Sekten förstörde min barndom
Vi barn var i de vuxnas våld
Anna har funnit ro och bearbetat de smärtsamma minnena från uppväxten. Nu när hon närmar sig 40 har hon börjat få distans till barndomen, som hon så innerligt önskar hade varit annorlunda.
Hon föddes in i en sluten andlig rörelse och växte upp isolerad från det svenska samhället. Kärlek och sex var centralt i sekten och de kvinnliga medlemmarna uppmanades att värva nya medlemmar genom sexuella kontakter.
Vartannat år flyttade Anna med sin familj för att sekten skulle kunna hålla ihop och undslippa myndigheternas ögon, vilket medförde att Anna växte upp på skilda platser i världen.
Läs också: #metoo fick mig att våga berätta om övergreppet
Från det att Anna kunde gå själv måste hon bege sig ut och knacka dörr för att frälsa människor och tigga pengar. När hon blev äldre stod hon i shoppingcenter och sjöng för att visa hur välsignad och lycklig hon var. Det var bilden utåt.
Verkligheten var en annan. Eftersom sekten förespråkade sex mellan vuxna och barn skedde det grova övergrepp.
Utsattes för övergrepp
Preventivmedel var förbjudet och blev en flicka gravid var hon tvungen att föda barnet. Ofta var det föräldrarna som begick övergreppen.
Det gick inte att fly. Dörrarna till duscharna fick inte låsas och manliga medlemmar promenerade fritt in. Barn som försökte skyla sig med handduk kunde bli slagna.
– Jag fick lära mig att min kropp tillhörde Gud och att jag måste visa förståelse för dem som vill ha den, även om det innefattade våldtäkt, förklarar Anna.
Hon blev själv utsatt för sexuella övergrepp. Men eftersom barn och vuxna skulle ha intim kontakt reagerade hon inte. Än i dag har hon svårt för att tala om övergreppen. Det gör för ont.
Läs också: Fotbollsstjärnan Steve Galloway om sin tuffa uppväxt
De vuxna använde aga för att fostra barnen, smisk och slag var vardag. Vid ett tillfälle blev Anna slagen därför att hon påstods ha haft ögonen öppna under en bön. Hon hade ont i dagar efteråt.
– Bara jag sa något som en vuxen uppfattade som fel blev jag lagd över ett knä, samtidigt som jag fick höra att de slog för att de älskade mig. Även mina föräldrar gjorde detta.
Barnen var i de vuxnas våld och ingen vågade protestera.
– Vi hjärntvättades till att tro att världen utanför var farlig och att myndigheterna var våra fiender. Eftersom vi ju inte kände till något annat var det svårt att bryta sig loss, även om jag och många andra mådde dåligt.
Grät på nätterna
Anna grät på nätterna när ingen hörde, hon kände sig ensam och otrygg. På dagarna försökte hon hålla uppe ett sken av att vara glad, men led hela tiden av ångest för att göra fel, eftersom det kunde sluta med bestraffning.
Men en dag fick hon nog.
När hon var tio år skulle hon rymma till sin farfar och farmor, resväskan stod packad. Men en återkommande mardröm stoppade planerna:
– Jag drömde varje natt att mamma struntade i vart jag tog vägen. Hon brydde sig inte om att jag blev slagen eller utsatt för övergrepp – varför skulle hon bry sig om ifall jag gick? Och att mamma inte brydde sig var värre än alla övergrepp och det gjorde att jag inte vågade, förklarar Anna.
Hon blev kvar i helvetet.
För att överleva stängde hon av sina känslor och försökte i stället anpassa sig. Sektmedlemmarna bodde tillsammans i ett stort hus, som kunde bestå av en ödsligt belägen gård eller en gammal skola på landet.
Alla var beredda på att sociala myndigheter eller polis kunde komma, och visste vad de skulle göra om en främling plötsligt ringde på dörren.
Läs också: Min styvfar utsatte mig för sexuella övergrepp
Annas uppgift var att kvickt ordna fram kakor eller något annat gott att bjuda på; det var viktigt att besökarna fick en god bild av dem så att sekten skulle få sina bidrag.
Ingen av medlemmarna arbetade, utan pengar till hyra och donationer med mat och kläder samlades in från företag och medlemmar som levde utanför kollektiven.
– Vi var missionärer som sa att vår rörelse gjorde gott för u-länderna och det var inga problem att få gåvor.
Hon beskriver dagarna i sekten som monotona. Efter frukost väntade städning och andakt med bön. Därefter skollektioner – om hon hade tur. Anna gick i hemskola och det skulle ske regelbundna kontroller för att se till att hon nådde sina mål. Men faktum är att hon bara kontrollerades två gånger under hela sin skoltid.
Vad skolmyndigheterna inte visste var att större delen av dagen gick åt till arbete. I tidiga tonåren fick Anna fullt ansvar för köket och skulle sörja för gruppens mathållning.
Minsta misstag kunde sluta med bestraffning, exempelvis isolering eller fysiskt straffarbete i flera dagar.
Slängdes ut på gatan
Livet kändes outhärdligt och Anna började ifrågasätta saker. Hon tog på sig fel kläder och gjorde inte allting perfekt längre. Hon började bli betraktad som ett problem.
– Jag försökte foga mig, men ställde nog för många obekväma frågor, säger hon.
Hösten då hon fyllt 16 år kom chockbeskedet: de vuxna meddelade att det var Guds vilja att hon skulle lämna dem. Anna fick panik och bad om en andra chans, livrädd för ett liv i den okända världen utanför.
– De kunde lika gärna ha ställt mig på motorvägen i rusningstrafik. Jag trodde jag skulle dö.
Hon slängdes ut på gatan och fick klara sig själv så gott hon kunde. Så småningom fick hon hjälp av de sociala myndigheterna och hon kunde också börja gå i vanlig skola.
Mot alla odds lyckades hon gå ut nian med slutbetyg och kom in på gymnasiet.
– Jag lärde mig fort, kanske för att jag var van vid att anpassa mig efter att ha flackat runt i världen.
Läs också: Sebastian Lysén: Jag trodde det var mitt fel att jag utsattes för övergrepp
Hon började komma till insikt om vad hon missat under åren i sekten och sörjde sin förlorade barndom.
De sociala myndigheterna, som hjälpt henne med lägenhet och andra praktiska ting, bokade in Anna i samtalsterapi hos en psykolog.
– Sekten hade sagt att psykologer var djävulens hantlangare, men jag trotsade rädslan. Psykologen hjälpte mig att inse många saker.
Terapin gav henne kraft att se framåt i stället för att grubbla över det förflutna. Hon utbildade sig till undersköterska, träffade sin man och blev mamma till två barn. I dag jobbar hon i vården och det trivs hon med. Men såren från tiden i sekten är inte läkta. Hon blev särskilt påmind om det när hon skulle bli mamma – tänk om hon skulle agera på samma sätt som sina föräldrar?
Går i terapi
För att hantera sin ångest gick Anna i terapi och det gör hon fortfarande.
– Skräcken över att jag skulle göra något mot mina barn hänger över mig. Att bli samma monster som mina föräldrar, säger hon.
Kärleken till barnen gör henne motiverad att kämpa mot sitt förflutna.
För att skona sig själv och sin familj har hon brutit kontakten med släkt och vänner i sekten. Många av dem hon känt som har lämnat sekten har gått under. De har fastnat i droger, prostitution, hamnat på psyket eller tagit livet av sig.
Att Anna inte gick samma destruktiva väg tror hon beror på att hon alltid varit väldigt envis av sig, en riktig överlevare.
Framförallt söker hon hjälp så snart hon inser att hon inte är stark nog att klara det på egen hand, något som många avhoppade sektmedlemmar tyvärr inte vågat göra.
– Jag kommer att få kämpa med det här i resten av mitt liv. Men jag är tacksam över att jag kom levande ut ur sekten. Jag har fått en andra chans och det är det många som inte får.
Text: Therése Weber Cedergren
Här kan den som vill lämna en sluten/destruktiv rörelse få hjälp:
Hjälpkällan samt Stiftelsen Fri, Föreningen rädda individen, erbjuder stöd och råd till avhoppare och anhöriga.
Läs också: Jag kidnappades för att bli sexslav
