Petra Malm var första kvinnan i ett svenskt elitförband
Petra hade tänkt sig ett framtida yrkesliv som lärare men hoppade av utbildningen. Stundens ingivelse fick henne att skicka in mönstringspapper för att göra lumpen och hon blev antagen. Det var första steget mot hemliga uppdrag utomlands.
Med ett stadigt tag om ett järnspett hackar Petra Malm, 41, upp den nattis som lagt sig i hennes isvak på sjön, intill familjens villa i en by utanför Umeå. Proceduren återupprepas varje morgon, när Petra gör sig redo för sitt morgonbad.
– Jag har tagit ett morgondopp varje morgon, året om, ända sedan vi flyttade hit för ett par år sedan. Det är bra för immunförsvaret och det är min egen stund på morgonen. Jag doppar mig klockan sex, efteråt drar jag på mig kläder för en skidtur eller ett löppass. Jag har alltid tränat hårt och har även ett gym i garaget, berättar Petra samtidigt som hon hugger upp isen.
Det är ingenting som skvallrar om att den 158 centimeter korta och energiska tjejen – med långt, mörkt hår, rosa mössa, kappa och högskaftade näbbstövlar – under många år jobbat med livsfarliga uppdrag, som hårdkokt och hemlig elitsoldat.
– Jag älskar att klä mig kvinnligt, men under många år levde jag ju mest i uniform. Nu tar jag igen det, säger Petra och berättar att hon hörde till det svenska försvarets elitstyrka, SOG, som omges av ett stort hemlighetsmakeri.
En kvinnlig Hamilton
Styrkans medlemsantal och aktiviteter i Sverige och utomlands är hemligstämplade. I många år visste inte ens Petras släkt och vänner särskilt mycket om vad hon egentligen jobbade med. Nu kan hon berätta en del, även om väldigt mycket fortfarande omgärdas av sekretess.
Hon var en kvinnlig Hamilton!
– Mina kompisar blev överraskade när de insåg vad det var för jobb jag haft, och inte ens mina föräldrar hade riktigt förstått skillnaden mellan ”vanlig” utlandstjänst och mitt jobb, säger Petra och påpekar att många känner till tv-serierna Homeland och Hamilton. Hon var en kvinnlig Hamilton!
När Petra växte upmp med mamma, pappa och en två år äldre bror i Kiruna handlade fritiden mestadels om skidåkning, innebandy och – framförallt – fotboll. Efter gymnasiet flyttade hon till Umeå, för att plugga till lärare.
– Men nej, det var inget för mig, jag hoppade av efter en termin. Sedan var det lite av en stundens ingivelse att jag skickade in mönstringspappren och blev antagen. Jag skulle göra lumpen! Eftersom jag alltid gillat att gå utanför min bekvämlighetszon och dessutom tycker om friluftsliv kändes det rätt, säger Petra.
Liten och stenhård
Och mycket friluftsliv blev det! Petra ryckte in på markförsvar och en stor del av de elva månaderna bestod av långa skidmarscher på skidor, med tung packning. Det var inga problem för Petra, som utrustats med ett jävlar anamma utöver det vanliga.
– Jag har nog ärvt min finska sisu, min envishet, av min mormor Ida. Hon var liten, kompakt och stenhård och blev urgammal, skrattar Petra.
Tiden i lumpen gav mersmak och Petra läste vidare till officer. På militärhögskolan var hon ensam tjej, och visst stötte hon på motstånd från vissa män. Men det bet inte på Petras jävlar anamma!
Under utbildningstiden träffade hon också sin blivande man – som från första början var införstådd med vilken livsstil Petra valt. Med jobbet som officer kommer utlandstjänst förr eller senare att bli aktuell, och det blev det för Petra också.
Brunt, varmt och skitigt
– Den första resan till Afghanistan gjorde jag med ”vanliga” försvarsmakten. Det var en ny värld som mötte mig. Det går nästan inte att föreställa sig hur det är där borta. Allt är brunt! Det är väldigt varmt och skitigt. Husen är byggda av lera och djurspillning och det dammar överallt. När man snyter sig blir det alldeles svart i näsduken. Därför löptränade vi alltid tidigt på morgnarna, när det ännu inte börjat damma så mycket.
– Under de där åtta månaderna åkte jag hem på permis tre gånger. Jag minns hur vackra jag tyckte att höstfärgerna hemma i Sverige var. Åh, vad jag hade saknat färger! Jag och min man passade alltid på att åka på spa och rå om varandra, vila och ha det gott. Det var så skönt att slippa bära vapen och vara på tå hela tiden. Även om det alltid kändes lite jobbigt att återvända till Afghanistan så var jag ganska snabbt inne i rullorna på campen. Det var som att riva av ett plåster, skrattar Petra och säger att gemenskapen med de andra och de strikta rutinerna på campen gör tillvaron lättare.
– Det finns inget internet, men jag brukade läsa mycket och ringde hem via säkra linor när det gick.
Petra berättar att det var under den första utlandstjänsten som hon kände att hon inte ville tillbaka till att utbilda rekryter hemma i Sverige. Hon ville vara soldat själv! Petra sökte sig till specialförbandet SOG – särskilda operationsgruppen – och nu väntade flera veckors extremt tuffa uttagningstester.
Enda kvinnan i styrkan
– Vi testades fysiskt och psykiskt på alla möjliga sätt. Det gör ont och man får skavsår, det är kallt, man är blöt och har ibland inte ätit på flera dagar. När det var som tuffast kickade den finska sisun in. Min motivation var hela tiden att jag ville jobba med de allra bästa!
Petra var den första kvinnan i Sverige som klarade alla hårda tester, och utbildningen som följde, för att bli elitsoldat. Under väldigt många år var hon ensam kvinna i specialstyrkan, men det har aldrig varit några problem.
Det gör ont och man får skavsår, det är kallt, man är blöt och har ibland inte ätit på flera dagar.
– Nej, iklädd uniformen är vi alla lika. Vi respekterar varandra och litar på varandra till hundra procent. Vi vet att alla klarat samma tuffa tester, att vi har en unik spetskompetens. I specialstyrkan åker vi ut på farliga uppdrag i riktigt oroliga områden. Jag har jobbat i många oroshärdar, men det enda jag kan prata om är Afghanistan, dit jag återvände med elitstyrkan.
Petra, som nu fick smeknamnet Pam eftersom ingen ska kallas vid sitt rätta namn i ett elitförband, säger att det nu var ett helt annat uppdrag än det första. Specialstyrkan planerar operationer och griper motståndare. Det uppstår riktigt farliga och jobbiga situationer och visst har Petra varit rädd, men hon säger att det är för privat att prata om vad hon upplevt.
Vapen under burkor
Däremot kan hon berätta att hon som kvinnlig soldat fick uppdraget att visitera kvinnor. Motståndarna gömde ofta vapen och annat de ville dölja under kvinnornas burkor och män tillåts inte visitera kvinnor. Ett annat av uppdragen i Afghanistan var att utbilda specialpoliser.
– Vi valde ut bra poliser för att utbilda dem till en specialstyrka. Det var både män och kvinnor. Jag kände mig alltid accepterad. Afghanerna såg att mina manliga kollegor respekterade mig och såg mig som en jämlike och då gjorde de också det. På ett sätt blir man könlös i uniform.
Petra berättar om de kvinnliga poliserna, som anlände till utbildningsplatsen iklädda burkor över polisuniformen och hur hon fascinerades över dessa kvinnor.
– Det är väldigt, väldigt modigt av dem att bli poliser. De är sargade, hårda, tuffa och tränas i både närkamper och på hinderbana. Jag glömmer aldrig kvinnan som blivit bortgift som tolvåring. Hennes man var 60 år och de hade redan fem barn, när hon upptäckte att hon var gravid på nytt. Hon ville absolut inte ha ett sjätte barn och ville hoppa hinderbana för att få missfall. Det är en berättelse jag bär med mig och jag undrar ofta hur det gick för henne.
Färdig med högriskarbete
För Petras egen del tog livet som elitsoldat slut när hon själv blev mamma för fem år sedan. Hon kände sig inte längre lika lockad av att resa hemifrån i långa perioder och hon ville undvika att utsätta sig för risker.
Jag har alltid varit stolt över det jobb jag gjort för mitt hemland, och de där åren har gjort mig stark
– Jag ville inte hoppa fallskärm eller vara på en skjutbana. Livet hade fått ett högre syfte i och med att min dotter föddes. Jag har alltid varit stolt över det jobb jag gjort för mitt hemland, och de där åren har gjort mig stark. Oavsett vilka motgångar jag kommer att möta i livet så kommer jag att resa mig. Men nu var jag färdig med högriskarbete. Jag började längta hem till norra Sverige, för att vara nära mitt barns mor- och farföräldrar.
Petra har helt lämnat soldatlivet bakom sig och jobbar nu i eget företag med föreläsningar och som elittränare. I den rollen utmanar hon andra att tänja på sina gränser. Själv fortsätter hon också att kliva utanför sin bekvämlighetszon. Som när hon blev tillfrågad om att vara med i en brittisk realityserie, SAS who dares wins, vars tidigare säsonger sänts på svensk tv under namnet Elitstyrkans hemligheter. Petra tvekade bara en kort stund innan hon tackade ja.
Inplockad som bulvan
– Tv-programmet spelades in i arktisk miljö i Chile. Vanligt folk får göra elitstyrkans tester och jag är inplockad som bulvan. De andra deltagarna tror att jag också är där för att göra testerna, i själva verket är min huvuduppgift att skvallra till instruktörerna vad som händer när kameran inte är påslagen. Jag är förhörsledare i grunden och expert på personligheter, beteendet och gruppmetodik, förklarar Petra.
Annars handlar vardagen för henne numera till stor del om familjeliv och husbygge. För Petra är det viktigt med ett liv i balans och att ha roligt både på fritiden och på jobbet. Hon säger att hon värderar tid mer än pengar och hämtar dottern från förskolan senast klockan 15 varje dag.
– Min dotter, som fått sitt namn efter min starka mormor, är mitt största fan. Hon vet att jag varit elitsoldat och berättar för alla på dagis om jag varit med i tidningar eller på tv. Om hon själv skulle vilja gå i mina fotspår? Jag tror att jag skulle be henne följa sitt hjärta, men fråga mig igen om 15 år – då kanske jag har ett annat svar, haha.