Yenies känslosamma ord om rasismen under barndomen: ”Jag var den fula”
– Jag vill inte att mina framtida barn ska gråta sig till söms för att de har ”fel” hudfärg eller annorlunda hår, det är min mardröm att det ska bli så, säger hon.
”Där stod jag som ensam på skolavslutningen. En svag rodnad på mina bruna fina kinder. Mitt hår luktade svagt av kokos från någon kräm som mamma hade smort in mitt hår med. Jag såg ner på mina skor... drog nervöst i min nya klänning.
Dom sjöng nationalsången.
Men jag förmådde mig inte att sjunga. Jag var den dom kallade neger jävel. Jag var den som borde åka hem. Jag var den fula. Jag var den som inte hade en riktigt äkta familj enligt vissa för jag var adopterad. Jag var den som man kallade saker som ingen vill bli kallad.”
Fick utstå rasism på skolgården
Orden är Yenie Lundbecks och går rakt in i hjärtat. Att en nioåring utsätts för rasism och blir kallad ord som ingen någonsin borde få höra, är svårt att ta in. Ändå hände det då, på 1990-talet, och det händer i dag. Yenie Lundbeck, som i ett inlägg på Facebook och Instagram delar med sig av sina smärtsamma minnen, är i dag 30 år men hon minns fortfarande hur djupt orden sårade henne.
– Jag vara bara åtta, nio år när jag blev utsatt för rasism första gången. Jag blev kallad "svartskalle", och sen det klassiska "negerjävel", även om det nog kom lite senare. Jag minns en gång på skolgården då en kille sprang förbi och liksom viskade ordet i örat på mig, som i förbifarten. Jag kommer ihåg att jag blev förvånad, men jag förstod nog inte innebörden, hur hårt det faktiskt var, förrän jag blev äldre, säger hon.
Tog nästan 30 år att acceptera sig själv
Yenie Lundbeck flyttade från Colombia till Sverige och sina adoptivföräldrar år 1991. Hon var då ett år gammal och hon växte sedan upp i ett litet samhälle några mil söder om Östersund. Hon kände sig alltid annorlunda under barndomen.
– På den tiden fanns det ingen invandring där, och ingen annan som hade ett annorlunda ursprung. Jag var den enda som var svart och såg annorlunda ut. Jag stack ut, helt klart.
När hon kom upp skolåldern började glåporden. Yenie kallades för apa, klasskamraterna gjorde narr av hennes hår och hon fick lappar med n-ordet. Snart lärde hon sig att för att skydda sig själv, var det bäst att hugga tillbaka. Hon fick ofta höra att hon var kaxig och hade skinn på näsan, men samtidigt som hon stod upp för sig själv tog självkänslan stryk.
– Under många år har jag haft en vilja att passa in. Jag ville ha rakt hår, jag ville vara som alla andra. Min mamma sa alltid att jag en dag skulle uppskatta allt det som är jag. Men det tog mig nästan 30 år att förstå det, att förstå mitt eget värde.
Försökte fylla tomrummet med saker
Yenie berättar att hon alltid har känt ett tomrum inom sig, som härstammar ur rasismen hon utsatts för och den ständiga viljan att vara som alla andra. Länge försökte hon fylla tomrummet med hjälp av materiella saker.
– Det handlar nog om bekräftelse – om jag köper en snygg klänning får jag komplimanger och folk säger att jag är fin. Då känner jag själv att har jag den här klänningen, eller den här väskan, då duger jag. Jag har alltid känt att jag måste vara "perfekt" för att duga. Jag är svart så jag står redan i en uppförsbacke, och då måste allt annat vara perfekt, oklanderligt. Jag jobbar på att komma ifrån det där, men det är svårt.
Londonresan blev en aha-upplevelse
Ett uppvaknande kom när Yenie var tio år gammal och familjen åkte på semester till London. Där upplevde hon en värld hon aldrig tidigare varit medveten om.
Så här skriver hon själv om upplevelsen:
”Jag var 10 år när vi åkte till London på semester. Överallt var det svarta stolta människor. Med fina frisyrer och genuina leenden. Det hände något inom mig.. när dom mötte min blick, när dom såg mig.
Jag vet idag vad det kom att betyda.
Jag blommade ut.. jag räknades. Jag tog ett steg fram även om jag under åren tagit många tusentals steg tillbaks. Genom ord och utanförskap.”
Än i dag minns Yenie resan som en viktig brytpunkt i hennes liv.
– Det var verkligen en aha-upplevelse. Jag hade aldrig sett svarta människor på det sättet någonsin, och de mötte min blick med vördnad och stolthet. Det är ett av mina starkaste minnen i livet, jag kände mig inkluderad. Bland dem var jag inte konstig, utan tvärtom kände jag mig viktig.
Särbehandlades av läraren
För Yenie har rasismen kommit och gått i vågor. Hon har alltid haft vänner och känt att skolledningen har stöttat henne. Samtidigt minns hon en lärare i gymnasiet, som behandlade henne annorlunda jämfört med hennes klasskamrater.
– Hon trodde liksom inte att jag förstod ordentligt, hon försökte förklara allt en extra gång för mig. Till sist fick jag säga till henne att hon inte behövde göra det, för svenska är mitt förstaspråk. Hon ringde hem till min mamma sen och skämdes och bad om ursäkt.
Välkomnar protesterna
Efter att den obeväpnade amerikanen George Floyd dödats av en polis i Minneapolis, USA, i slutet av maj har protester och demonstrationer arrangerats världen över. Black Lives Matter-rörelsen har fördömt händelsen och menar att George Floyd fick en så brutal behandling på grund av sin hudfärg. För Yenie Lundbeck i Östersund är det en känsla av ”äntligen” som infinner sig när hon ser bilder och videoklipp från demonstrationerna.
– Det är inte en dag för sent. Sedan är ju tajmingen extremt dålig, med tanke på coronapandemin, men jag tror tyvärr att det är det här som kommer att krävas. Bägaren har runnit över för längesen.
Väcker gamla känslor
Samtidigt har Black Lives Matter-demonstrationerna väckt många gamla känslor hos Yenie, som legat vilande medan vardagslunken har rullat på.
– Det som händer nu är extremt bra, men också extremt jobbigt. Allt man själv har varit med om kommer tillbaka. Jag är också i den åldern att jag funderar på barn, och jag vill aldrig att de ska behöva gråta sig till sömns för att de har "fel" hudfärg eller annorlunda hår. Det är min mardröm att det ska bli så, att de ska behöva uppleva det jag har upplevt.
Vissa verkar ha uppfattningen att rasism knappt förekommer i Sverige i dag, och att det är något som bara sker i USA. Vad vill du säga till dem?
– Att rasism visst förekommer. Någonstans är det som om folk normaliserar det. Är man svart i Sverige förväntas man på något vis ta det, så har jag alltid känt. Vill man som svart ta plats ska man nästan be om ursäkt för det, som om man tar något från någon annan som är "mera svensk" och därför mera värd det. Det suger att det är så, men det är sanningen. Det är enklare att vända bort huvudet och blunda, men det är verkligheten.
Vad hoppas du att ska komma ur den här protestvågen som nu sprider sig över världen?
– Jag hoppas förstås att USA skärper sig och tar krafttag mot rasism och övervåld. Att man ser till de svartas rättigheter. Och här i Sverige måste vi öppna ögonen och våga se att det här inte bara sker någon annanstans. Man måste våga prata med andra människor och tro på att man kan lära sig något av alla.
