Norrmalmstorgsdramat skakade Sverige

Norrmalmstorg i augusti 1973. Rånaren hade barrikaderat sig och gisslan i bankvalvet. Utanför stod läkare, bårar och ambulanser redo. Till och med statsminister Olof Palme drogs in i det sex dagar långa nervkriget som samlade en hel nation framför radio- och tv-apparaterna. Norrmalmstorg i centrala Stockholm ockuperades av poliser och polisfordon. Trafiken i området var avspärrad och krypskyttar hade placerats ut. Ett stort pressuppbåd samlades och Sveriges Television sände direkt, mer eller mindre dygnet runt.

Skulle någon komma levande ur detta gastkramande gisslandrama? Nere i Kreditbankens 3,3 meter breda och 14,3 meter långa bankvalv satt en 23-årig tjej med en telefonlur i handen:

– Snälla rara söta gulliga, Olof. Jag har varit socialdemokrat i hela mitt liv, och jag ber på mina bara knän att du ska lösa situationen genom att ringa till poliserna och säga till dem att de ska släppa rånaren med hans pengar och Clark och Elisabeth och mig. För vi är inte rädda för dem och då kommer allt att gå bra. Jag är faktiskt besviken på dig. Jag vill åka, det är ingen som står här och hotar mig.

Statsminister Olof Palme svarade:

– Det är orimligt, förstår du, att samhället ska bistå sådana här kurrar med vapen för att de ska störta ut på vägarna med oskyldiga människor.

23-åringen i bankvalvet:

– Vet du vad jag är rädd för? Att polisen ska göra något mot oss, storma eller någonting. För då skjuter de mot oss och då stryker vi med allihop. Ni leker med våra liv.

Olof Palme:

– Jag har ju sagt att de får åka om de lämnar er kvar.

Flickan i valvet igen:

– Men de litar ju inte på dig. Och vår högsta önskan är att få åka med rånaren och Clark, förstår du inte det?

I 42 minuter samtalade Kristin Enmark, en av de fyra i gisslan, med statsminister Olof Palme. Det är en av de märkligaste konversationerna i svensk kriminalhistoria och den sändes senare i radio. Kristin Enmark försökte övertala Palme att få fly tillsammans med brottslingarna, men statsministern vägrade att göra något värre av en redan svår situation. Att till och med statsministern drogs in i händelseförloppet visade det allvar som fanns i dramat. Två dagar tidigare, torsdagen den 23 augusti 1973, hade en maskerad man gått in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm, skjutit en k-pistsalva i taket och på engelska uppmanat alla att lägga sig ner på golvet.

Inget vanligt rån

Polis larmades och tog sig in i banken bakvägen. Men poliserna upptäcktes av rånaren, som sköt en kriminalinspektör i handen. Tre kvinnor ur bankpersonalen togs som gisslan – Birgitta Lundblad, 31, Elisabeth Oldgren, 21, och Kristin Enmark, 23 år – och fördes ner i det öppna bankvalvet. I det läget stod det klart att det inte var ett vanligt bankrån. Rånaren ville förhandla med polisen.

– Jag vill ha tre miljoner kronor i svensk och utländsk valuta, en fulltankad flyktbil, skottsäkra västar och två laddade pistoler. Och ta hit Clark Olofsson, deklarerade rånaren.

26-årige Clark Olofsson var en rikskänd brottsling, som vid tillfället satt på Norrköpingsanstaltens säkerhetsavdelning. Rånaren gav polisen tre timmar att ta Olofsson till Kreditbanken, i annat fall skulle han skjuta gisslan. Polisen agerade blixtsnabbt. Rånarens maskering – skokräm på kinder, lösmustasch, leksaksglasögon och afroperuk – fick nämligen polisen att tro att de hade att göra med Kaj Hansson, som hade rymt från fängelset ett par månader tidigare. Hansson var, enligt polisen, ”en galenpanna” och känd för att kunna ta sig till vad som helst.

Löfte om belöning

Clark Olofsson fördes till Kreditbanken med löfte om belöning i form av förkortat straff om han lyckades lugna rånaren och rädda samtliga i gisslan. Samtidigt visste inte polisen vilken roll Olofsson hade i dramat. Var han i maskopi med rånaren? Var han kanske rentav hjärnan bakom kuppen? Än idag hävdar Clark Olofsson att han var helt ovetande. I sin memoarbok ”Vafan var det som hände?” skriver han:

”Jag trodde det handlade om ett misslyckat bankrån som hade spårat ur och jag blev förvånad när jag såg vem rånaren var. Jag sa till gisslan att jag bara var en mellanhand som stod på deras sida när det gällde att skydda dem mot korkade poliser och en stressad rånare.”

När Clark efter ankomsten till banken tog en runda genom lokalerna gick han rakt in i en man som stod gömd bakom ett hörn. Banktjänstemannen Sven Säfström, 24, tvingades också ner i bankvalvet, som fortfarande hade dörren på vid gavel. Där fanns en telefon och Clark Olofsson ringde till diverse nyhetsredaktioner. Nu rapporterades det inte enbart om kung Gustav VI Adolfs hälsotillstånd. Efter att ha opererats för blödande magsår vårdades den 90-årige monarken i respirator på lasarettet i Helsingborg. Clark meddelade journalisterna att han bara var ”en enkel bonde i det här schackspelet”. Samtidigt spädde han på bilden av den vettlöse rånaren:

– Han är upplivad och glad. Han skiter totalt i allting. Han sitter och laddar sprängdeg och apterar stubiner överallt.– Och han är fullt införstådd med alternativen. Antingen ska han ut härifrån, eller också dö i en sprängning eller skjutning.

samhälleHängde ut mannen som slog henne-åtalades för förtal

Fel man

Då visste Clark Olofsson redan att rånaren var Jan-Erik ”Janne” Olsson. De båda hade lärt känna varandra under en fängelsevistelse och genom att ta gisslan hoppades Olsson få sin kamrat fri så att de kunde fly utomlands tillsammans. Men polisen däremot, trodde fortfarande att de pågående förhandlingarna skedde med Kaj Hansson. Polisens strategi var att vinna tid och försöka trötta ut rånaren. Men rånarens krav stod fast: tre miljoner kronor och fri lejd med två personer ur gisslan. Polisen var villrådig och under fredagen hördes plötsligt ett par röster i trapphörnet utanför bankvalvet:

– Kaj, det är professor Bejerot och din bror!– Ja, det är jag, Kaj, ropade brodern. Du måste ge upp det här, för det kommer bara att sluta i elände!

Se också: 4 krimfall som skakat världen

Efter reklamen: 4 krimfall som skakat världen

Med sig till Kreditbanken hade Janne Olsson en väska med sprängdeg, stubintråd, kartor, pass och en transistorradio.Personerna i bankvalvet kunde i radiosändningarna höra att psykiatrikern Nils Bejerot var polisens sakkunnige i bedömningen av risken för alla inblandade.

”Utan att tveka klämde Olsson av ett skott med öronbedövande knall mittemellan dem, och jag höll på att flabba rakt ut när jag såg hur Bejerot och brodern skenade iväg under Bejerots skrikande: Han är galen! Han är galen!”, skriver Clark Olofsson i ”Vafan var det som hände?”.

Flyktbil klar

Efter den incidenten blev polisen än mer benägen att släppa iväg den ”livsfarlige” rånaren, Clark Olofsson och några ur gisslan i flyktbilen som stod klar ute på Norrmalmstorg. Kaj Hanssons bror intygade – felaktigt, visade det sig – att det var Kaj han hade sett och nu handlade det om att rädda människoliv. Men det var valår och statsminister Olof Palme meddelade Stockholms polismästare Kurt Lindroth: ”Släpp inte ut dem från banken, för då förlorar vi valet!”

Därmed blev Norrmalmstorgsdramat en politisk fråga istället för en rent polisiär. Tonen mot rånaren hårdnade. Först sent under dramats andra dag, på fredagen, insåg polisen vem rånaren verkligen var. Jan-Erik Olsson identifierades när han gjorde en radiointervju via telefonen i bankvalvet. Det var inte Kaj Hansson. Det var en betydligt beskedligare 32-årig brottsling, som hade fått sin första dom tolv år tidigare och nu hade avvikit under en permission från Kalmarfängelset. På lördagen låste Jan-Erik Olsson in sig själv, Clark Olofsson och gisslan i bankvalvet, för att invänta valet tre veckor senare och ett bättre beslut än det som Palme hade kungjort.

Hotade döda

Mat och vatten kunde levereras i mellanrummet mellan de två stora valvdörrarna. Läget var låst.

– Under de långa timmarna i valvet pratade vi om livet och om våra familjer. Och vi spelade luffarschack och kort.

Clark nynnade mycket på Roberta Flacks hitlåt Killing me softly, berättade Kristin Enmark långt senare. För att bryta dödläget ringde Janne Olsson upp Olof Palme och sa att han skulle skjuta ihjäl en av kvinnorna i gisslan om sällskapet inte direkt utlovades fri lejd. Men trots att rånarens förutsättningar blev allt sämre satte han aldrig sitt hot i verket. Olsson hade också planer på att skjuta Sven Säfström i benen för att få sin vilja fram.

– Jag borde kanske ha dödat någon redan i början. Efteråt sa polisen att om jag hade dödat bara en enda av gisslan hade jag fått fri lejd ut ur Sverige.

– Men det gick inte att döda någon. Vi satt ju där tillsammans i skiten, dag ut och dag in. Vi kunde inte undgå att lära känna varandra. Vem skulle jag ha dödat? sa Jan-Erik Olsson efter dramats upplösning.

På söndagskvällen, dramats fjärde dag, började polisen borra upp tre 30 decimeter stora hål genom bankvalvets tjocka betongtak.Tanken var att kunna spruta in tårgas. För att få stopp på borrandet smällde Olsson av en sprängladdning, som förstörde borrhylsan och slog ut elektriciteten. Han sköt också en k-pistsalva genom ett av borrhålen och en polisman träffades i handen innan kulan fortsatte in i kinden.

Jan-Erik Olssons motdrag när borrandet fortsatte var drastiskt. Han la strypsnaror runt halsen på gisslan och band upp dem mot bankfacken. Om någon av banktjänstemännen förlorade medvetandet skulle de strypas till döds – och vid en gasning skulle allt vara polisens fel.

Dagen därefter sänktes en kamera ner i ett av borrhålen och kameran tog en bild som visade att rånaren menade allvar.

Fritagningsaktion

Polisen beslöt ändå att göra en fritagningsaktion. Utanför banken, på det belägrade Norrmalmstorg, stod läkare, bårar och ambulanser redo. På tisdagskvällen – dramats sjätte dag – sprutades tårgas in i bankvalvet genom 15 ventiler och hål. Då hade det varit becksvart i bankvalvet i över ett halvt dygn och polisen hade spolat in vatten så att golvet var fyllt med över en decimeter vatten.

– Det är ett högt spel vi spelar. Vi inser de stora riskerna, men vi måste ju handla för att frita gisslan, sa länspolismästare Kurt Lindroth.

Upplösningen följdes av en hel nation. De ordinarie tv-programmen avbröts och Sveriges Television sände istället direkt från Norrmalmstorg. För första gången bevakades ett svenskt kriminalfall i realtid. I bankvalvet blev alla skräckslagna när polisen slog till.

”Vi kände hur ett gasmoln sköljde ner över oss och hörde hur valvdörren blev attackerad. Egentligen skulle vi alla ha dött där nere. Att vi inte dog berodde på att gasen blev klantigt insprutad så att bara en femtedel nådde oss på golvet. Men det räckte för att förorsaka full panik. ’Sluta gasa, stoppa gasen’, skrek tjejerna och sedan vi andra. Vi gav oss. Olsson knöt fast k-pisten i ett snöre så att poliserna kunde dra upp den genom ett av hålen i taket”, berättar Clark Olofsson i sin memoarbok.

Klockan 21.28 tisdagen den 28 augusti 1973 var polisens aktion avklarad. Fotoblixtarna smattrade när Jan-Erik Olsson leddes ut ur banken i handbojor. Inför massmedia från världens alla hörn kom sedan Clark Olofsson gående. Därefter fördes även samtliga i gisslan ut på Norrmalmstorg. Kristin Enmark satt upp på en bår med Jan-Erik Olssons jacka över axlarna, och i sorlet och larmet ropade Elisabeth Oldgren:

”Clark, vi ses igen!”.

Efter 132 timmars spänd väntan var nervkriget över. Rånaren haffades och alla inblandade var oskadda.

samhälle10 år sedan Utøya: ”Det sista jag hinner tänka är att nu dör jag”

En svår tid

Men för de fyra i gisslan väntade en svår tid. De led alla psykiskt av det som hänt. Av sin arbetsgivare, Kreditbanken, fick de 10 000 kronor vardera och tre månaders extra semester med full lön. Polisen hade krävt att gisslan skulle komma ut ur valvet först. Men Olsson och Olofsson gick inte med på det, eftersom de fruktade att de i en situation utom synhåll för andra skulle misshandlas eller skjutas av polisen.Gisslan ställde sig på brottslingarnas sida och vägrade lämna dem ensamma i valvet. Det var en av de händelser som låg till grund för det som senare kom att kallas Stockholmssyndromet.

Häpnadsväckande löfte

I tingsrätten dömdes Jan-Erik Olsson till tio års fängelse. Clark Olofsson fick fem och ett halvt år, vilket ogillades av hovrätten. Skälet till den friande domen var framförallt att en kommissarie hade gett Clark ett häpnadsväckande löfte innan han släpptes in till rånaren:

”Om du ser till att gisslan inte blir skadad så lovar vi att du får sex veckors permission. Och du kan få råna en bank och ta dig utomlands om du vill.”

När länspolismästare Kurt Lindroth, som var högste ansvarige, intog hovrättens vittnesbås och intygade att en sådan garanti hade utfästs friades Olofsson på samtliga punkter. Den 15 september 1973 avled Gustav VI Adolf. Dödsorsaken var lunginflammation som tillstötte efter kungens magsårsoperation. Dagen därpå gick svenska folket till val och socialdemokraterna behöll makten.

Källor: ”Vafan var det som hände?” (Clark Olofsson, Pocketförlaget), ”Jag blev Stockholmssyndromet” (Kristin Enmark, Pocketförlaget), ”Svenska brott” (Heléne Almqvist, LRF Media), expressen.se, polismuseet.se, alltomhistoria.se, Wikipedia.