Sektens ledare tog med sig medlemmarna in i döden
4 krimfall som skakat världenLarmet kom strax före midnatt. Boende i den lilla schweiziska byn Cheiry hade sett eldslågor mot den svarta natthimlen och slagit larm. Räddningsarbetarna fick kämpa mot lågorna i ett par timmar innan de slutligen kunde ta sig in i de rykande och förkolnade resterna av huset för att leta efter eventuella offer.
Vad de hittade skulle ge eko i en hel värld. Brandmännen hade först sökt igenom bottenvåningen, men utan något resultat. Så hittade de en trappa och insåg att källaren hade klarat sig undan lågorna intakt. De bröt upp en igenspikad dörr och hittade då en sorts kapell, helt målat i rött med altare och en stor stjärna målad på golvet. I rummets mitt låg 23 kroppar. De var iklädda vita särkar och låg placerade i en ring med fötterna mot mitten. Några hade plastpåsar över huvudena, flera hade skottskador i huvud eller ansikte. Alla var döda. Och den makabra upptäckten i Cheiry var ändå bara början.
I byn Granges-sur-Salvan tio mil söderut utspelades liknande scener. Under de tidiga morgontimmarna började tre mindre stugor att brinna. I askan hittades 25 kroppar och obduktioner skulle senare visa att de alla hade blivit förgiftade.
En av de omkomna var den 70-årige fransmannen Jo Di Mambro. Han var född 1924 och drogs redan i unga år mot mysticism, spiritualism och nyandlighet. I 50-årsåldern bildade han ett new age-sällskap i Schweiz, Den gyllene vägen, men det var först 1984, efter att ha stött ihop med den drygt 20 år yngre läkaren Luc Jouret, som hans karriär som sektledare tog fart på allvar. Jo Di Mambro var överviktig, hade tjocka glasögon och en tupé för att dölja sin flint. Luc Jouret var hans raka motsats. Han var ung, utåtriktad och behagfull, en vältalig charmör med osviklig förmåga att övertyga folk i sin närhet. I sin ungdom hade Jouret varit övertygad marxist, sedan tjänstgjort i armén och arbetade nu mest som föreläsare och konsult med en förkärlek för homeopati och det ockulta.
Han var precis vad Jo Di Mambro behövde: en person med tillräcklig dragningskraft för att locka med sig folk, få dem att dedicera sina liv åt rörelsen och följa Di Mambros predikningar och förkunnelser.
Det omaka paret bestämde sig för att bilda en egen sekt. Under namnet Soltempelorden började de predika sin hopkokade lära bestående av new age-mystik, kristen symbolik, ufo-fantasier och astrologi. De båda grundarna påstod att de i sina tidigare liv hade tillhört Tempelherreorden, att deras barn var resultat av jungfrufödsel och att medlemmarna i orden kunde vänta sig ett evigt liv på en okänd planet som kretsade kring stjärnan Sirius. Framför allt inpräntade de i sina lärjungar att döden bara var en transformation in i en annan dimension. Världens undergång var oundviklig och dessutom nära förestående, men Soltempelordens alla lärjungar skulle genom en ”överresa” ställa allt till rätta.
Och uppenbarligen gillade folk vad de fick höra. Skaran med följare växte snabbt och i slutet av 80-talet bestod sekten av 400 medlemmar och hade filialer i Australien, Frankrike, Schweiz och Kanada.
Se också: 4 krimfall som skakat världen
Sekt och brottssyndikat
Jouret och Di Mambro hade medlemmarna i sitt våld. Vad de än hittade på så accepterade och följde anhängarna sina ledare. Om Di Mambro sa att de skulle donera pengar – då donerade de pengar. Genom åren handlade det om miljontals dollar som sektledarna använde för att vältra sig i lyx och överflöd. Di Mambro reste kors och tvärs, bodde på lyxhotell, köpte flera fastigheter och körde de dyraste Jaguar- och Mercedesbilarna. Men intäkterna från medlemmarna var inte nog tyckte di Mambro och Jouret. För att ytterligare späda på sektkassan började de ägna sig åt pengatvätt och knarkaffärer. Polisutredningen efter dödsfallen visade att Soltempelorden inte bara var en sekt, utan på goda grunder även kan betecknas som ett välorganiserat brottssyndikat.
Sektens möten var själva kärnan i verksamheten. De hölls i hemliga mörka kammare, med svärd, eldar, riter och besvärjelser. Di Mambro påstod sig prata med andevärlden, fick syner och slog i medlemmarna att de var reinkarnationer av egyptiska drottningar eller medeltida riddare.
Men med tiden började sekten knaka i fogarna. Allt fler sektmedlemmar började ifrågasätta de båda ledarna. Det började tisslas och tasslas om Di Mambros luxuösa konsumtion och envisa rykten gjorde gällande att de använde rekvisita och dold ljud- och ljusutrustning för att fejka uppenbarelser och syner vid mötena. Allt fler medlemmar valde också att hoppa av och samtidigt började myndigheterna ställa allt envisare frågor om sektens förehavanden. 1994 insåg även Jouret och Di Mambro att slutet närmade sig.
Samlade medlemmar till "överresan"
Den 2 oktober satte de sin plan i verket. De kallade sina medlemmar till möte och förklarade att stunden var kommen för den planerade ”överresan”. De skulle alla offra sig för att rädda världen och tillsammans resa till en ny och bättre värld. På kvällen klädde de på sig sina vita särkar, formerade sig i ring på kapellgolvet och skred till verket.
Sammanlagt dog 53 personer i Cheiry och Granges-sur-Salvan. Några genom förgiftning, andra blev skjutna eller kvävdes till döds. I december 1995 hittades ytterligare 16 sektmedlemmar döda och 1997 ytterligare fem. Det innebär att totalt 74 personer dog i Soltempelordens namn. Hur många som självmant begick självmord och hur många som mördades kommer vi aldrig få veta.