10 år sedan Utøya: ”Det sista jag hinner tänka är att nu dör jag”
De flesta minns var de var och vad de gjorde när de hörde nyheterna om terrordådet i Norge för tio år sedan. För de överlevande och deras familjer är det något de lever med hela tiden.
– Det är svårt för någon utomstående att förstå vad vi har varit med. På så sätt finns det ett band mellan oss som överlevde på Utøya, säger Tarjei Jensen Bech.
Ön Utøya ligger i Tyrifjorden i Hole kommun i Norge. Drygt fyra mil från Oslo. Ön är belägen cirka 550 meter från land och ägs av det Norske Arbeiderpartiets Ungdomsfylking (AUF). Här drillas unga politiker under kolloformer. Man har workshops och diskuterar politik. Men det finns också tid för lägerliv, disco och korvgrillning.
Ibland besöker höjdarna från moderpartiet ön för att inspirera ungdomarna.
Den 22 juli 2011 tar förre statsministern Gro Harlem Brundtland båten över för att tala.
– Hon pratade faktiskt om nazismen och fascismens framväxt på 30-talet och sa att det var ett hot ännu idag, berättar Tarjei Jensen Bech som redan då var något av en veteran på ön.
– Jag tror det var mitt sjätte eller sjunde sommarläger.
När gästen har återvänt till fastlandet rullar lägerverksamheten på. Regnet smattrar mot rutorna på storstugan där ungdomarna deltar i en workshop med den svenska gästen Ali Esbati. Det är fredag och det viskas om att det kan vankas festligheter på kvällen. Det är ju trots allt sommarlov. Plötsligt störs eftermiddagslunken av nyheterna från Oslo. En bomb har briserat i regeringskvarteren.
– Det blev en väldigt dämpad och orolig stämning. Flera av de som var där hade föräldrar som jobbade just där, säger Tarjei.
– Vi hade ett stormöte där det sas att det inte fanns någon anledning att oroa sig. ”Vi är på Utøya, det tryggaste stället i världen”, det kommer gå bra. Men det stämde ju inte riktigt.
Tarjei pratade med de andra AUF-medlemmarna från Finnmark som han hade ansvar för och gick till sin stuga för att hämta ett headset.
– Jag ville höra vad de sa på radion om det som hänt i Oslo.
Smällar utanför
På vägen dit mötte han en lägerledare som berättade att det kommit polis till ön.
Polisen var beväpnad men han skulle inte oroa sig. Tarjei skulle föra budskapet vidare till ”sina” Finnmarkare.
När han kommit in i sin stuga och rotade efter sitt headset hördes smällar utanför. Det var som kinapuffar eller raketer.
– Jag tänkte att det var ett dåligt skämt med tanke på vad som pågick i Oslo. Men när jag sticker huvudet utanför dörren ser jag att det ligger en kvinna på marken.
Han ser en person i uniform med en pistol i handen. Mannen är också beväpnad med ett gevär.
En liten pojke säger till Tarjei att han måste springa och det gör han.
– Jag sprang uppför backen och ser att den uniformerade mannen går lugnt och kontrollerat bakom mig.
Trots att det är tio år sedan är minnena detaljerade. Han berättar om hur han kommer till tältlägret där kamraterna från Nordnorge finns. Hur han liksom fryser till is och inte kan få ur sig något.
Rädslan griper omkring sig när skotten hörs tätare och tätare. Någon skriker och det är allmänt kaotiskt.
Panik bryter ut
Från där de står kan de se den uniformerade mannen nere vid storstugan. Det ser ut som att han pratar med en person i varselväst, en vakt.
– Sedan tar han upp en pistol, går fram, och skjuter han eller henne i huvudet.
– Då bryter det ut panik i lägret där vi står. Alla springer åt olika håll. Jag kommer ihåg att jag hade dåligt samvete för att jag inte kunnat säga nåt. Att jag inte fick dom att springa med en gång.
Barnen och ungdomarna flyr för att sätta sig i säkerhet. Tarjei, och flera andra, springer genom skogen mot Kärlekstigen. Där inser han att det är för långt ner till vattnet för att han ska kunna ta sig ner. Tarjei gömmer sig under en klippa tillsammans med en flicka som också är från Finnmark. Hon frågar om det är en övning, han säger att det är allvar.
De förstår att skytten är nära. Rakt ovanför dem. Tarjei säger att han kunde höra honom andas, lugn och bestämt.
Sen kommer skotten.
De ser hur en tjej springer ner i vattnet nedanför. Hur hon träffas av ett skott och försöker klamra sig fast vid en sten. Geväret fortsätter smälla och till slut tappar hon greppet och glider död ner i vattnet.
I ögonvrån kan Tarjei se att skytten flyttat på sig så han är synlig. Det står politi på hans rygg. Tarjei inser att om han kan se skytten så kan skytten se honom.
Deras skydd är värdelöst.
De lämnar sitt skydd och börjar springa.
– Då har terroristen sett mig och skjuter. Kulan träffar lite under knät. Jag minns att jag hör ett skrik sen ser jag hur marken under mig kommer närmare och närmare. Det sista jag hinner tänka är att nu dör jag. Sen blir allt svart.
– Jag vet inte hur lång tid jag ligger så. Det första jag tänker när jag kvicknar till är att ”jag lever”, det var min första tanke. Jag var inte säker på att skjutningen upphört, men det var stilla och jag kunde höra fågelkvitter. Jag tyckte det var vackert.
Sjöng efter räddningen
Tarjei är en av många skadade som räddas ombord på en båt för att föras i säkerhet. En kille river loss en bit av hans shorts för att förbinda skottskadan. En tjej kurar ihop sig mot honom för att han ska hålla kroppsvärmen. De pratar med honom för att han inte ska domna bort. Frågar vad hans mamma heter, hans katt, den typen av frågor.
– Sedan sjöng vi tillsammans. Michael Jacksons Heal the world och Griegs Til ungdommen.
Vittnade vid rättegången
Tarjei blir en av överlevarna från Utøya. Han förs till sjukhus där han blir kvar i nio veckor. Han har ett trasigt ben men han lever. Skottsåret är rejält och kommer att kräva flera operationer. Den senaste för två år sedan.
– Benet är inte lika starkt som förr men det funkar ju. Jag känner av det varje dag men det får jag leva med.
Tarjei var ett av vittnena under rättegången i Oslo våren 2012. Han var inte riktigt säker på hur han skulle reagera på att se terroristen i rättssalen.
– Det värsta var egentligen väntan. Jag satt och gruvade mig för att möta honom. Det var otroligt obehagligt. När dagen kom, så var det bra att se att han hade handbojor på sig. Jag kände att han inte kunde skada mig eller påverka mitt liv längre. Han kommer tillbringa resten av livet i fängelse.
Tarjei har, precis som flera av de andra ungdomarna på lägret, fortsatt inom politiken. Ina Libak, som sköts med flera skott blev ordförande i AUF. Viljar Hansen, som blev blind på ena ögat efter att ha skjutits i huvudet, blev den yngste någonsin att väljas in i kommunfullmäktige i Longyearbyen.
Lever med trauman
Ärren från Utøya handlar inte bara om liv som spillts, sorg och saknad. De utsatta är ungdomar och barn som genomlevt något, för en utomstående obegripligt. Flera lever med trauman som präglat livet sedan dess.
En av de första som berättade från sjukbädden om massakern på ön var Adrian Pracon som hade skjutits med två skott. Men de fysiska skadorna var bara en del av sjukdomsbilden.
Se också: 4 krimfall som skakat världen
Kort efter att han skrivits ut från sjukhuset greps han misstänkt för en oprovocerad misshandel under en utekväll.
Han har senare vittnat om självmordstankar, hur han bara ville köra in i en bergvägg för att göra slut på allt. I dag jobbar han som nationell rådgivare i frågor som rör mental ohälsa.
– Det var inte så att vi inte fick hjälp men frågan är om alla fick den hjälpen de behövde, säger Tarjei.
Vissa vill berätta vad de varit med om och andra inte. I en familj där en dotter sköts ihjäl har mamman och systern spelat in musik för att hedra hennes minne.
Återskapa mardrömmen
Jenny Andersen valde att berätta sin historia på sitt eget sätt. Hon är en av fyra överlevare som är med i filmen Rekonstruktion Utøya, regisserad av Carl Javér, där de återskapar mardrömmen de varit med om på ön i en studio i Tromsø.
– Jag hade inte pratat om det innan, inte varit hos psykolog eller så men nu kände jag att jag var redo. Jag tänkte att det kanske kunde hjälpa mig.
Det avgörande var att hon fick tillit till filmarna och vad de ville göra. Hon ville att filmen skulle handla om de som var offer för terrorn snarare än terroristen.
– Det var inte så att jag var skeptisk men jag kände att jag ville ha kontrollen över min berättelse.
Och hon menar att ”rollen” hade effekt.
– Det var väldigt speciellt att berätta historien för andra ungdomar och se dem spela upp minnena jag berättar. Det var väldigt intensivt, väldigt tungt, säger Jenny om flykten genom skogen och hur hon fick simma i säkerhet.
Att regissera minnena gjorde dem tydliga.
– Jag fick liksom gå ur mig själv. Jag fick gå in och minnas varje detalj inne i det där svarta rummet. Jag byggde nästan landskapet i mitt huvud, kunde flytta personer en halvmeter för att det var så det var.
Vad betydde det för dig, att vara med i filmen och återuppleva allt?
– Det är viktigt att vi minns och fortsätter att prata om varför det skedde. Det finns lite beröringsskräck för det här i Norge.
Jenny är en av dem som inte är verksam politiskt. Hon var inte ens speciellt hängiven då när hon var 19. Hon var där med pojkvännen Tommy och de andra kompisarna.
Efter inspelningen av Rekonstruktion Utøya har hon blivit kvar i Tromsø och själv lärt sig till dokumentärfilmare.
– Jag har alltid varit intresserad av poltik och samhälle och att berätta en historia. Efter Utøya blev det viktigare att berätta riktiga historier. När jag kom hit och såg hur de jobbade på inspelningarna blev jag väldigt intresserad. Jag fick komma hit och praktisera och sedan har jag blivit kvar.
– Jag vet inte om jag kan säga hur händelserna på Utøya präglat mitt liv. Jag var 19 år då och är 29 idag. Men det är en stor del av mitt liv, jag tänker på det i stort sett varje dag. Tankar som poppar upp ett par sekunder här och där. Kanske har det påverkat mig mer än vad jag tänker själv.
Om hon skulle glömma det har hon en tatuering som påminner henne om att hon är en överlevare. En pulslinje på ena underarmen.
– På slutet står det live. Jag gjorde den vintern efter. Jag tänkte att jag ska vara lycklig för att leva, det var så många som inte fick chansen.
Tidslinje Utøya
17.08 Den falske polismannen har gått iland på Utøya och skjuter sina första offer. Lägerledaren Monica Bøsei och inhyrde polismannen Trond Berntsen.
17.24 Första larmet om skottlossning rings från ön. Inom de närmaste minuterna kommer fler och fler.
17.30 Polisens beredskapsstyrka dirigeras om från ödeläggelsen i Oslo till Utøya.
17.58 Polisen har inledningsvis haft problem med att samordna insatserna centralt och lokalt. Dessutom kör beredskapsstyrkan fel och förlorar minuter på vägen mot målet. Men nu har man fått en båt i vattnet och sätter kurs mot ön.
17.59 Anders Behring Breivik ringer polisen, presenterar sig som ”kommendör i den norska anti-kommunistiska rörelsen” och vill överlämna sig till polisen. Men samtalet bryts och det går inte att ringa upp numret igen.
18.26 Efter problem med den egna båten har polisen måst rekvirera privata båtar för att komma över till Utøya. Nu går de iland.
18.33 Polisen griper Breivik i ett skogsparti på södra delen av ön.
20.15 I en intervju med NRK berättar räddningsledaren att åtminstone 30 personer är döda. Senare, under natten, talas det om minst 80 döda.
9.15 Anders Behring Breivik anhålls.
Sammanlagt 77 personer mördades vid sprängningen i Oslo och i massakern på Utøya. I augusti 2012 erkände och dömdes Anders Behring Breivik till 21 års förvaring för morden. Förvaring innebär att straffet kan förlängas med fem år i taget efter att tiden är avverkad om den dömde fortfarande anses farlig för samhället. Breivik har under fängelsetiden bytt namn till Fjotolf Hansen.