Ali Esbati upplevde massakern på Utøya

"Jag hade tur som klarade mig från Breiviks attack"

Sommaren 2011 jobbade den svenske vänsterpolitikern och ekonomen Ali Esbati på en tankesmedja i Norge. På eftermiddagen den 22 juli tog han båten över från fastlandet till den lilla ön Utøya i Tyrifjorden för att hålla föredrag på AUF:s sommarläger.

Norge skulle gå till kommunalval på hösten och Ali Esbati skulle prata utifrån ett svenskt perspektiv och hur borgerlig politik påverkat välfärden i landet.

Han var dock inte den största politiska stjärnan under lägret. Ali hade mött förra statsministern Gro Harlem Brundtland nere vid färjeläget när hon var på väg tillbaka till stan. Dagen efter skulle statsministern Jens Stoltenberg hälsa på Arbeiderpartiets framtid.

Ali Esbati var hur som helst glad över inbjudan.

– Det var kul. Jag blev ju lite nostalgisk och upprymd. Den här typen av ungdomsläger har varit en viktig del av mina somrar sedan tidiga tonår.

Under sin powerpointpresentation kunde han känna igen sig i publiken som hade samlats i föreläsningssalen. Där var de som var lite slitna efter en lång natt, några som höll varandra i hand och andra som hade tankarna någon annanstans.

Precis som Ali mindes att det brukade vara.

Explosion i Oslo

Men en bit in i föreläsningen hände något som fick stämningen i rummet att förändras. Folk började titta ner i sina mobiltelefoner.

En av de yngre lägerledarna begärde ordet och berättade att det hade kommit nyheter om en explosion i Oslo.

– Sedan sa han att det hade skett i regeringskvarteren. Man visste att statsministern var oskadd men inte vad som låg bakom explosionen.

Över högtalarna kom nu ett upprop om samling i storsalen för information en kvart senare.

Ali Esbati rundade av sin föreläsning och beredde sig, precis som alla andra, på att gå dit och lyssna. Han kollade av sin mobil och hade ett gäng missade samtal från sin mamma.

– Då hade informationen om att en bomb smällt i Oslo nått ut över hela världen. Så jag ringde henne och sa att det var lugnt, att jag var i säkerhet på en ö. Han ringde sin gravida sambo för att försäkra sig om att hon också var i trygghet.

– Hon var på Ikea med sin mamma men vi hann bara växla några korta ord innan jag skulle in på mötet.

Sprängningen i Oslo dominerade sociala medier. Och precis som han hade lugnat sin mamma och sambo skrev nu Ali ett meddelande på twitter om att han befann sig i säkerhet på ett sommarläger.

Låter som smällare

På samlingen fick alla veta att det mycket riktigt hade varit en explosion i Oslo. Det var ännu för tidigt för att säga så mycket mer men det fanns i alla fall ingen anledning till panik. Här på ön, fyra mil från Oslo, skulle man vara trygga.

– Men man ställde in resten av programmet för dagen och sa att det skulle finnas mackor i köket för dem som var sugna. Jag minns att det var någon som frågade om det här innebar att discot på kvällen var inställt.

Men det gick också att spåra en oro bland ungdomarna.

En oro för att någon de kände fallit offer för bomben i Oslo som riktat sig mot den socialdemokratiskt ledda regeringen.

Ali, som bara hade tänkt sig vara på ön över dagen, började gruva sig för att behöva övernatta.

– Jag pratade med någon av arrangörerna om det men det verkade som att det skulle bli lite svårt. Jag hade ju ingen sovsäck.

samhälleKritiserat minnesmärke byggs till 10-årsdagen

Han ringer och pratar med sin sambo Marte. Båda har varit ute i debatten och pratat om invandring och islamofobi i samhället. Nu talar det om sin oro för att bomben möjligen är ett terrordåd?

Ali Esbati är i köket och bläddrar igenom telefonen efter nyheter när det hörs ljud utifrån. Det låter som smällare.

– Och då tänker jag att det verkar otroligt dumt att smälla smällare just nu när alla är så spända. Speciellt de yngre.

Ljuden ändrar karaktär. Plötsligt låter smällarna som att de är inomhus, mycket högre. Som smällare i ett trapphus.

Plötsligt kommer någon in i köket och säger till alla att sätta sig ner på golvet. Det är en lite märklig begäran men alla gör som det sagts.

I nästa ögonblick får alla veta att de ska ta sig ut. Några tar sig ut fönstervägen och andra genom dörren. Ali minns att han som vuxen oroar sig lite för att de yngre ska komma i kläm på något sätt och ställer sig för att hålla upp dörren.

Söker skydd

Han tar sig ut i gräset i strumplästen. Det har regnat och är lerigt på sina ställen men Ali gör som alla andra och springer för att söka skydd. Det är lite panik i luften nu och i ögonvrån ser han personer som ligger ner. Han har inte förstått att det skjuts men känner att något är riktigt fel när han springer.

Ali är en av flera som söker skydd i ett buskage bredvid en gammal och gisten skateboardramp som glömts bort.

– Då började vi prata om att det skjuts, att det är några som skjuter. Där är en kille som sitter med två barn, kanske tio, elva år gamla och som uppenbarligen är traumatiserade. Så jag försöker prata lite lugnt med dem, fråga vad de heter och sådana saker.

Ali Esbati ringer 112 för att larma. Han är inte den första. Telefonisten säger att hjälp är på väg och att det viktigaste är att söka skydd. Han ringer sin sambo och berättar att det skjuts på ön. Att det skjuts mycket, men det är lugnt. Han kommer att klara sig.

Blod på händerna

Ljuden är svåra att tyda. Det skjuts så mycket att Ali tänker att det kanske rör sig om en skottlossning mellan polis och en eller flera gärningsmän.

– Det verkade helt osannolikt att det skulle vara en enda person som sköt så många skott. Och ännu mer orimligt att det var en enda person som gick runt och försökte döda.

Andra kommer till platsen för att söka skydd. Bland annat en kille som bär på en skadad tjej. Det är flera stycken som samlas runt henne för att ta hand om henne. Någon av dem hade en första hjälpen-låda som de använder för att förbinda såren.

– Jag såg att hon hade ganska små hål i armarna där hon blivit skjuten. Sedan lade jag märke till att hon var blodig om munnen och tänkte herregud kommer det nerifrån? Men det var inte så. Hon var skjuten i kinden, berättar Ali Esbati.

– Det var blodigt och sårigt i munnen men hon var vid medvetande. Jag minns att hon pratade, att hon sa ”kom ihåg att ni är fantastiska”.

– De var fem-sex runt henne så jag tänkte att det är bäst att jag backar till där jag var. Jag minns att jag hade fått blod på händerna och att jag torkade av dem i gräset, för att inte vara så skrämmande.

Vid det här laget lät det som att skottlossningen kommit lite närmare. Folk var i rörelse och Ali hamnade, tillsammans med många andra, på stigen som går runt ön ner mot vattnet. Kärleksstigen.

– Det blev naturligt att springa efter.

Båtarna vänder om

På vägen stötte han på andra lägerdeltagare och även sådana som kommit till skada. Men de var vid medvetande och stod upp. Han hade ännu inte sett någon död. Men folk pratade om att det var både en och två skyttar och att den och den var pepprad. Någon berättade att de hade kastat sten på skytten. Ali Esbati kunde inte få ihop informationen i huvudet.

– Jag kunde inte alls tro att det var den skalan på dödandet. Några av händelserna från ön minns han i ett surrealistiskt raster. Som tjejen han möter med solljuset i ryggen som ser ut som att hon har färg i halva ansiktet. Som om det vore en scen från en film av David Lynch.

Det ska visa sig att en kula har skrapat upp huvudsvålen och passerat vidare.

– Hon mejlade senare för att höra vad jag kom ihåg. Hon ville pussla ihop vad som hade hänt. Det var många sådana konstiga grejer.

Tillsammans med flera andra sökte Ali skydd nedanför stigen vid vattnet. Han kunde se några småbåtar som försökte ta sig över till ön, hörde skott som avfyrades och såg båtarna vända om. Vid färjeläget syntes dock roterande blåljus och i luften en helikopter.

Ali tolkade det som att hjälpen, polis och militär, var på väg. Han beskriver det som att han kände sig lugn på ett märkligt sätt. Som att han gått in i någon sorts kamptillstånd. Men han hade också en oro, som i efterhand kan verka bisarr. Tänk om det var en gisslansituation eller ett terrorangrepp som skulle lösas med våld.

Då kanske det inte skulle vara så klokt av honom att gå ut och vifta under insatsen.

– Jag såg inte ut som alla andra och var lite äldre. Det skulle vara jättejobbigt om jag av misstag skulle bli skjuten. Jag tänkte att jag inte ska springa fram och vinka hur som helst.

Ser Breivik med vapen

Nere vid strandkanten känner han igen några ansikten från tidigare under flykten. Folk sitter utspridda, tysta.

När Ali och de andra tittar upp för sluttningen dyker en man upp vid trädlinjen. Han är lång, blond och klädd i svart med ett stort vapen.

– Han säger något i stil med ”ta det med ro”, ”politi” eller båda.

– Då tänker jag bara på en millisekund att någonting är väldigt konstigt här. Kläderna ser ut som att han är en väktare och så minns jag att hans mittbena såg egendomlig ut i ljuset. Det såg ut som en sån där mohikan som Robert De Niro har i Taxi driver. Och hans vapen var tejpat på en massa olika ställen.

Det är Anders Behring Breivik som står däruppe.

Ali vet inte det vid det här laget men fattar att hjälpen ännu är långt borta. Han slår om till flykt och springer ut i vattnet. Han hinner tänka att det är bättre att han blir träffad i ryggen än i bakhuvudet.

Alla var skärrade

Sedan faller han omkull på de hala stenarna, ramlar och skär upp små sår på vänsterhanden. Telefonen är kaputt.

– Jag ligger där i vattnet med huvudet och axlarna ovanför vatten-ytan och försöker orientera mig. Då är Breivik ur hans synfält. Han får ögonkontakt med några andra längre bort som också ligger still.

Livet kanske inte passerar revy men han hinner tänka mycket.

– Jag tänker på allt möjligt. Att jag ska bli pappa. Jag undrar hur min sambo har det. Tänker på vad som hänt i livet och på mina föräldrar, vad de vet och om de är oroliga.

Märkligt nog hinner han också reflektera över att han aldrig gillat att bada. Särskilt inte kallt. Nu känns det ljummet.

– Det är precis som att alla sinnen skärps i en. Det är säkert adrenalin.

Senare får Ali veta att Breivik gått inåt ön efter att han sett honom vid strandkanten. Breivik hinner skjuta ihjäl några till innan han grips. De första rapporterna om dödsskjutningar på ön kom 17.21. Klockan 18.34 var Anders Behring Breivik gripen.

Ali Esbati berättar om synerna efteråt. När alla hade evakuerats till fastlandet. Föräldrar som letar efter sina barn och ungdomar som letar efter sina syskon.

– Man ser att även poliser och sköterskor är skärrade. Ingen vet vad som har hänt riktigt men alla vet att det är något hemskt.

– På bussen satt jag med en kille i 13-14-årsåldern som var orolig för sin storebror. Brodern överlevde men var en av dem som blev värst skadade, fick ett öga bortskjutet.

– En annan kille hade tappat kontakt med en av sina bröder som han lovat mamman att ta hand om. Den brodern blev dödad.

Runt 560 människor befann sig på Utøya när Breivik kom dit. 69 av dem, många av dem tonåringar, sköts ihjäl. Andra skadades för livet.

Anders Behring Breivik skulle senare erkänna både bombdådet mot regeringsbyggnaden i Oslo på förmiddagen den 22 juli och dödsskjutningarna på Utøya.

Under rättegångarna kom det fram att han hade önskat att han hunnit döda fler eftersom de var med i en organisation som stöttar regeringens politik.

Med på rättegången

Ali Esbati var med i början och slutet av rättegången.

– Det var bra att se honom i den rollen. Men det som var väldigt intensivt var att se föräldrar som mist sina barn. Det var det mest outhärdliga. Då hade ju vår dotter fötts. Då minns jag att jag orkade inte titta mer. Det fanns inget att säga. Men det var bra att vara där och att se andra som orkade vara med.

Min sambo stod på Breiviks dödslista

En av dem som var med på Breiviks lista över mål var Marte, Ali Esbatis dåvarande sambo. Och Ali menar att det är viktigt att påminna sig om att det här är ett politiskt attentat och inte verket av en enskild galning. Att Breiviks dåd utlösts av ett samhällsklimat där islamofobi och invandrarhat tolererats.

–Tittar man på hans manifest så ser man ju att det här inte är unika tankar som han snickrat ihop från ingenstans. Det är ju klippt och klistrat från existerande material, säger Ali Esbati.

Terrordådet på Utøya har påverkat men inte förintat AUF. En organisation som numera leds av en tjej som sköts med fem skott på Utøya sommaren 2011.

– Det var hennes blod jag hade haft på mina händer. Jag visste ju inte om hon hade överlevt, efteråt tittade jag igenom tidningarnas bilder och porträtt för att hitta henne. Det gnagde i mig väldigt, väldigt mycket. Men en månad efter attacken fick vi återvända till ön. Det kändes som att det var viktigt att gå tillbaka i sina spår och se var man hade varit. Då var jag där på det stället där vi hade gömt oss och pratade med andra som varit där. Då fick jag reda på vem hon var och att hon hade överlevt. Det var Ina Libak, hon som varit ordförande i AUF.S

Källa: NRK, SVT, Aftonbladet, Sveriges Radio

Foto: TT