och andra ledare från alla olika religioner längs med sidorna, och utförde de olika ritualer som ska göras när någon dött. I all denna misär tog de sig verkligen tid till detta. I Sverige kan man ju ligga i ett kylrum i en månad innan man begravs men i vissa kulturer ska det gå snabbt att få sin välsignelse, och de visste ju att hittar du en tumme, eller ett knä, så kommer det dröja innan identifieringen är klar. Det var väldigt vackert att de respekterade att det kunde ha varit vem som helst i de här tornen.

Jobbar som beroendeterapeut

Efter 36 år i USA har Janique Svedberg flyttat hem till Sverige och har som hon själv beskriver det, "hängt sin hatt" i Göteborg sedan fyra år. Hon arbetar som terapeut och hjälper familjer där någon har en beroendesjukdom. I sitt arbete är hon ofta i nära kontakt med människor i sorg och smärta, och kan känna att erfarenheterna från 11 september-attacken har hjälpt henne i synen på andra människor.

Att inte döma någon utan att istället möta den där den är har varit en stor tillgång i hennes arbete.

– Och så har jag har fått ett annat perspektiv på livet, att det kan försvinna väldigt snabbt. Medan vi är här är det viktigt att vara snäll och medkännande och minnas att kärlek alltid kommer att vinna. Alltid, alltid, alltid.