Lukas Ernryd: Min mamma 40-talisten lärde mig att rata plastkassarna för länge sedan
Den 1 maj 2020 infördes lagen som gav oss en särskild skatt på plastpåsar. Jag ska inte tråka ut dig med detaljerna, men i praktiken måste tillverkare och importörer betala extra för dessa kassar.
Kostnaden läggs sedan på dig och mig.
Så är det alltid.
Längst ner i hierarkin står man. Med mössan i hand. Man säger tack och förlåt. Sen betalar man.
Det finns inte mycket annat att göra.
Eller det gör det ju.
En ny studie från Naturvårdsverket visar att nio av tio numera tar med sig egna kassar till butiken. Jag är en av dessa. Varje gång packar jag med mig en gammal tygkasse som jag fick av fröken Irma år 1993. Det står “Barnens skog” på framsidan. På andra finns ett målat träd.
Otrolig kvalitet. Inte ett enda hål har den. Till och med färgtrycket är intakt.
Jag älskar min tygpåse.
Den har jag använt så länge jag kan minnas. Långt innan plastskatten kom. Jag är nämligen uppfostrad av en mor som alltid vänt på varje krona.
Det är alla som är födda på 1940-talet.
Sparsamheten finns i blodet. Lika självklart som att andas.
Min mor föddes 1946 och växte upp i en trerumslägenhet med två bröder samt far och mor. Det ena rummet användes dock aldrig. Det var finrummet och stod bara redo i fall kungen skulle komma på besök.
Det gjorde han aldrig.
Men en dag kom någon ännu större.
Janne “Loffe” Carlsson hälsade nämligen på. Min morbror Bengt var – och är – en ytterst kompetent trumpetare och turnerade med Loffe i något sammanhang. Han blev bjuden på köttbullar och ett stort glas mjölk. Sedan tackade han artigt med att bocka sig för min mormor.
Alla som älskar "Repmånad" och "Göta kanal" kan se scenen framför sig.
Det blir inte mer Sverige än så.
Nu kom jag av mig. Var var jag? Jo, plastpåsarna.
Mor har givetvis inte köpt en plastpåse i hela sitt liv. Det hade varit starten på en oerhörd dekadens. Något sådant gör man bara inte.
Vad är nästa steg? Att gå ner till stranden och kasta pengar i sjön? Eldar upp en tusenlapp på torget?
Kan inte tro det.
Kronor och ören finns av en anledning: De ska samlas på hög. Pengarna ska ligga där i väntan på sämre tider. Då får man kanske röra dem. Men helst inte då heller.
Enda undantaget är när barnbarnen ska få presenter. Då finns det ingen hejd på generositeten, men jag ser det som undantaget som bekräftar regeln.
Och regeln är sparsamhet. Den går som en röd röd tråd genom hela tillvaron.
Självklart har mor alltid bakat sitt eget bröd. Det gör hon fortfarande. I dessa limpor smyger hon ner ankfett – trots att det ger en märklig bismak – men här kastas inget.
Glöm att hon skulle hälla ut mjölk med utgånget bäst före-datum. Allt i kylskåpet sparas tills det är uppätet eller går ut genom dörren själv. Men det sistnämnda händer naturligtvis aldrig.
Mor har stenkoll.
Hon är miljömedveten utan att stoltsera med det. Ingen behöver säga till henne att inte köpa plastkassar. Det skulle aldrig falla henne in. Istället praktiserar hon ekonomi enligt ordets betydelse: Att hushålla med knappa resurser.
Ändå kallade den gamla finansministern Pär Nuder våra 40-talister för "köttberg". Ett enda stort problem för senare generationer att föda.
Han var givetvis ute och cyklade.
Hade mor eller någon av hennes jämnåriga varit finansminister hade Sverige varit skuldfritt för länge sedan. Inga plastpåse-skatt hade behövts för att ingen hade köpt dessa ändå.
Sunt förnuft hade styrt landet.
Vilken dröm.
