Radioaktiva reseminnen från Ukraina. "Mer en expedition än semesterresa"
– Ukraina var så välkomnande och vackert. Att de människor som jag träffat där bombas känns bara så hemskt, säger researrangören Valle Westesson.
I april 1986 gav strålningsmonitorerna på kärnkraftverket Forsmark, norr om Stockholm, utslag. En av de anställda hade förhöjda strålningsvärden på skorna. Larmet orsakade ingen panik men utlöste en febril aktivitet. Fanns det en läcka någonstans och i så fall var? Men spåren i gräset utanför kärnkraftverket pekade på att de radioaktiva partiklarna hade sitt ursprung någon annanstans. Spåren, och vindriktningarna dagarna före, tydde på att nedfallet kom österifrån. Det kom från kärnkraftverket i Tjernobyl, Ukraina i dåvarande Sovjetunionen, 110 mil bort.
– Jag var 12 år när det hände. Palmemordet och Tjernobyl samma år. Det var de två starkaste händelserna i världen för mig på den tiden, säger Valle Westesson.
– Det var läskigt men man pratade om det. Att det varnades för att plocka svamp och fiska i norra Sverige till exempel. Det var så nära.
Händelsen bet sig fast. Lille Valle växte men fortsatte hänga med i vad som hände i katastrofens Tjernobyl där en yta stor som halva Skåne övergetts och spärrats av. Rapporterna fortsatte att fascinera. Vad händer när människan låter naturen sköta sig själv utan att tukta eller så nytt?
300 intresserade av 30 platser
Han var tydligen inte den enda som tänkte i de här banorna. Han, Linus Höök och Fredrik Christensson hade tidigare anordnat flera busscharters till bland annat Tyskland, Danmark och Polen. Nu skulle de vässa ”indiecharterkonceptet” ytterligare och köra till Tjernobyl.
Resan krävde en ärlig varudeklaration. Man skulle åka i en turistbuss från 1970-talet och förutsåg en del eskapader. Passagerarna kanske skulle få hjälpa till längs vägen. Det skulle uppstå hinder.
– Vi var tydliga med att det var mer av en expedition än en semesterresa.
Det kan ha varit en genial marknadsföring. Man fick i alla fall 300 intresseanmälningar på 30 platser. Och av skildringen att döma fick resenärerna vad de betalde för.
Den mest rörande prövningen är vid passkontrollen mellan Polen och Ukraina. Sällskapet är föranmält men Svetlana i kontrollen tvekar. Och hon tvekar i timmar. Till sist är Valle desperat. Han har tårar i ögonen när han tar av sig sin vigselring, räcker den till Svetlana och erbjuder den i pant. ”Vi ska bara in i två dagar och besöka Tjernobyl. Sen kommer vi tillbaka. Promise”. Någonting i Valles vädjan slår an en sträng i Svetlana. Strax har hon stämplat samtliga resenärers pass och bussen kan rulla vidare. Hon litade på den ärlige svensken och hans gäng. Ringen fick han trä på fingret igen.
Var din fru med på resan?
– Nej, då hade jag inte vågat panta ringen
Den mest prövande prövningen återstod. Ett busshaveri precis intill ett myggsprängt träsk som arrangörerna fick försöka lösa på stående fot och med ivrigt kliande händer. Om denna episod kan man vidare berätta att bussen blev stående på en verkstad i Ukraina långt efter att det svenska chartergänget åkt hem. Det innebar också att Valle fick ringa Svetlana, som han lovat återvända till, och förklara att det löfte som han satt sin vigselring i pant på tyvärr satts ur spel.
Men resenärerna fick vad de betalt för. Expeditionen fortsatte in i den avspärrade zonen med Tjernobyls fyra reaktorer i. Och precis som Valle hade tänkt sig så var det ett ställe där naturen tagit över vad människan byggt upp. Övergivna badhus utan fönster, ett helt nöjesfält överlupet med slingerväxter och, inte minst, en hel stad som tömts på folk.
Pripjat hade byggts upp för att ge personalen på kärnkraftverket boende och tillgång till service. 1986 bodde ungefär 50 000 människor här. Män, kvinnor, barn, vuxna, dagis, skolor, bibliotek, lekplatser. Efter olyckan rullade tusen bussar in i Pripjat, invånarna klev på och har inte återkommit sedan dess. Evakueringen av Pripjat tog två timmar.
Helt tomt på mänskligt liv men ändå med en otroligt levande flora och fauna. Det är inte så att rådjuren har tre huvuden men de kan leva under exceptionella omständigheter.
– Från att ha varit den mest giftiga platsen på jorden har den på något sätt blivit mest levande. Det får ju ändå en att fundera på vad fan vi håller på med, säger Valle.
– Det var väldigt spännande att se det. Här kan du bara se det i mikroformat. Som ett ödehus som lämnats åt sitt öde eller en övergiven traktor i skogen.
På hösten efter resan skrev Valle ner berättelsen om upplevelsen och där blev den kvar. Våren 2019 hade tv-serien Tjernobyl premiär och innebar fördubblad turism i området. I mars 2022 invaderade Ryssland Ukraina. När platser han besökt blev bombade och människor han träffat utsatta fick berättelsen ny aktualitet.
Gräver skyttegravar i radioaktivt damm
Han fick kontakt med Helen som guidat dem i Tjernobyl. Hon hade flytt så snabbt kriget brutit ut och bott med vänner i Polen, Belgien, Tyskland och, sedan ett par veckor tillbaka, Sverige.
Hon har kunnat berätta om hur ryska trupper grävt skyttegravar i så kallade ”hot spots” i Tjernobyl. Det finns ett område som heter ”Röda skogen” som ligger en dryg mil från reaktorerna. Namnet kommer från färgen som tallskogen antog efter katastrofen.
Den skogen är numera nedsågad men i området har mängder av radioaktivt damm dumpats under räddningsarbetet efter härdsmältan.
– Och där har de alltså sovit.
Helen, som kan området och farorna efter sex år som guide i zonen, menar att soldaterna utsatt sig för stora risker. Strålningen i marken kan till och med leda till deras död. Hennes teori är att soldaterna helt enkelt är dåligt bevandrade i Sovjets historia. Antingen det eller så har officerarna struntat i att berätta.
– Jag tror inte ens att de kände till vad Tjernobyl var och farorna där, säger hon.
Från den ukrainska befolkningen finns det inte mycket utrymme för medkänsla med angriparnas hälsa.
"Försöker att inte tänka på ryssarna för mycket"
Helen, och många av hennes kompisar, har tvingats lämna hemlandet. Hittills har hon som sagt hunnit bo i flera länder och på flera ställen. Bland annat ombord på Valles båt som ligger förtöjd vid Posthusplatsen i Malmö. Det skulle ju kunna betraktas som ett äventyr om det inte vore för att hon är på flykt. Helen beskriver det som att hon lever i en sorts överlevnadsläge där hon jobbar, plöjer nyheter, håller kontakt med familjen därhemma och försöker samla in pengar och medicin till Ukraina.
– Det är ganska utmattande. Jag försöker att inte tänka på ryssarna för mycket.
Många av hennes "gamla" turister hörde av sig efter att kriget brutit ut på hennes sociala medier. Bland annat Valle och fotografen Nils.
– Jag har ju haft många guidade turer så det är inte lätt att minnas alla men till slut kom jag ihåg dem. Jag minns att de var väldigt entusiastiska och ställde en miljon frågor. Jag tror till och med att de sjöng en sång för mig.
Vid det här laget är bussen reparerad och hemkörd till Sverige. Det låter som att berättelsen om det arbetet är värd ett kapitel i sig (det innehåller bland annat frakten av en en meter lång vevstake från en skrot i Olofström till verkstaden i Ukraina).
– Jag har lagt otroligt mycket på att få hem den bussen. Nu är den redo för nya äventyr.
Den förra Tjernobylguiden Helen vill hem till Kiev igen. Hennes mamma tjatar om att hon ska stanna i säkerhet men Helen vill hem och bidra till landets försvar. Återstår att se om det kan bli verklighet.
Boken om charterresan till Tjernobyl finns numera i begränsad upplaga till försäljning på Grand Cirkus Hotel i Malmö som Valle Westesson driver.