Rissa är polis i Rinkeby: ”Min hudfärg har varit en fördel som öppnat dörrar”
– Jag tycker det är fantastiskt i Rinkeby, säger hon.
Rissa Siedou, 49 år är områdespolis i en av de 61 förorter i Sverige som anses “särskilt utsatta” för brottslighet. Hon vill bidra till att sprida en mer nyanserad bild av Rinkeby, ”orten” där hon jobbar och som har fångat hennes hjärta.
– Jag tycker det är fantastiskt i Rinkeby, inleder Rissa sin berättelse och ger exempel på hur vardagslivet pågår här som på alla andra ställen:
– Här bor främst vanliga människor som går till jobbet om dagarna och kör buss eller arbetar inom äldrevården och tar hand om våra pensionärer.
Vi sitter vid ett stort vitt bord, mittemot varandra i ett konferensrum på polisstationen och pratar.
– De utmaningar som finns just här ser annorlunda ut än de som finns i välmående stadsdelar som Södermalm och Danderyd, beskriver Rissa.
– Här handlar det ofta om heder, religion och kulturella skillnader. Plus att det är vanligare att kriminella försöker ”övertala” näring-sidkare att få ”beskydd” av dem mot betalning.
Personligen tycker Rissa att bilden av Rinkeby som en no-go-zone, är missvisande.
– Man kan lugnt ta en promenad här eller handla bra frukt och grönt på torget utanför tunnelbanan utan att bli rånad. Man blir inte alltid överfallen och bestulen som man kan tro när man läser eller lyssnar på nyheter.
Det är fina gårdar och välskötta hus här
Hon berättar att journalister på besök från andra länder undrar om det Rinkeby verkligen är ett utsatt område? Det kan varken se att det skulle vara så eller förstå varför i sådana fall.
– En reporter från Frankrike liknade Rinkeby vid ett ”medel-klassområde i hans land”. Det är fina gårdar och välskötta hus här. Och många trevlig människor bor i området.
Lag och ordning
En stor del av Rissas arbete som områdespolis handlar om att försöka förhindra att unga hamnar i brottslighet. I sin strävan mot det målet arbetar hon och hennes kollegor i nära samarbete med kommun, socialtjänst och skola.
Ett annat viktigt mål är att upprätthålla lag och ordning för att de som bor i området ska känna trygghet.
– Områdespolisen har fått bort den öppna försäljningen av narkotika på Rinkeby torg och minskat antalet plankare i tunnelbanan.
Vanligen är responsen från de unga hon träffar positiv. Men inte alltid. En del verkar, trots sina unga år, redan har gett upp, blivit cyniska, fast livet knappt har börjat än.
Några svar som de i sitt polisarbete fått av unga de pratat säkerhet och trygghet med är:
”Jag har levt färdigt och förväntar mig ingenting mer”, ”Jag förväntar mig att bli skjuten eller själv skjuta någon innan jag fyllt 21”. ”Vad finns kvar när ens kompisar dödas? – jo, att hämnas”.
– Klart man känner sig maktlös när man påträffar någon man försökt peppa att lämna sin brottsliga bana, död, bekänner Rissa.
En del offer för gängvåldet är ju personer som hon trott att hon hade lyckats ”omvända”.
– En kille som jag pratat med två timmar tidigare, blev mördad i somras, berättar hon.
Häftigt med vapen
Det är i huvudsak pojkar och unga män det handlar om när vi talar gängkriminalitet. Med det sagt har vi nog alla läst om flickvänner till gängkriminella som har råkat mycket illa ut. Det är inte det vanliga scenariot, enligt Rissa.
– Flickor är ofta skötsammare än pojkar är. De pluggar och hjälper till hemma. De har mål, som att studera på högskola.
För att rekrytera nytt blod till den kriminella flocken, där försäljning av narkotika bidrar med mycket pengar, lockar de som är äldre in de unga i verksamheten med coola kläder och pengar.
Det kan kännas häftigt att posera med vapen
Det är svårt att motstå när man är ung och vill vara som ”alla andra” och vill äga samma saker som kompisarna.
– Plus att det kan kännas häftigt att posera med vapen i någon rapvideo, lägger Rissa till.
Hot av typen ”vi vet var du och din familj bor”, förekommer också, beskriver hon. Eller ”om inte du går med i vårt gäng”, tar vi din lillebror eller storebror istället, förklarar hon.
– Vissa väljer aktivt en kriminell livsstil. Andra är offer för den. Häromdagen träffade vi under patrullering på en pojke som bara var tio år och hade ett skjut-vapen.
En del nyrektyter drömmer om att få ett rykte om sig att ”vara någon”, genom att bli gängkriminell.
– De upptäcker snart att går det inte att lita på någon i den brottsliga världen. Alla vill vara ledare och är beredda på att offra en tidigare kompis i jakten på den statusen.
Bilden av en svensk
Att försöka hoppa av till förmån för ett vanligt ”Svensson-liv” är inte helt okomplicerat, enligt Rissa.
– Den som inte ser svensk ut eller som pratar svenska med en utländsk brytning, kan bli diskriminerad när hen söker jobb eller lägenhet. Det är bra att ha inställningen att det tar tid att skapa sig det liv man vill ha och kämpa vidare även när det är tufft och att inte ge upp. En dag kommer någon att vilja anställa just dig.
Något som försvårar integrationen är en tro på att att endast invandrare eller ”folk från andra länder” bor i vissa förorter, ett slags vi- och dom-mentalitet, funderar Rissa.
– Många av ungdomarna som bor i utsatta förorter är födda i Sverige och är svenska medborgare. Gör man skillnad på någon på grund av hudfärg eller för att någons föräldrar kommer från ett annat land, så föds känslor av utanförskap hos den som drabbas av det.Förväntningar på hur hur man ”ska” se ut om man är svensk, behöver förändras, anser hon.
– Bilden av en svensk som någon som är blond och blåögd stämmer inte längre med verkligheten. Fler måste ges möjligheten att känna sig som svenskar.
Hon har själv hamnat i pinsamma situationer för att hon räknat med att någon som heter Andersson i efternamn och pratar skånska i telefonen är vit.
Hon reflekterade inte ens över att den man som sedan väntade på henne i receptionen i ett ärende var rätt person – han var ju svart.
Rissa har själv har invandrarbakgrund. Föräldrarna kommer från Togo, ett land i Västafrika. Pappan var politisk flykting.Som ung på väg ut i yrkeslivet läste Rissa EU-rätt och ville arbeta i Europa. Parallellt arbetade hon deltid som fritidsledare. Men så hoppade hon på ett projekt där man ville rekrytera och uppmuntra personer med invandrarbakgrund att söka till polishögskolan. Hennes handledare pushade henne, peppade och visade tydligt att hon hade tilltro till just Rissa.
– Jag blev sedd, förklarar Rissa som antog utmaningen och sökte in till högskolan för att bli polis.
– Min hudfärg har varit en fördel som öppnat dörrar hos unga med invandrarbakgrund. Tjejer och killar med liknande bakgrund anförtror sig till mig. Jag får dem att prata. Det gäller även barnens föräldrar.Hon upptäcker ibland att det hos en del nysvenskar finns brister i kunskap om hur det svenska samhället fungerar.
– Men det är inget skäl att vända våra medmänniskor ryggen. Det som behövs är att hjälpa till att fylla i luckorna med nödvändig information.
Polisen i Rinkeby bistår därför med regelbundna informationsträffar i samhällsorientering för föräldrar.
Hot mot poliser
Det bär frukt, tycker Rissa.
Hon berättar om en kvinna vars son kom hem med tusen kronor på fickan och där modern oroade sig eftersom hon inte visste var pengarna kom ifrån. Sonens förklaring var ”en kille gav dem till mig”.
Då ringde mammans inre varningsklocka ännu högre. Som förälder vet man ju vad man köpt eller gett i pengar till sitt barn.
Rissas tips om man känner oro för sin guldklimp är att titta runt i barnets rum när hen gått till skolan, kolla kläderna och lyfta på madrassen och se vad som finns under den. Liksom under sängen. Man kan också vända sig till socialtjänsten eller polisen för stöd, råd och hjälp. Men tystnadskulturen är så stark i utsatta om-råden att få gör det, förklarar Rissa.
Hot mot poliser som vågar ta krafttag mot brottsligheten förekommer.
– Det händer att någon som är i trubbel säger saker som ”om du inte gör som jag vill blir det inte roligt för dig”. Men utan att göra allvar av hotet.
Privat lever lever Rissa vanligt familjeliv med sin särbo och tre barn. Deras stolthet över Rissa blandas med oro för att hon ska råka ut för något farligt på jobbet. Men dottern hejar på sin modiga mamma:
– Hon läste på Instagram att jag gör ett bra jobb. Hon blev väldigt stolt och sa: Fortsätt så, mamma!
Något som värmde såväl mammahjärtat som polishjärtat en lång tid efteråt.
Rissa om …
Det här vill jag ge till unga i Rinkeby: Hopp.Förmedla att man har ett eget ansvar för sina livsval. Allt är inte samhällets ”fel”.Vara en tydlig och bra förebild.
Förmågor jag vill utveckla: Att inte ta med mig jobbet hem.Lära mig säga nej oftare.Sluta ta på mig för mycket.
Mina bästa egenskaper som polis: Tålmodig, rättvis, ger ett bra bemötande, är konsekvent. Är bra på att lyssna, prestigelös och ödmjuk.
Min drivkraft som områdespolis: Att bidra till att ge en annan bild av förorten.
Kampen för ett bättre liv: Man kan gå miste om så mycket om man inte kämpar för att nå sina mål om ett bättre liv på hederlig väg, och står emot dem som hotar och hatar.
Om att få respekt som kvinna och polis: Ge kollegor och allmänhet ett bra bemötande.Jobba för att få till en bra dialog. Respektera andra. Undvik att ”ta till hårdhandskarna” så långt det går under ett ingripande. Våld föder våld.
Vad samhället kan göra: Införa obligatorisk förskola, så att nysvenska barn tidigt lär sig språket och de kulturella normer som gäller i Sverige.
Vad vi alla kan bidra med: Se utsatta områden som en del av Sverige och inte tänka att vi förlorat en del av vår ”svenska identitet till främlingar från andra länder”.
Det här är Rissa!
Namn: Rissa Seidou.
Ålder: 49 år.
Yrke: Områdespolis.
Familj: Särbo, tre barn.
Bor: Stockholm.
