Maja målade om klassisk kalender - för dotterns skull
– Bilder har sån otrolig kraft att skapa tillhörighet och utanförskap, normer och skönhetsideal. Sverige är inte helt vitt, och jag vill att min dotter ska kunna känna igen sig själv i de bilder och berättelser hon växer upp med. Hon ska känna sig sedd och bekräftad.
Det var i samband med en nattning som Maja Frykholm, 31, betraktade kalendern som hängde i dotterns sovrum och slogs av att barnen på bilderna alla såg väldigt lika ut.
– Jag är född i Sverige och är en vit kvinna, men min dotters pappa är från Moçambique. Jag känner ett stort ansvar för att hon ska få känna sig inkluderad och representerad.
Maja bor i Uppsala tillsammans med sin dotter Liv, som är fyra år gammal. I dotterns sovrum hänger "Månadsbilderna", en klassisk kalender målad av den finlandssvenska konstnären Kerstin Frykstrand. Akvarellmotiven är från 40-talet och föreställer barn i skandinavisk miljö som upplever de olika årstiderna.
– Det är fantastiska barnbilder och jag har tagit den med mig från mitt barndomshem. Jag reflekterade aldrig över hur barnen såg ut när jag var liten men nu gör jag det. Sverige har förändrats sedan bilderna målades och det reflekterar ju inte populära klassiska motiv.
Se också! Yenie om rasismen under barndomen: "Grät mig till sömns"
Akvarellfärg och lite fantasi
Flickan som representerar maj månad är ljushårig med en liten krona på huvudet och sitter på en blommig äng. Maja tog kalendern med sig och provade att måla ovanpå det nästan vita håret.
– Jag använde bara vattenfärg- pappret var så himla bra, färgen sögs upp direkt. Det var otroligt effektivt.
Efter ett lyckat första försök fortsatte Maja att ge några av barnen på bilderna olika hår- och hudfärg.
– Min dotter är lika svensk som jag. Hon är född här och har inte varit i Moçambique än. Hon ser sig själv som svensk, men när hon växer upp lär hon bli ifrågasatt, i alla fall till en viss grad. Jag vill att hon ska känna sig bekräftad och sedd.
Majas pappa är konstnär och mamman journalist och författare. Även om hon inte själv arbetar med konst så har hon länge varit medveten om bildens styrka och potential.
– Bilder har en sån otrolig kraft att skapa tillhörighet och utanförskap. Och ideal. Reklam påverkar oss ju jättemycket, sådana tillrättalagda bilder finns överallt i dag. Jag tänker att konsten kan vara friare och råare, och visa andra typer av människor. Det är en intressant motpol tycker jag.
– Människor, särskilt barn, är väldigt mycket flockdjur och vi påverkas av bilderna omkring oss. Min dotter vill se ut som Elsa i Frost. Det är det förvisso många små barn som vill, men min dotter ser ju verkligen inte ut som hon. Jag vill hjälpa henne känna igen sig själv i det hon tittar på, känna att hon finns.
Att barnen i bilderna har olika utseende behöver inte vara en stor sak. Det viktiga var inte att alla barn i kalendern fick ett nytt utseende utan att barn, när de växer upp, ska se mångfald och olikhet som en odramatisk självklarhet.
– Det handlar inte om att ta bort de vita, men det finns ju redan överallt. Min dotter har inte ens reflekterat över att kalendern är ändrad, hon har inte kommenterat det än.
Bilderna uppmärksammades av Stina Wollter
Maja skickade de ommålade bilderna till sin vän, konstnären, författaren och kroppsaktivisten Stina Wollter, som lade upp dem på sin Instagram. Sedan dess har Maja mötts av hurrarop och förfrågningar om att få köpa kalendern.
– Vissa kanske väljer att uppfatta det som att jag kritiserar och förstör någonting fint som alltid har funnits, men jag har bara upplevt positiv feedback än så länge. Men jag vill inte sälja den, jag gjorde den åt min dotter och det är ju inte mitt verk från början heller. Fast jag funderar på att göra någonting eget i framtiden, kanske en kalender eller någonting annat riktad till barn.
Alla måste få finnas och synas
Vikten av att barn ges bilder som gestaltar olikhet handlar inte bara om etnicitet.
– Vi vuxna göder barn med föreställningar om hur de borde vara. Till exempel är det nog ansett bättre att vara en pojkflicka än tvärt om. Vi respekterar klassiskt manliga egenskaper. Att ta för sig, säga ifrån och höja rösten. Sättet vi hälsar på en "tuff" liten kille är väldigt bekräftande. Men det skadar kanske en pojke som är försiktig, vill ha fina kläder och gillar glitter... Han måste synliggöras för att inte känna att han måste förställa sig.
– Man oroar sig för vilka skadliga ideal ens barn kommer utsättas för och påverkas av när hen är gammal nog för sociala medier. Men det fantastiska med plattformar som till exempel Instagram är att de är så stora, alla får plats. Om ett konto, även om det inte är ett dåligt konto, påverkar självkänslan negativt så ska man avfölja det. Om det inspirerar och bygger upp en kan det vara en stor tillgång, och jag vill ge Liv det redan nu.
Växande utbud av representation för barn
I dag menar Maja att det finns flera medier för barn, särskilt böcker, som synliggör och lär ut olikhet, mindre traditionella familjekonstellationer och acceptans på roliga sätt med fina illustrationer.
– Som förälder har man ett ansvar när man väljer sitt barns underhållning, tycker jag. De gamla klassikerna är otroligt vackra men vårt samhälle har förändrats. I Elsa Beskows Hattstugan är det inte bara väldigt tydliga könsroller, barnen får dessutom stryk. Många barnböcker klarar av att utmana normer och är spännande berättelser som barnet tycker om, vilket ju är poängen med böcker. Det behöver inte vara det ena eller det andra. Jag har ändå låtit ganska många böcker finnas kvar, men när jag bläddrar i dem nu funderar jag på att måla lite i dem också. Kanske finns det några namn jag kan byta ut.
– Jag tycker mycket om Stina Wirséns Vem-böcker. Karaktärerna är små underliga djur i glada färger. Djur symboliserar olikheter på ett enkelt sätt, bilderna är fria från kön och etnicitet. Det är väldigt smart och enkelt. Man måste inte rita barn för att gestalta dem. Några små djur som bråkar om en hink i en sandlåda går att identifiera sig med.
Maja rekommenderar även Lisen Adbåges Dom som bestämmer, Små människor, stora drömmar. Frida Kahlo av Maria Isabel Sanchez Vegara och Godnattsagor för rebelltjejer av Elena Favilli och Francesca Cavallo.
För äldre barn och ungdomar rekommenderar hon Svart kvinna av Fanna Ndow Norrby, Ingenting och allting av Nicoa Yoon och Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson.
– Och så MyIDolls. Det är dockor där man själv kan bestämma utseendet; vilket slags hår och vilken hudfärg hon ska ha, men hon kan också sakna ett bröst till exempel. Min dotter fick en sådan av Stina i födelsedagspresent, de är väldigt fina. De finns på Instagram och på webben under namnet myidolls.se
.
.