Pia förlorade sin man: Jag vaknade av en duns
Christian hade nästan aldrig besökt sjukvården och var fullt frisk, innan covid-19 tog hans liv.
– Det är fortfarande en stor sorg att bearbeta, säger Pia, 71, och bläddrar bland sina anteckningar från tiden när hennes make kämpade för sitt liv i en respirator på Alingsås sjukhus.
– Allt kommer upp igen.
Våren 2020 höll Christian på att renovera ett hyreshus som paret ägde. När larmet om corona kom kände de oro.
– Jag var främst orolig för Christian som var äldst av oss med sina 71 år, berättar Pia.
De åkte till stugan på västkusten. Christan var pigg när de skulle åka tillbaka hem några dagar, packa och flytta ut till stugan där det var mindre risk att bli smittade.
Men så blev det aldrig.
Trodde covid var en stroke
En morgon när Christian hämtat tidningen vek sig benen och han släpade sig upp för trappan till sovrummet i övervåningen på huset.
– Jag hade somnat om och han ramlade över mig, minns Pia.
Han var svag under dagen, och det skulle bli värre.
– Nästa dag vaknade jag av en duns. Han hade gått på toa och benen vek sig igen. Han blev liggande raklång och sluddrade. Jag trodde det var en stroke och ringde efter ambulans. När de kom och tog prover var allting bra och han fick stanna hemma.
Men Christian blev inte bättre och när han svimmade på toaletten nästa dag ringde Pia ambulansen på nytt. Prover togs, dessa visade inte något alarmerande och syresättningen var normal. Ambulansen åkte iväg utan Christian.
Han fick efter det febertoppar, var orkeslös och sov mest hela dagarna under två veckors tid.
– Men han hade inte ont och ingen hosta. Det stämde inte att det kunde vara covid.
Hamnade på IVA
En lördagsmorgon verkade Christian piggare. Han låg i sängen och lyssnade på Ring så spelar vi och svarade på frågorna.
– Yes, nu vänder det, tänkte jag.
När de skulle stiga upp orkade inte Christian lyfta huvudet.
Pia ringde ambulans för tredje gången på kort tid och nu visade proverna låg syresättning och högst troligt covid-19.
Den här gången fick han åka med ambulansen till sjukhuset och hamnade på intensivvårdsavdelningen, IVA.
– Han ringde mig på eftermiddagen den 18 april, det skulle bli sista gången vi pratade med varandra, berättar Pia som inte kunde vara på sjukhuset på grund av coronarestriktionerna.
Christian hamnade i respirator samma dag som de pratat.
– Jag kunde bara gå hemma och vänta på besked från sjukhuset. Det var gräsligt.
Jag sa hur mycket jag älskade honom
Christians organ upphörde att fungera, ett efter ett. Till slut var beskedet att de inte skulle göra några upplivningsförsök om hjärtat stannade.
– Det var traumatiskt att höra, säger Pia som förstod att hoppet var så gott som ute.
Hon ville i alla fall få prata till sin man, även om han var medvetslös.
Läkarna ordnade så att de kunde lägga en telefon intill hans öra.
– Jag sa hur mycket jag älskade honom och att jag längtade till vår stuga på västkusten.
Ett sista möte
Nästa morgon ringde läkaren och förklarade att Christian var jättedålig och de inte kunde göra något mer. De var bara att kasta sig in i bilen och åka dit.
– Trots restriktioner hade läkarna ordnat så att vi fick komma in på sjukhuset, vilket jag är tacksam för. De förde honom till ett enskilt rum där jag, vår dotter och hennes man – iklädda full skyddsutrustning – fick träffa honom.
Pia viskade i hans öra: ”Nu får du sova.” Hon höll Christian i handen när hon kände att livet rann ur hennes livskamrat.
Sorgen var tung att bära – och är fortfarande. Dessutom har Pia fått ta tag i allt som Christians skötte, ekonomin, deras hyreshus med mera.
– Det har varit mycket nytt jag fått lära mig under de här åren.
Hur Christian blev smittad vet hon inte.
– Och jag vill inte veta det heller, det finns ingen anledning, säger Pia som håller igång med träning, trädgårdsarbete och socialt umgänge för att bearbeta sorgen som fortfarande finns där.