Lukas Ernryd: I Ukraina bor människor med blågula vardagar – de är precis som vi
Jag började skriva detta kåseri för en månad sedan.
Tanken kändes viktig då. Eller så viktig som en åsikt om en semla kan tänkas vara. Ett inlägg som du kan hålla med om eller motsätta dig.
Min ståndpunkt: Semlor är överskattade.
Sedan tänkte jag göra en utsvävning om alla märkliga semlor som finns nu för tiden. Den ena mer besynnerlig än den andra.
Semmelwrap, falukorvssemla och anklevermousse-semla.
Om dessa säger jag: Halleda. Så gammal är jag. Jag säger halleda.
Med uppräkningen av märkliga semmel-sorter planerade jag att göra en slutsats om att vi svenskar inte alls är så lagom som vi själva ger sken av. I själva verket älskar vi innovationer och det allra senaste.
Här någonstans tänkte jag börja knyta ihop säcken.
Detta genom att säga att vi älskar nymodigheter för att älskar att tro att vi är unga i sinnet.
Det var krönikan som jag tänkte knåpa ihop.
Inte särskilt bra, tänker du. Det har du rätt i. Men det är inte den sämsta soppan som jag kokat på en spik.
Ibland har jag inte ens haft någon spik.
Nu spelar det ingen roll i vilket fall. Det blev ingen sådan text. Jag kunde inte förmå mig att skriva den.
Vi har krig i Europa. Det sätter allt annat i perspektiv. Allt man gör, allt man säger, allt man skriver.
Jag kan inte tänka på något annat. Ligger vaken om nätterna och tänker på hur nära kriget är. Både geografiskt och mentalt.
Ukraina är ett land med en befolkning som lever precis som vi.
I Ukraina bor människor med blågula vardagar. Där lever familjer med barn som ska till förskola. De har stressiga mornar med yoghurt på tröjan och nycklar som inte hittas. Pussar i dörren och ett snabbt "jag älskar dig" innan avfärd.
Här finns mammor och pappor som i början av förra veckan satt och planerade sommarens semester. De längtade förmodligen efter att äntligen kunna resa igen. De såg fram emot att pandemin äntligen var över.
Istället fick de Putin.
Och nu är kvinnor och barn på flykt. Männen mellan 18 och 60 år får inte ens lämna. Familjerna är splittrade.
Allt har vänts upp och ner.
Det går inte att ta in.
Den gångna helgen kände jag bara mörker. På måndagen satte jag mig vid mitt skrivbord igen. En ny vecka tar ju vid vare sig man vill eller inte.
Då märkte jag att något hade börjat spira. I sociala medier hade bestörtningen och uppgivenheten lagt sig en smula och gett plats för handlingskraften.
Det hade dragits igång insamlingar till förmån för Ukrainas folk.
I Malmö hade ägarna av ett konditori bestämt sig för att sälja en särskild Ukraina-bakelse varje dag i en vecka. Samtliga intäkter kommer att skänkas till UNICEFS:s arbete i det krigsdrabbade landet.
Jag satte mig på cykeln för att ta mig dit.
Där pratade jag med konditorn Maria som driver stället med sin man. Här hade de bakat kanelbullar och gjort prinsesstårtor i över 30 år.
Maria sa två saker som jag hört förr och dessa är lika bra varje gång.
1. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.
2. Någon gång är det en själv som behöver hjälp. Då hoppas man att någon annan vill göra något för en.
Konditoriet har redan samlat in flera tusen kronor.
Människors vilja att hjälpa till var beundransvärd, berättade Maria.
Detta möte fyllde mig med så mycket värme. För att jag påmindes om något jag alltid känt: Att ett gram ljus väger mer än ett ton mörker.
Vår instinkt att hjälpa till, att göra det vi kan, är större än en diktators planer att förgöra världen.
Det enda vi behöver göra är att stå enade. Göra vad vi kan.
Bära varsitt gram ljus.
