Kulturkrockarna blev svåra för Shewin: Till slut ville jag inte leva

Redan som liten flicka i Kurdistan var Shewin Hamadbag egensinnig och obstinat. Hon utmanade ofta samhällets normer genom att bete sig opassande.

Flickor förväntades vara lydiga och lågmälda och undvika närkontakt med män. Men Shewin bröt ofta mot dessa regler, vilket resulterade i att hon fick stryk.

Föräldrarna skämdes över sin ouppfostrade dotter och begrep inte hur hon kunnat bli sådan. När en lillasyster kom till världen kände hon sig åsidosatt och avundsjuk.

– Jag sökte bekräftelse från mamma och gjorde allt för att leva upp till hennes förväntningar. Men i stället blev jag familjens svarta får, den som var jobbig. Jag började sakta gå sönder inombords, säger Shewin och berättar att stryk är en accepterad och vanlig uppfostringsmetod i Kurdistan, som även används av lärarna i skolan.

Shewin Hamadbag straffades av lärarna

Om de första åren i Kurdistan och den kaosartade uppväxten i Sverige berättar Shewin i sin nyutkomna bok Sista solglimten.

Shewin var bara fem år när hon kläddes i skoluniform och skickades till skolan för första gången. Som den egensinniga flicka hon var fick hon ofta bestraffningar av auktoritära – och ibland grymma – lärare.

– Det var hård disciplin och det fanns inte på kartan att trotsa en lärare. Pisksnärtar över fingrarna var vanligt och utdelades till exempel om man inte hade klippt sina naglar. Men jag gillade ändå skolan och hade några lärare som verkligen såg och trodde på mig.

Kastades mellan glädje och sorg

Med tiden föll Shewin ner i ett hål av ensamhet och oro. Hon kastades mellan glädje och sorg och kände sig både vilsen och förvirrad. Hennes mormor var en trygg punkt som alltid välkomnade henne med öppen famn, men känslan av otillräcklighet bet sig fast.

– Till slut slutade jag att kämpa för att göra rätt och gjorde i stället bara det jag kände för. Någonstans där började jag stänga av mina känslor och inte visa utåt hur jag mådde, säger hon.

När hennes pappa en dag var försvunnen – han berättade inte för barnen att han tvingats fly kriget i Irak – kände sig Shewin mer ensam och övergiven än någonsin. I hans bortavaro skulle en manlig granne hålla koll på familjen och utdela straff för dåligt beteende. I boken berättar Shewin om en sadist som njöt av att fimpa cigarretter på hennes knän.

– Vi var alla rädda för honom, han var fruktansvärt elak och brutal…

När Shewin var sju år flyttade hon med resten av familjen till Luleå. Hon såg fram emot att få ett eget rum, som fadern lovat. Men i verkligheten fick familjen till en början tränga ihop sig i en tvåa.

Shewin började i första klass och såg med stora ögon på alla klätterställningar och färgglada leksaker på skolgården. Hon kunde inte göra sig förstådd och klasskamraterna klädde sig och gjorde som de ville utan att bli bestraffade. Hon häpnade över friheten de svenska barnen hade.

– Det var okej att göra fel och barnen var fria att prata öppet om sina tankar och känslor. Det fanns nästan alltid vuxna med på rasterna som lyssnade och hjälpte till, det var jag inte van vid.

Shewin hamnade i beteendekonflikt

– Förtroendet mellan barnen och pedagogerna var synligt hela tiden. Själv var jag uppfostrad att följa regler och aldrig säga emot vuxna, säger Shewin och tillägger att kontrasten var stor eftersom hon hemma skulle bete sig i enlighet med kurdisk kultur och utanför hemmet som alla andra svenska barn.

– Utanför hemmet hade jag en frihetskänsla som jag hade svårt att hantera. Det gjorde mig förvirrad och osäker och skapade en inre konflikt kring hur jag skulle bete mig. Skolan, samhället och kulturen var raka motsatsen till den skola, det samhälle och den kultur jag hade uppfostrats i, säger Shewin.

Hon kände sig utanför och annorlunda och drömde om att kunna köpa samma kläder som klassens coola tjejer hade. Men familjen levde på socialbidrag och hade inte råd.

– Men jag var envis och lyckades få jobb som reklamutdelare. Mina föräldrar var jättestolta och till sist kunde jag köpa det jag hade längtat efter, för egna pengar, säger Shewin med ett leende.

Hon sökte bekräftelse

När Shewin gått ut mellanstadiet flyttade familjen till Stockholm och bosatte sig i Rinkeby. Föräldrarna hade äntligen fått jobb. Men för Shewin, som nu måste börja om i en ny klass, accelererade känslan av att vara fel och misslyckad.

Hon började i en klass där nästan alla hade invandrarbakgrund. Hon sökte ständigt bekräftelse, ville vara omtyckt och göra rätt, men det blev ändå ofta fel eftersom hon hade svårt att läsa av koder. Hon lät styras av sina impulser och hade svårt att koncentrera sig i den stökiga klassen. Det ledde till att hon allt oftare hamnade i bråk och tjafs.

– I Kurdistan var det lätt att få kompisar eftersom det fanns strikta regler kring hur en tjej skulle vara. Dåligt uppförande fick konsekvenser. I den svenska skolan fick jag inga bestraffningar alls, oavsett vad jag gjorde, säger Shewin och placerar en förlupen hårslinga bakom örat.

Det kan låta som att hon föredrar kadaverdisciplin och hårda tag. I själva verket bejakar hon de mjukare svenska värderingarna och menar att ingenting rättfärdigar våld mot barn. Men med de strikta värderingar hon vuxit upp, innebar friheten i det svenska samhället en kulturkrock som fick henne att vilja utmana normerna, bara för att hon kunde.

Shewin blev värsting i tonåren

– Innerst inne ville jag bara bli sedd och att någon skulle fånga upp mig. Men ingen såg hur dåligt jag mådde bakom min tuffa fasad. Jag var utåtagerande och tyckte att jag hade hittat ett sätt att överleva.

Hon blev värstingtjejen som många var rädda för och som tog till knytnävarna vid behov. Gränserna försköts och hon blev allt mera kaxig, medan betygen och närvaron i skolan dalade.

Hon kallades för skolans bitch, som många låtsades gilla, men som det snackades skit om när hon inte hörde. Hon blev berusad av makten hon trodde sig ha, hon agerade känslokallt och spelade ut folk mot varandra, samtidigt som hon klamrade sig fast vid sin position som ”drottning”.

– Mina föräldrar kände sig maktlösa och misslyckade. De försökte efter bästa förmåga, men kunde inte hjälpa mig med läxor och annat på grund av språket. Men varje gång de fick ett samtal från skolan blev jag utskälld och enstaka gånger slagen av min pappa.

Shewin och hennes kompisar började snatta i butiker, men när hon till sist åkte fast skämdes hon som en hund. Hur hade hon kunnat sjunka så lågt?

När hennes pappa kom för att hämta henne på polisstationen trodde hon att hon skulle få så mycket stryk när hon kom hem att hon skulle dö. Faktum är att hon nästan hoppades på det. Hon hade svikit sina föräldrar å det grövsta.

Men när hon kom hem hände inte det hon befarat. Besvikelsen, vanmakten och sorgen lyste däremot ur hennes fars ögon när han uppgiven frågade var i uppfostran han hade brustit. Det smärtade henne mångfalt mer än en örfil.

Kände sig misslyckad och ville dö

– Han insåg nog att våld inte löser någonting. Jag tror också att han med tiden färgades av de svenska värderingarna, säger Shewin och berättar hur värdelös hon kände sig där hon satt på sitt rum. Hon var det barn föräldrarna önskade att de aldrig hade fått. Hela hon var ett misslyckande och hon hatade sig själv så mycket att hon ville dö.

Vid ett tillfälle då bara en syster var hemma tömde hon medicinskåpet på värktabletter. Men när hon började känna sig påverkad och lealös ropade hon på hjälp. Hennes föräldrar larmades och hon fördes akut till sjukhus.

– Pappa var helt förstörd, han var livrädd att förlora mig. Först då förstod jag att de faktiskt älskade mig, trots allt jag ställt till med, säger Shewin sakta.

Självmordsförsöket innebar en vändpunkt. Hon bestämde sig för att ta tag i sitt liv. Tack vare familjens och vänners stöd och pepp lyckades hon erövra de möjligheter som samhället gett henne. Hon satte upp ett mål. Hon skulle bli lärare.

– Utan alla de människor som trodde på mig och hjälpte mig, både ekonomiskt och mentalt, hade jag inte klarat mig igenom lärarutbildningen. En lärare på universitetet menade att jag borde hoppa av utbildningen, att jag inte passade som lärare. Men det fick mig bara att kämpa ännu hårdare. Sådant får man bara inte säga! En lärare kan göra hela skillnaden för ett barn och det synsättet bär jag hela tiden med mig i mitt arbete, säger Shewin med eftertryck.

Lär ut socialt samspel i dag

I vuxen ålder har hon fått en ADHD-diagnos, vilket förklarar en del av de problem hon hade under uppväxten. Hon arbetar numera som grundskolelärare och stortrivs. För henne är det viktigt att axla en ledarroll och vara bestämd och tydlig med eleverna. Hon tycker det är synd att disciplin nästan har blivit ett skällsord, men menar skollagen ger lärare mandat att vara de myndighetsutövande ledare de utbildade till.

– Min uppgift som lärare är inte bara undervisning, utan också att lära ut socialt samspel, få fungerande klasser och att alla barn känner sig sedda. Det bidrar till att eleverna känner sig motiverade och arbetsvilliga säger hon.

Föräldrarna är mäkta stolta över sin dotter, som mot alla odds hittade drivkraften att göra något vettigt av sitt liv i ett land som erbjuder så många möjligheter.

– Jag hoppas att min bok leder till en ökad förståelse för barn som lever med olika typer av utmaningar, bland annat kulturkrockar. Vi måste prata i klartext om problemen som det innebär. Det är inte lätt, men vi får inte ta på oss offerkappan. I Sverige har alla en chans till utbildning och ett bra liv och det är de vuxnas ansvar att ge unga möjlighet att förvalta den chansen.

Se också: Miranda blev bortgift som 13-åring: Min kropp var bara en underdel

Efter reklamen: Miranda blev bortgift som 13-åring: Min kropp var bara en underdel

Som barn fick jag stryk när jag bröt mot regler

– Min uppgift som lärare är också att lära ut socialt samspel, få fungerande klasser och att alla barn känner sig sedda.