Lär dig allt om vithetsnormen på 5 minuter
Det är lätt att förfäras över polisens brutala rasism i USA och att dela en svart fyrkant på Instagram för att visa sitt stöd för svarta människors liv. Svårare är kanske att erkänna att man som vit person drar fördel av ett orättvist system och en självförhärligande bild av Sverige, och antagligen inte gör tillräckligt.
– Vår kultur försöker göra gällande att vi är ”färgblinda”, men så är det inte. Vi ser färg och ofta reagerar vi på det. Faktum är att Sverige har en lång historia av rasbiologi, skallmätning och att systematiskt dela in människor i hierarkier utefter ras. Det är mycket bättre att förstå att vi lever i ett färgkodat samhälle än att påstå att vi är färgblinda, för det du säger är att du inte ser rasism och inte heller gör något åt den, säger Barakat Ghebrehawariat. Det var för att lyfta frågor om vithet, maktstrukturer och bygga möjlighet till förändring som han tillsammans med Lovisa Fhager Havdelin startade samtalspodcasten ”Kan vi prata om vithet?”.
Vad är vithetsnormen?
Begreppet ”vithetsnorm”, beskriver föreställningen om att den vita hudfärgen inte bara är vanligast, utan också det normala som andra hudfärger avviker från. Den kan till viss del liknas vid den patriarkala normen om män, påpekar Lovisa. På samma sätt som man talat om fotbollsspelare och kvinnliga fotbollsspelare beskrivs ofta icke-vita personer utifrån sin hudfärg, även när det inte är relevant.
– Om vi ska tala om våra svarta kompisar och kollegor borde vi ju också tala om våra vita bekanta, men det gör vi inte. De är bara våra vanliga kompisar, säger Lovisa.
– Vi pratar inte om vithet så mycket som vi borde. På samma sätt som vi talar om manlighetsnorm i samband med patriarkatet måste vi sätta vithetsnormen i centrum när vi pratar om rasism, säger Lovisa.
– Vi tänker inte ens på vit som en hudfärg, vi tänker på det som det ”normala”, säger Barakat.
Som icke-vit lever man i ett gränsland mellan att vara hypersynlig i rollen som flykting, invandrare – som problem, och närmast osynlig i andra sammanhang. Det är en svår terräng att navigera, menar Barakat.
Som vit behöver man inte leta särskilt länge för att hitta plåster, foundation eller nude underkläder i rätt nyans. Man behöver sällan oroa sig för att andra människor är rädda för en, känna sig misstänkliggjord av polis eller tas åt sidan för en ”slumpvis” säkerhetskontroll på flygplatsen. Inför en förlossning blir du med största sannolikhet omhändertagen och får smärtstillande, för ingen antar att du har en ovanlig hög smärttröskel. Och det är precis så det borde vara. Det är en normal lyx som är lätt att ta för givet men som vi inte vill leva utan, och det är en lyx som förvägras en stor del av befolkningen.
Om Barakat Ghebrehawariat
Barakat Ghebrehawariat, eller ”Demokratiagenten”, som han också kallas, är en entreprenör med demokrati och mångfald som hjärtefråga. Han är bland annat föreläsare och rådgivare och sitter i styrelsen för Orten.io, är engagerad i Nationalmuseum och Reach for Change.
– När jag träffade Barakat sa han till mig att det anti-rasistiska arbetet skulle gynnas av att jag började vara medveten om min vithet. Vilka privilegium den ger mig och hur jag kan använda den. Jag kände till teorier om vithetsnorm, men hade aldrig tänkt på min vithet som ett verktyg tidigare, säger Lovisa.
Att den vita hudfärgen uppfattas som en neutral utgångspunkt innebär att den sällan diskuteras som en del av våra identiteter, tankar och beteenden.
– Om någon vi pratar om exempelvis är svart säger vi ofta det, även när det inte är relevant. Det borde vi i så fall göra också när vi pratar om våra vita bekantskaper. Här om veckan hörde jag någon ”Släppte du Vithets-bomben?” Att prata om vithet är verkligen explosivt, säger Lovisa.
Bli en vit allierad
När vi pratar om orättvisor pratar vi ofta om de som blir utsatta, och i kampen mot orättvisor är det framför allt den utsatta som fått föra frågan framåt. Men för att orättvisa maktstrukturer och attityder ska förändras måste de som belönas av de rådande normerna, i det här fallet vita personer, engagera sig och ändra sina beteenden.
– Vi behöver vända perspektivet och prata om vilka kroppar som besitter makt, säger Barakat och fortsätter:
“Att vara rädd för att trampa på tår, säga någonting fel och bli kritiserad är ingenting jämfört med att utsättas för homofobi, sexism eller rasism.”
– I min manskropp blir jag, inte minst bland andra män, mer lyssnad på. På samma sätt blir du som vit mer lyssnad på i ett samhälle som privilegierar vita kroppar. Jag vill att den makten börjar användas.
Att bli en så kallad ”vit allierad” innebär inte bara att du själv inte uttrycker dig rasistiskt. Det innebär att söka kunskap om rasismens historia, motverka andras rasistiska tankar, acceptera att man aldrig kan bli fullärd eller felfri, och att använda sin maktposition som vit för att driva på förändring.
Men om man inte varit engagerad eller påläst i frågan tidigare kan kunskapströskeln kännas hög, risken för felsteg stor och den våldsamma historien överväldigande.
Hur och var kan jag börja vara en vit allierad?
Ett avgörande första steg, menar både Barakat och Lovisa, är att inse att man som vit person är del av problemet och bär på rasistiska fördomar – och att prata om det.
– Utgå från att du är en bärare av rasistiska idéer om verkligheten. Vi tänker att det finns rasister och icke-rasister, men vad i dina handlingar är anti-rasistiskt? Oftast vaknar du inte på morgonen med tanken ”I dag ska jag diskriminera 6 icke-vita människor, vara homofob och klämma in en del sexism”. Det är undermedvetna idéer som driver våra beteenden och det är livsviktigt att vara vaksam och varsam inför. För rasism är just handlingar, inte ett personlighetsdrag, säger Barakat.
Om Lovisa Fhager Havdelin
Lovisa Fhager Havdelin är generalsekreterare för Teskedsorden, en organisation som arbetar för att motverka rasism. Hon sitter i styrelsen för organisationen WONSA (World Of No Sexual Abuse), Giva Sverige och är rådgivare i United Nations Foundation och Social Good.Fact: Click to add text
– Hitta situationer där du gör dig skyldig till klavertramp och påtala dem. Är du öppen med dina egna blinda fläckar så ökar du chanserna för att personer som tillhör samma priviligierade grupp som du blir mer medvetna. Dessutom bekräftar du rasifierade, eller icke-vita, människors världsbild, vilket behövs. Jag har ofta ensam behövt argumentera för min sak när jag blivit utsatt för rasism, det tar mycket emotionell energi.
Barakat understryker vikten av att föregå med gott exempel och våga föra obekväma samtal, även om du ofta kommer ifrågasättas och alla inte vill ta in det du säger.
– Vi måste säga att det är på allvar, svarta människor som inte passar in i vithetsnormen dör och blir utsatta för hatbrott i större utsträckning. Det kräver mycket av individen, men varje gång du känner att samtalet blir obekvämt, otryggt och skapar ängslighet i dig själv ska du komma ihåg att det är ett tecken på privilegium. Den tanken har hjälp mig som privilegieras som heterosexuell man att prata om frågor som rör HBTQ och könsdiskriminering. Att vara rädd för att trampa på tår, säga någonting fel och bli kritiserad är ingenting jämfört med att utsättas för homofobi, sexism eller rasism.
Hur kan man som vit person prata med andra vita som inte är intresserade av ämnet?
Teoriångest
”Teoriångest” är känslan av oro som man kan drabbas av när man överväldigas av ett ämnes storlek och komplexitet, och inte vet hur man ska formulera sig korrekt.
– Det är sant att det finns ett visst motstånd. Men att läsa och prata om vilka privilegier man har som vit och vilka orättvisor man slipper utsättas för är en bra start. Det funkar när jag pratar med andra män om jämställdhet mellan könen till exempel.
Men Barakat erkänner att han inte alltid känner sig bekväm i diskussioner som inte direkt rör honom själv. Rädslan för att förvirra sig i olika begrepp, inte kunna avgöra vad som är okej att prata om och inte, och känslan av att ämnet är för stort kan lätt bli avskräckande.
– Språket förändras över tid och i olika situationer. Vad som fungerar i vissa sammanhang är fel i andra. Jag har förståelse för den teoretiska ångesten och kan sätta mig in i den. Men i det här sammanhanget är ångest bra. Känner du ångest för hur du ska uttrycka dig är det ett kvitto på att du faktiskt bryr dig och inte vill föra vidare skadliga tankebanor eller ett diskriminerande språk, säger Barakat.
I diskussioner om strukturella orättvisor och i möten med personer som inte har samma livsvillkor som en själv kommer klavertramp säkert göras trots att du anstränger dig för att hänga med. Det kan vara ett gyllene tillfälle att be om ursäkt och lyssna.
Mikroaggressioner
Som icke-vit person händer det ofta att folk uttalar ens namn fel, frågar varifrån man kommer ”egentligen”, och ger en arbetsuppgifter baserat på antaganden om ens kulturella eller språkliga kunskaper. Dessa handlingar kallas för ”mikroagressioner”.
– I någon utsträckning är de här felstegen och antaganden i vardagen väldigt oskyldiga. Men det är samma antaganden som driver våra beteenden i andra, mer skadliga sammanhang. När vi anställer, gör reklam och letar efter någon som ser ”misstänksam” ut, säger Barakat.
När Barakat för några månader sedan skulle föreläsa inledde arrangören med att både uttala hans namn fel inför publiken och felaktigt berätta om namnets betydelse. Misstagen var inte illa menade, men ändå frustrerande för Barakat som fick tillrättavisa arrangörens felsteg innan föreläsningen kunde dra igång. Efteråt bad arrangören om ursäkt, men fick också konflikten att handla om sig själv.
– Jag accepterade ursäkten ganska tidigt. Men personen fortsatte med att bedyra att hen inte alls är rasist, kommer från en ”multikulturell” familj, och började sedan gråta. Min energi borde inte gå åt till att först bli utsatt för mikroagressioner och sedan behöva trösta den som gjort fel.
Det är knappast första gången som Barakat kommit i kontakt med personer som inte ser eller tar ansvar för sina egna privilegier och maktpositioner.
– För bara några år sedan drev jag och en högt uppsatt vit man ett projekt ihop. Vårt partnerskap var jämlikt men när vi träffade kunder och potentiella samarbetsparters blev jag systematiskt behandlad som om jag vore hans assistent. Det var subtilt som att de andra tittade mer på honom och inte gav mig lika mycket uppmärksamhet eller följdfrågor när jag talade. När jag nämnde det för min partner tog han det personligt. Han blev till en början kränkt och försökte övertyga mig om att min uppfattning inte stämde, berättar Barakat.
Vit skörhet
Att som vit person erkänna att man bär och agerar på rasistiska idéer om världen kan vara en svår sak att erkänna, eftersom man inte vill förknippa sig själv med ett ord som är så negativt.
Att bli arg eller ledsen när någon antyder att man handlat eller uttryckt sig rasistiskt är ett uttryck för ”vit skörhet”. Och inte bara är det oklädsamt, det kan användas som ett förtyckande verktyg. På så vis är våra känslor politiska, menar Lovisa och Barakat.
Att bli negativt särbehandlad har även Lovisa erfarenheter av, oftast på grund av att hon är kvinna. I situationer där man känner sig illa behandlad på grund av sin identitet slits man lätt mellan önskan att få hävda sin rätt och oviljan att skapa dålig stämning och upplevas som krånglig. Att i sådana situationer bli sedd och uppbackad av någon med större privilegier än en själv är både styrkande och ökar chansen för att få upprättelse från hela gruppen.
– Jag har blivit ignorerad i jobbsammanhang. Men en gång noterade min manliga kollega vad som hade hänt. Jag var fortfarande förbannad så klart, men att han bekräftade min upplevelse gjorde stor skillnad, berättar Lovisa.
– Det handlar om ifall du vill ha rätt, eller göra rätt? Det är viktigt att lyssna, vara inkännande och svälja sitt ego, säger Barakat.
För att lära sig mer om rasismens historia och hur det är att vara icke-vit i dag tipsar Lovisa och Barakat om podcasts, serier, böcker och dokumentärer. Däremot har Lovisa börjat tröttna på att vuxna måste bli känslomässigt berörda för att engagera sig.
– Har vi inte kommit längre än så? Berättelser kan vara en inkörsport. Kanske har du läst ”En droppe midnatt” av Jason Diakté och blivit berörd. Det är toppen, men sen då? Pratar du med din familj om det du läst, tar du insikterna med dig på lång sikt? säger Lovisa Fhager Havdelin.
Att vidga sina perspektiv är nödvändigt för att nå en bestående förändring, men att aktivt söka kontakt och bekantskap med personer med annorlunda livsvillkor än sina egna kan kännas inte bara ovant, utan som att fåfängt leta efter ett exotiskt tillskott till sin umgängeskrets.
Hur kan man möta nya personer utan att vara exotifierande eller ha för höga förväntningar?
– Vi bor faktiskt i ett samhälle som försvårar att olika grupper kommer i kontakt med varandra. Och att känna en icke-vit person räcker inte. Det känns nästan konstigt att poängtera det, men alla svarta är inte likadana, säger Barakat.
För att möten ska uppstå naturligt och kännas självklara måste samhället förändras i grunden. Mångfalden i skolor och på arbetsplatsen måste utvidgas och likaså i vilka områden och sammanhang personer bor i och rör sig.
Lovisa är för kvotering för att jämna ut orättvisa maktfördelningar. För Barakat är det inte en fråga om att påbörja en kvotering, utan att avsluta den informella särbehandling som redan pågår.
– Om någon positiv särbehandling sker så är det ju den av vita män. Det är orättvist att personer som avviker från rådande normer ska behöva ifrågasätta varför de tilldelas en anställning eller arbetsuppgift – på grund av sin kompetens eller sina identitetsmarkörer? Alla borde få känna sig som ett självklart val.
Men under tiden som vi väntar på att strukturer ska lösas upp och formas om får vi inte vara passiva.
– Antirasistiskt engagemang liknar ofta ett tomtebloss. Det stannar vid någon enstaka temakväll. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är ett hundrameterslopp, utan ett maraton. Jag tror att många just nu tänker ”Jisses, jag måste göra jätte-jättemycket”. Det kan kännas emotionellt för stort, så det är bra att börja med små steg. Engagera dig i befintliga organisationer, följ kloka människor i offentligheten. Det finns en rad intressanta kunskapskällor, säger Barakat.
– Gräv där du står men försök att vidga dina perspektiv på flera olika håll och kanter, säger Lovisa.
– Fråga din lokala bibliotekarie om böcker i ämnet. Det ställer dessutom krav på samhället. Om biblioteket eller bokhandeln inte har böcker om efterkoloniala perspektiv och vithet är det kanske dags för dem att köpa in det. Där kan du spela en viktig roll. Om du befinner dig i en helvit miljö, ifrågasätt varför det är så. Kan du vara med i något sammanhang där du berikas av fler erfarenheter? Du kan faktiskt bidra med en insats till samhället genom att tänka så. Gå på språkcafé, lär någon svenska. Köp en annan bok, lyssna på en annan podcast. Det finns många enkla småsaker man kan göra.
– Om det finns någonting som är viktigt att komma ihåg är det detta: Vita privilegier är oförtjänta. Vi har inte gjort eller åstadkommit någonting särskilt för att förtjäna de privilegier som vi åtnjuter, säger Lovisa.
Foto: TT, Magnus Ragnvid
Vill du lära dig mer?
På teskedsorderns hemsida finns ett stort utbud av film-, läs-, länk-, och podcast-tips på temana mångfald, identitet och normer.
Lovisa och Barakats podcast "Kan vi prata om vithet" består av sex avsnitt. Den hittar du här eller där poddar finns.
