Therése Cedergren: ”Det kändes som att världen förändrats”
Det hade varit en natt med lite sömn. Jag hade ammat sonen från och till. På förmiddagen brukade vi titta på Teletubbies, ett brittiskt program riktat till små barn. Men nu blev det inte så. När jag stod i sovrummet och skulle sätta i kassetten till videospelaren som satt ihop med teven hoppade jag till. Bilder från nyhetssändningarna visade helt overkliga scener.
Min son lekte på golvet medan jag stod paralyserad av chock.
Amerikanska passagerarflygplan hade kapats av terroristorganisationen al-Qaida och flögs in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan i New York. Det gick inte att ta in när jag såg röken från tornen. Där jobbade ju flera tusen personer.
Jag blev så skräckslagen att jag än i dag minns exakt var jag var och gjorde när detta hände. Min son lekte på golvet medan jag stod paralyserad av chock. Jag la kassetten åt sidan och satte mig på sängkanten och följde dramat. Min son hade fullt upp med sina leksaker. Även flera av mina vänner vet än i dag, tjugo år senare, vad de gjorde, var de befann sig vid händelsen.
De första timmarna på förmiddagen elfte september för tjugo år sedan har svetsat sig fast i mångas minnen. Jag kände samtidigt oro. För mina vänner som hade gift sig några år tidigare hade flyttat till New York för att jobba där. Men jag kunde aldrig ana att en av dem befann sig i en av skraporna när planet kraschade in. Att han var en av de tre svenskar som rapporterades som saknade av utrikesdepartementet. Det fick jag veta senare.
Folk ökade farten ovetandes om bomben briserat ovanför dem eller om de gick ner i ett eldhav.
Men just elfte september var en spöklik dag där det kändes som om man bara satt klistrad vid teven. Det kunde jag eftersom jag var mammaledig. Hade jag varit i gång som journalist hade jag såklart fått jobba dygnet runt för att få fram så mycket information som möjligt.
När sonen somnat i vagnen utomhus ringde jag flera vänner. Vi hade behov av att prata. En slags akut terapi. Kände de någon som kunde vara där? Jag berättade om mina vänner. Och jag minns att jag senare under dagen ringde till dem men ingen svarade.
Det skulle gå över en vecka innan jag fick tag på dem. Och fick då via en knastrig telefonförbindelse veta att en av dem befunnit sig i andra skrapan när planet smällde in i den första. Hur alla genast lämnade kontoret och gick långsamt ner i trapphuset då hissen inte fungerade. När så planet kraschade in i deras byggnad ökade folk farten ovetandes om bomben briserat ovanför dem eller om de gick ner i ett eldhav.
En attack som påverkat oss mer än vad vi tror.
Men min vän kom ut välbehållen och kastade sig in i en taxi och när han vände sig om rasade byggnaden där han jobbade. Han berättade att han inte kunnat prata på en vecka av chock. Då ville jag såklart inte pressa honom att ställa upp på en intervju men jag har frågat flera gånger under åren. Men han har hela tiden sagt nej.
När det nu gått tjugo år sedan ett av världens värsta terrordåd är det säkert jobbigt för honom och många andra att minnas. En attack som påverkat oss mer än vad vi tror. Som rädsla för att flyga, rädsla för terrorangrepp.
Elfte september är en dag man helst vill glömma, men det går inte. Det är en dag man vill lyfta ur almanackan, men vi kan och ska inte blunda. I stället måste vi hedra minnet av de närmare 3000 personer som dog.
På något sätt kändes det som att världen förändrats efter elfte september.
Och när min son, som älskade Teletubbies, nu fyllt 21 kan vi prata om den där dagen, när han lyckligt ovetandes om den ondska som påverkat en hel värld, låg och jollrade på en mjuk matta medan mamma var uppslukad av händelsen.
Först morgonen därpå åkte videokassetten om Teletubbies in i tjockteven. Men det kändes inte som förut, på något sätt kändes det som att världen förändrats efter elfte september. En dag jag aldrig glömmer.
Se också: Jeanette förlorade sin dotter i terrordådet på Drottninggatan
