Nanni sökte nästan 1000 jobb: ”Det var förnedrande”

Efter reklamen: Se också: Åldern är bara en siffra

Under locket på en stor, grön lergryta jäser foccacciadegen och äppelpajen har precis blivit färdig i ugnen. Det är full aktivitet i Nanni Pilhjärtas, 65, kök. Hon lagar all mat från grunden och har tidigare drivit restaurang i Finland. Nu erbjuder hon pop up-restaurang med olika teman i sitt eget hem.

Det generösa köksbordet är dukat i orange nyanser och matchar Nannis egen klänning för dagen.

– Orange är min vinterfärg, den gör mig glad, säger Nanni när hon tar emot i sitt och maken Torsten Nyströms, 74, färgsprakande hem på Gärdet i centrala Stockholm.

Det är alldeles tydligt att det bor en konstnär innanför dessa fyra väggar. Nanni kommer ursprungligen från finska Österbotten och var till en början helt finsktalande, trots sitt svenskklingande namn.

– Efternamnet kommer från min morfars släkt, som hörde till ”knapadeln” som hade adelstitel men inga pengar, berättar Nanni.

Sa upp sig från tryggt jobb och flyttade till Finland

Efter att hennes föräldrar skilt sig tillbringade Nanni den tidiga barndomen hos sin mormor på landsbygden i Österbotten i Finland. När hon kom till Oxelösund i Sverige som nioåring kunde hon inte språket. Nanni kallar sig för maskrosbarn och fick tidigt lära sig att klara sig själv. Det har hon haft nytta av genom livet. Nanni har alltid hittat vägar framåt.

Hon har studerat på ämneslärarlinjen och jobbat som lärare i svenska för invandrare. Hon har arbetat som översättare, sjömanskocka och husmor inom kriminalvården. Plus en hel del annat.

– Vid 42 gjorde jag en stor omställning i livet. Mina rötter kallade så jag sa upp mig från en trygg anställning, lämnade Göteborg, alla vänner och min vuxne son, som backade upp mig. Jag flyttade till en liten by utanför Björneborg i Finland, berättar Nanni.

Hon hade, som alltid, många järn i elden. Nanni tog körkort och startade ett utbildningsföretag, samtidigt som hon hyrde ett vildmarkscenter med restaurang och B&B.

Nanni hittade även kärleken och gifte sig med en storbonde.

– Jag levde i ett bra äktenskap i 12 år men sedan tog det slut. Vi växte isär och jag behövde börja på ny kula för att läka mig och hitta livsglädjen, säger Nanni och berättar att hon flyttade till Turkiet.

Men vägen bar hem till Finland igen, där hon under flera år arbetade som coach för arbetslösa finlandssvenskar.

– När jag flyttade till Sverige igen efter 14 år pratade jag inte längre göteborgska utan sjungande finlandssvenska, skrattar Nanni.

Här är meddelandena som fällde företaget

samhälleIngamaj anmälde företaget för åldersdiskriminering – och vann

Lärare för nyanlända kvinnor

Hon är inte bara en färgstark själ, hon är också en glad kvinna, som bjuder på mycket skratt och skoj, trots de motgångar livet bjudit på.

När Nanni kom hem till Sverige igen hade hon varit med om en bilolycka, som gjorde att hon drogs med tuffa skulder. Ur krisen och oron föddes hennes konstnärskap.

– Jag skapade 12 kvinnoporträtt av några gamla fönster som jag fått till skänks. De betalade min hyra och mat och sedan dess har jag aldrig slutat att skapa.

Nanni var 58 år när hon fick arbete som lärare och coach för nyanlända kvinnor på Campus Oxelösund, ett arbete hon älskade.

– Det var otroligt givande. För att hitta en gemensam nämnare utan språk så lagade vi mat i kyrkans lokaler, vi lärde oss om återvinning och vi skapade. Vi jobbade med musik och bilder, massage och gympa. Vi gjorde många studiebesök i Sörmland, till Yalla trappan i Malmö och Livstycket i Tensta. Mina elever satt i minibussen och trummade på plastdunkar som skulle fyllas med mjölk på hemvägen. Det är fina minnen, säger Nanni som också fick i uppdrag att undersöka om socialt företagande kunde vara ett alternativ.

Nanni gick in för uppdraget med hull och hår och tog fram en modell där kvinnornas egen kompetens med matlagning och ystning togs tillvara.

– Vi skulle göra syrisk gnisselost, och baka surdegsbröd av vasslen. En ekologisk gård skulle leverera mjölken. Kvinnorna kunde väldigt lite svenska men tanken var att ha med mentorer, som kommit längre i sina studier, som anställda i projektet. Men kommunen trodde inte på min idé och projektpengarna för mitt jobb var slut. Jag jobbade kvar i kommunen med finska förvaltningen tills pandemin tog resten av mitt jobb.

Sökte någon med ”mer energi”

Men livet skulle ta en ny vändning ännu en gång när Nannis stora kärlek kom in i hennes liv. Paret träffades via en dejtingsajt på internet, men Nanni var inte helt övertygad från början.

– Var han inte för gammal? var min första tanke, men så fort vi sågs var det självklart att det skulle vara vi. Han kom hem till mig med två kassar fulla av råvaror som jag gillar, och Torsten är en kreativ person precis som jag. Han har jobbat som fotograf och bildredaktör hela sitt liv och medverkade nyligen i en utställning på Fotografiska museet.

Nanni bodde i Oxelösund och Torsten i Stockholm och hon bestämde sig för att söka jobb i hans hemtrakter. Det var då det tog tvärstopp för Nanni.

– Jag sökte alla möjliga sorts jobb, och skickade in 40–50 ansökningar i månaden. Ibland fick jag komma på intervju men jag gick aldrig vidare, trots att jag har ett fantastiskt cv. En gång skulle man skicka en presentationsvideo. Jag var brunbränd och utvilad efter en vecka i solen och kände mig på topp när jag spelade in min film. Men rekryteraren svarade att de sökte någon med mer energi.

– Det var förnedrande. Jag förstod att det handlade om ålderism.

Inte råd att gå i pension

Nanni har räknat ut att hon sökte 990 jobb och visst tärde det på självkänslan att inte duga. När hon gjorde en pensionsberäkning insåg hon att det var omöjligt att gå i pension vid 64 års ålder. Hon skulle bara få 9 100 kronor före skatt.

– Men det sista slaget var när arbetsförmedlingen skickade mig på arbetsträning. Det var en timmes resa dit, plus två kilometers promenad och deltagarna var personer som hela livet stått väldigt långt ifrån arbetsmarknaden. Torsten hämtade mig efter dagens slut och jag bara grät av uppgivenhet. Det funkade inte, jag var tvungen att hitta en egen lösning och då bestämde jag mig för att starta eget.

När Nanni börjat tänka i de banorna saknades inte idéer för verksamheten. Hon kunde plocka de roligaste bitarna ur sin långa och mångfacetterade yrkeserfarenhet. Hon gjorde en affärsplan och blev beviljad uppstartsstöd, under förutsättning att hon håller verksamheten rullande i minst tre år.

– Och det ska jag! Även om jag jobbar några år till så är min pension fortfarande väldigt låg, vid 66 skulle den vara 12 000 kronor. Det räcker inte för att leva ett bra liv med livets goda. Dessutom är min verksamhet väldigt rolig.

Många planer för framtiden

Nanni kickade igång sin verksamhet förra året och har öppnat en pop up-restaurang i sitt eget hem. Hit är mindre grupper välkomna på temamiddagar, en gång i månaden, det kan vara allt ifrån Afternoon tea eller finskt julbord till ottomansk middag. Hon håller kurser i det finska språket och arrangerar konstworkshops och temaresor runt om i världen.

När vi ses packar Nanni som bäst inför en konstresa med en mindre grupp till Marocko.

– Idéerna är många. Jag planerar en handarbetsresa till Viljandi, i Estland, en temaresa med besök i Valamo ortodoxa kloster i Östra Finland kombinerat med workshop i karelska piroger och finsk logdans. En pilgrims-konstresa till Moder Marias hus i Turkiet finns också med i planeringen.

Ett projekt som Katri Oksanen, kulturproducent från Åbo, och Nanni planerat och ser extra mycket fram emot går ut på att intervjua finska kvinnor som kom till Sverige på 1960-talet. Det är ett tvåårigt kulturprojekt, vars finansiering ännu inte blivit klar.

– Jag och Katri ska åka ut på en turné till tio orter dit finnarna invandrade för 60 år sedan. Vi ska intervjua flera generationer kvinnor och hjälpa dem och deras döttrar att hitta tillbaka till det finska språket.

– Tanken är också att skapa kvinnornas porträtt med min collageteknik och Katri ska göra samhällskonst med dem. Alltihop ska utmynna i en vandringsutställning och en bok med deras berättelser och bilder. Kvinnor har alltid varit kulturbärare och vårt projekt heter Min finska mamma. Det ser jag jättemycket fram emot.