Astrid ringde fel och kom till Rickard Olsson – nu är hon med i hans radioprogram!
Det började med att 91-åriga Astrid Uhnér i Gnosjö skulle ringa till Tele2 för att reda ut oklarheter rörande sitt abonnemang. Ganska snart stod det klart att hon hade ringt fel nummer.
— Mannen som svarade presenterade sig som Rickard Olsson. Jag reagerade inte på det först, Rickard Olsson är ju ett ganska vanligt namn, men efter att vi hade pratat en liten stund undrade han om jag brukade se tv-programmet Vem vet mest. Då gick det upp ett ljus, det var DEN Rickard Olsson! säger Astrid och skrattar.
Inte nog med det. Snart kom det fram att han nu arbetar som programledare på radiokanalen Star FM och han tyckte att Astrid var intressant.
— Vi hade ett fint samtal och rätt som det var sa han: ”det här är bra, det gör vi någonting av”. Han ville använda vårt samtal i sitt program.
Många hade kanske upplevt det hela som genant, men inte Astrid. I stället tog hon tillfället i akt och fortsatte att prata med den trevlige programledaren, som blev alltmer charmad.
Han sa att han tyckte att jag hade en varm röst och ville ha mig med som ett fast inslag i sitt program en gång i veckan
— Han sa att han tyckte att jag hade en varm röst och ville ha mig med som ett fast inslag i sitt program en gång i veckan. Det ville jag ju så klart gärna.
Astrid Uhnér gör Arg med Astrid i radio
Ett par minuter varje måndag eftermiddag får Astrid nu etern för sig själv. Inslaget heter ”Arg med Astrid” och i det har hon fritt fram att säga sitt hjärtas mening om vad som faller henne in.
Alltifrån psykisk ohälsa till hur digitaliseringen urholkar demokratin har hon hittills avhandlat. Just nu är det kriget i Ukraina som upprör henne mest. Astrid har många vänner i Ukraina och var faktiskt själv på plats i Lviv under den orangea revolutionen 2004.
— Det är så obeskrivligt vidrigt det som händer där just nu. Att en sådan som Putin får hålla på.
Starka åsikter har hon, men arg är kanske inte helt rätt ord ändå.
— Jag skulle nog hellre säga att jag är engagerad, men det beror kanske på vem man frågar. Min pappa sa alltid att om man inte säger vad man tycker så får man heller inte gnälla.
Engagemanget har gått i arv, hemma i barndomshemmet i Gnosjö var ingenting förbjudet att diskutera. Föräldrarna var liberala och redan i 11-årsåldern blev Astrid politiskt intresserad och gick på alla politiska möten som hölls. Men det partipolitiska klimatet passade henne dåligt.
— Jag blev faktiskt riktigt desillusionerad. Alla bara pratade om hur dåliga alla andra var, inte vad de själva stod för och det tröttnade jag på ganska snart.
Älskade sitt jobb som lärare
Samhällsintresset behöll hon dock, liksom intresset för existentiella frågor. Det ledde till en grundutbildning i teologi, religionshistoria, nordiska språk och litteraturhistoria vid Lunds universitet. Men vad skulle hon använda en sådan utbildning till? Att hon inte ville jobba som lärare visste hon — men lärare var faktiskt just det hon blev, och hon älskade jobbet från första stund.
— Jag var en lärare, inte en handledare som många lärare tycks vilja se sig som i dag. Min uppfattning var att eleverna trivdes med det, de ville inte ha en för snäll lärare.
Nog kunde Astrid upplevas som sträng, eleverna minns än i dag hur hon kunde ropa ”håll mun” med sina lungors fulla kraft. Men arg på riktigt, så där så att hennes ögon smalnar och ansiktet vitnar, blev hon sällan.
— En elev uttryckte sig så klokt, han sa att ”Astrid blir arg på det vi gör, inte på oss”. Det tyckte jag var väldigt bra.
I en hiss träffade hon mannen som kom att bli hennes make och sedan också far till de två i dag vuxna sönerna. När Astrid och maken gick skilda vägar lovade hon sig själv två saker: att aldrig någonsin bli bitter och att alltid säga ja till saker som kändes lockande. Det skulle inte dröja länge innan hon fick chansen att leva som hon lärde: Svenska institutet behövde en vikarierande lektor i svenska vid universitetet i Daugavpils i Lettland under en termin 1999.
— Ett par år senare åkte jag till Lviv i Ukraina och sedan fick jag också andra uppdrag i landet. Efter att jag hade varit där 2003 upptäckte jag att de försökte förhindra Viktor Jusjtjenko att komma till makten och jag bestämde mig för att åka tillbaka dit när det var val.
Mitt i den orangea revolutionen
Astrid blir allvarlig och fäster blicken på en blågul flagga på köksbordet. Den ukrainska flaggan är tillverkad av gamla urblekta kläder och är ett minne från hösten 2004, då hon plötsligt hamnade mitt i den orangea revolutionen.
— Jag var på väg hem från affären när jag plötsligt befann mig mitt i ett demonstrationståg, en grupp arbetare som sjöng så det dånade. Jag minns särskilt en liten tandlös mager herre som sjöng så vackert så du kan inte tro det. Vid ett gathörn lite längre fram stod en man och delade ut flaggor som han själv hade tillverkat, det var han som gav mig den här. Den är helig för mig, säger Astrid.
Hon beskriver stämningen under revolutionen, hur luften liksom dallrade i folkmassan. Starka känslor, men inget våld.
— Så fort minsta lilla bråk uppstod tog någon omedelbart upp en sång. Tusentals människor sjöng tillsammans. Grupp efter grupp gick med i demonstrationen, även polisen. Det var som en väckelserörelse nästan, det fanns inget hat, ingen ilska, bara kärlek och hopp.
Under sina år i Ukraina fick Astrid många nära vänner som hon hälsat på med jämna mellanrum genom åren. Så sent som före pandemin var hon där och hälsade på dem. Nu vet ingen hur framtiden blir.
— Det är förfärligt, det saknar motstycke. Jag hoppas kunna resa tillbaka till Ukraina någon mer gång i livet, men ingen vet om det kommer att gå.
Att Astrid i december fyller 92 år är mycket svårt att tro. Sinnena är skarpa och till det yttre ser hon minst 20 år yngre ut. Omgivningen reagerar ofta med stor förvåning när de får höra hennes ålder.
— Min väninna brukar säga att mitt utseende är min förbannelse, ingen förväntar sig att jag någonsin ska bli trött, men det blir jag ju, säger hon, och nu är skrattet tillbaka i ögonen.
Åldrandet tar hon med ro.
Det handlar om att bli vän med sitt åldrande och med döden och inte kämpa emot hela tiden
— Alltså, man måste acceptera att man blir äldre. Ingen förväntar sig att en bil ska fungera felfritt år efter år. Det är likadant för oss människor, våra organ slits ut. Det handlar om att bli vän med sitt åldrande och med döden och inte kämpa emot hela tiden.
Astrid öppnar altandörren till den lilla uteplatsen. Hyreslägenheten är vald med stor omsorg och fick henne att för 20 år sedan lämna den vackra bostaden i centrala Lund och flytta tillbaka till uppväxtorten.
— Det var lite av ekonomiska skäl också, pensionen räcker längre när man bor här. Gud gjorde mig till miljonär, men tyvärr glömde han att ge mig pengarna.
Engagemang, mod och humor fick hon i alla fall i riklig mängd och med det är Astrid nöjd.
— Det viktiga är att man tar ställning utifrån det man tycker känns rätt och handlar därefter. Gör man det så ångrar man sig inte, säger hon och tillägger:
— Livet är en lång resa och jag är inte färdig än.