Stenbergapyromanen och bränderna som skakade Sverige
Under krigsåren 1939 till 1941 fick brandkårerna i Karlstadstrakten rycka ut gång på gång till bränder på landsbygden. Det brann i lador, logar och sågverk. Djur blev innebrända och stora värden gick förlorade. Både allmänheten och myndigheterna var på helspänn. Enligt vittnesmål hade ett ungt par på cykel synts i anslutning till flera av bränderna. En lantarbetare kunde lämna ett synnerligen detaljerat signalement.
– Jag såg en, han kom springande över gärdena från Lilla Vänsberg, berättade han för den polisman som hejdat honom och pekade glatt ut vilka vägar den misstänkte pyromanen använt.
– Han var i femtioårsåldern, lång och smärt och hade stubbade mustascher. Han hade en gulbrun overall och bruna lågskor och i handen hade han ett vitt paket.
Detaljrikedomen i beskrivningen väckte misstänksamhet. Polismannen frågade lantarbetaren, en Arvid Hjärpe, om det inte möjligen var så att det var han som var pyromanen. Arvid nekade men vid en närmare koll i hans drängstuga hittades tidningsurklipp från alla bränderna.
Arvid Hjärpe föll till föga och erkände. Hans förklaring förbluffade utredarna. Arvid och hans fru Kajsa var trogna gudstjänstbesökare. Vid ett bönemöte hade predikanten talat om syndernas förlåtelse.
– Man måste bekänna sina synder för att få frid. Ju fler brott desto större blir friden.
Arvid hade tolkat det som att ju fler synder man hade att erkänna desto bättre. Han började anlägga bränder på löpande band. Av läkarundersökningarna framgick att båda makarna var lågbegåvade. Arvid och hans hustru dömdes till rättspsykiatrisk vård på mentalsjukhus. Kajsa vårdades i tre år innan hon släpptes ut och avled vid bara 28 års ålder. Arvid, som omyndigförklarats, tillbringade återstoden av sitt liv på institution. Han skrev brev till predikanten som tänt hans låga och meddelade att:
”Nu har jag fått frid med gud. Jag har ingen skuld längre. Jag är den lyckligaste fången här …” .
Varannandagspyromanen
Januari 1957 rapporterar tidningarna om en pyroman som anlägger bränder i källare och på vindar i Stockholm. Den rapporteringen kan i sin tur ha inspirerat en Jönköpingsbo att gå i pyromanens fotspår. En natt börjar det brinna i Tändsticksfabriken. Innan branden är släckt har värden för en miljon gått till spillo. Några dygn senare rasar en brand på Fläktfabriken i Jönköping. Även den uppenbart anlagd. Polisen hittar en stege vid ett av staketen kring fabriken och kan slå fast att den misstänkte pyromanen måste varit tämligen stark och vältränad för att ha tagit sig över.
Två dagar senare brinner det igen. Nu döper tidningarna gärningsmannen till det rubrikvänliga Varannandagspyromanen.
Gärningsmannen, en förtidspensionerad man i 30-årsåldern som bor med mormor och har ett förflutet som duktig fotbollsspelare, vill av allt att döma leva upp till epitetet. Under nio dagar rasar fem bränder i Jönköping innan det blir en paus. Vid en av bränderna har polisen säkrat en enkel tändanordning bestående av stearinljus som undersöks. Det visar sig vara julljus av sämre kvalitet som producerats under krigsåren.
Efter två veckors uppehåll börjar bränderna igen. Samtidigt kommer flera tips om den tidigare fotbollsspelaren. Han är känd för att vara svår på spriten och har synts tigga tändstickor i Jönköpingskvällen.
28 februari rapporterar vittnen om att en man synts ta sig över ett plank in till ett virkeslager. Polisen rycker ut, tar sig in och upptäcker en mörkklädd figur som de uppmanar att stanna. Personen försöker fly och blir skjuten i benet. Det är mannen de fått tips om tidigare. Han hävdar först att han i själva verket varit på jakt efter pyromanen men när det visar sig att julljusen som figurerat i tidigare bränder kommer från hans mormor faller han till föga.
Motiven bakom bränderna är diffusa. Till viss del verkar han varit triggad av att få vara i händelsernas centrum i en långtråkig vardag. Det finns också en historia av vad som idag skulle kallas mental ohälsa. Han döms för flera grova mordbränder men straffriförklaras.
Risken för återfall betraktas som stor och han vårdas på Ryhovs mentalsjukhus. Mannens vidare öden är okända.
Diskoteksbranden i Göteborg
Allhelgonahelgen 1998. I en lokal på Backaplan i Göteborg samlas hundratals ungdomar i åldrarna 13 till 25 för att festa. Trycket är högt och i en lokal på andra våningen avsedd för max 150 personer släpps närmare 400 in. Och då finns det fortfarande folk utanför som köar.
Vid 23.30 känner folk på dansgolvet att det luktar rök i lokalen. Ungefär en kvart senare kommer det första larmsamtalet om brand. Räddningspersonal är snabbt på plats men då har elden redan spridit sig ordentligt. Samtidigt försöker ungdomarna att ta sig ut genom den smala utgången. En av nödutgångarna är blockerad. Andra försöker hoppa upp genom fönstren flera meter ovan mark.
Scenerna som möter brandmännen är kaotiska. Döda eller skadade ungdomar överallt. Människor som skriker och drar i dem för att få hjälp att komma ut. 63 unga människor dör, över 200 skadades.
Sommaren 2000 fälldes fyra killar mellan 17 och 19 år gamla för grov mordbrand. De hade vägrat att betala inträdet på 40 kronor och krävde att få bli insläppta ändå. När de fick nej hade de tänt eld på stolar som stod staplade i trapphuset till en av nödutgångarna. De ville att brandlarmet skulle lösa ut och festen stoppas.
Flera faktorer samverkar till katastrofen. Stolarna som satts i brand i trapphuset alstrar brandgas. När dörren till nödutgången öppnas möter syret från dansgolvet gasen och elden får ett explosionsartat förlopp. Med en nödutgång mindre blir trycket på ingången för högt.
Tragedin är ett faktum.
Se också: Mordbränderna som skakade Sverige
Stenbergapyromanen
Stenberga är en liten socken i Vetlanda kommun på det småländska höglandet. Under 70-talet drabbades trakten återkommande av bränder. Lador, uthus, övergivna torp och andra lantbruksfastigheter blev lågornas rov. I vissa fall brann boskap som får och nötkreatur inne. Bygden var så klart på helspänn och folk beredda på att rycka ut.
Det verkade uppenbart att bränderna var anlagda och byborna började misstänka att pyromanen fanns mitt ibland dem. En het kandidat var lektorn Sten Johansson som flyttat in i slutet av 60-talet. Lektorn jobbade som lärare i samhällskunskap på gymnasiet i Vetlanda men bodde och ägde flera fastigheter i trakten. Även några av dessa blev lågornas rov, vilket innebar att Sten Johansson kunde kvittera ut försäkringspengarna.
Han betraktades allmänt som en kuf, både av ortsfolk och sina elever. I omgivningens ögon verkade det som att lektorn var misstänkt tidigt på plats när det brann. I ett fall fick polisen rädda honom från uppretade ortsbor i samband med en ladugårdsbrand. Bränderna var svårutredda men drabbade påfallande ofta hus och lokaler som kunde knytas till lektorn.
1981 fanns det dock tillräckligt med bevis för att gripa och döma Sten Johansson för en rad mordbränder. Han hävdade att det var justitiemord och att någon var ute efter att sätta dit honom. Sten Johansson vände sig till alla från ansvarig minister till Jan Guillou för att få upprättelse. Hustrun, som var väl ansedd i trakten, stöttade sin make i kampen.
Efter avtjänat straff kom han tillbaka till hemmet och familjen men med omgivningens ögon på sig.
En natt i april 1989 gick brandlarmet igen. Den här gången fick brandkåren rycka ut till fem olika bränder i Stenberga. I ett av de nedbrunna husen saknades ägarna, ett äldre syskonpar. När allt var släckt och resterna gicks igenom kunde man konstatera att systern brunnit inne i deras hus, men av brodern fann man däremot inga spår. Allt verkade än en gång peka på att det var ”Stenbergamannen” som tänt på.
En månad senare kunde polisens spanare följa hur lektorn preparerade en ny brand med stearinljus och dunkar med brandfarlig vätska i sitt eget traktorgarage. Lektorn nekade inledningsvis till anklagelserna men efter hand började fler besvärande fakta komma på bordet som krävde svar. I en av lektorns nedbrunna fastigheter kunde polisens tekniker hitta vad som fanns kvar av den försvunna brodern.
Nu började Sten Johansson berätta. Han tog till att börja med på sig de bränder i trakten som han tidigare med emfas nekat till. De senaste bränderna hade anlagts för att peka ut en alternativ gärningsman. Det blev den intet ont anande grannen Sigvard som skulle bli syndabock. Han lockades hem till lektorn på ett möte. Där blev han slagen medvetslös och sedan skjuten i huvudet på kort håll. Sigvards syster Gunhild sköts i ryggen på sin egen farstutrapp.
Den diffusa planen gick ut på att det skulle se ut som att Sigvard skjutit systern och sedan sig själv. Lektorn misstänkte att hans hustru var otrogen med en kollega. I den gränslösa svartsjukan föddes en plan som gick ut på att döda rivalen och samtidigt sätta dit denne för bränderna. Men rivalen lät sig inte luras i någon fälla. Istället blev det den intet ont anande grannen Sigvard som lockades över i ett oskyldigt ärende och mördades i samband i samband med att lektorns fru var bortrest i arbetet. Lektorn planterade också ”bevis” som skulle visa utredarna vad som hänt. De skulle tro att Sigvard haft en affär med lektorns hustru, att det var Sigvard som anlagt bränderna, att det var Sigvard skjutit sin syster och sedan sig själv.
Sten Johansson hävdade att han varit sjuk när han begått sina brott. Det rättsliga rådet ansåg dock inte att han varit så sjuk att han var i behov av rättspsykiatrisk vård.
Han erkände morden och sammanlagt 38 bränder men åtalet begränsades till två mord, sju mordbränder samt några försök till grov mordbrand. Han dömdes till livstids fängelse. Straffet tidsbestämdes senare och han släpptes ur fängelse 2008. Då hade han suttit 19 år i fängelse.
Branden på Scandinavian Star
En vecka in i april 1990 larmas brandkårerna i Bohuslän ut till en fartygsbrand på svenskt farvatten. Det brinner ombord på passagerarfärjan Scandinavian Star som är på väg mellan Oslo och Fredrikshamn. Det ska utveckla sig till en katastrof av sällan skådade mått. Brandmännen går ombord i tron att passagerare och besättning har evakuerats. Men vad som möter dem är ett brinnande inferno och döda människor på flera olika platser ombord. En av brandmännen har senare berättat att hettan var så intensiv att om man stod stilla på durken för länge så smälte stövlarna fast.
Färjan bogserades in till Lysekils hamn där branden slutligen kunde släckas. 482 personer befann sig ombord. 159 av dem omkom i bran- den, bland dem flera barn. Vittnen och teknisk bevisning berättar om brandens förlopp. Det handlar om flera misstänkt anlagda bränder på olika ställen ombord som lett till katastrofen.
En av de omkomna är en dansk lastbilschaufför som tidigare dömts för mordbränder. Bland annat för att ha tänt på utrullat toapapper i en hotellkorridor i Danmark innan han gick och la sig i berusat tillstånd. Han blir postumt beskylld som misstänkt även om det finns mycket som talar emot den teorin. Bland annat att han redan var död när en av bränderna ombord startades.
En annan teori är att det rör sig om ett avancerat försäkringsbedrägeri och att flera besättningsmän agerat för att se till att branden förblev osläckt.
Några år efter olyckan dömdes rederiets ägare, vd och kaptenen till fängelse. Men inte för nämnda försäkringsbedrägeri utan för att ha åsidosatt säkerheten ombord innan branden.
Enligt en norsk expertgranskning från 2017 är branden på Scandinavian Star ett sabotage. En slutsats de stöder på det långdragna förloppet och att det funnits så mycket som sju eldhärdar ombord på helt olika platser. Även om allt talar för att bränderna är anlagda väntar de anhöriga fortfarande på svar om vad som hände den där aprilnatten på havet.
Källor: Expressen, Nordisk kriminalkrönika, Aftonbladet, MSB ”Hur tänker en brandanläggare?”