Joakim Odelberg brinner för havet och hajarna: ”Alla kan göra skillnad!”

Visst känner man igen sig i hans ord, den där frihetskänslan som havet ger. Ändå tycker Joakim att vi människor generellt har svårare att ta till oss havets miljöproblem.

– Vi separerar ofta hav och land, och ser allvarligare på nedskräpningen och andra miljöproblem som sker ovanför vattenytan, förmodligen för att de är mer visuella för oss. Men man får inte glömma att havet är källan till allt liv, utan ett friskt, levande hav kommer ingenting på jorden att fungera, säger Joakim och skakar på huvudet.

För friskt är havet tyvärr inte – det har han med sin undervattenskamera dokumenterat i många år.

Efter reklamen: Se också: 7 fridlysta blommor du inte får plocka

Spökgarn i Östersjön

Att Joakim som fotograf skulle komma att skildra havet är ingen slump. Hans kärlek till det, och allt som finns därunder, präglar hans första barndomsminnen. Joakim var tre år när han började dyka i det lilla samhället Ljungskile på västkusten och tio år när han tog dykcertifikat.

– Jag och familjen åkte aldrig på utlandssemester, men vi hade en båt så att vara vid havet är hela min uppväxt. Men jag tyckte aldrig om att fiska utan ville hellre bara simma med fiskarna och lära mig om deras liv, säger Joakim som i dag bor kvar i sina hemtrakter på västkusten tillsammans med fru, hund och katt, även om många dagar på året också går till att resa till andra platser på jordklotet.

Som vi alla vet är fiskbeståndet betydligt skralare nu jämfört med när Joakim simmade omkring som liten grabb på 1980-talet. Han minns hur han kunde hitta mängder av torsk, makrill och vitling i viken.

– Nu kan man glömma det, säger han uppgivet.

Joakims första dokumentärfilm visades på TV4 år 2011, och uppmärksammade så kallade ”spökgarn” i Östersjön. Det är kvarglömda fiskeredskap, som fiskenät och trålar. Bara genom att flyta runt fortsätter de att fiska av sig själva, och orsakar på så sätt ett stort djurplågeri för framför allt torsk, tumlare, sjöfågel och säl, men påverkar också hela vårt fiskbestånd. Tack vare dokumentären började flera länder runt Östersjön att skapa åtgärdsprojekt.

Ordet ”spökgarn” utsågs till ett nyord 2013 av Språkrådet. Så en del positiva saker hände, och har fortsatt att hända, för Östersjöns tillfrisknande. Men mycket återstår, menar Joakim.

– Det finns nästan inget torskbestånd kvar på grund av det ohållbara industrifisket. Supertrålare dammsuger torsk, och nu fiskar man sillen på samma ohållbara sätt, sill som inte ens äts upp av oss människor utan mals ner till pellets till minkar och laxfarmar. Det här är inte bara ett problem i Östersjön. Den storskaliga fiskindustrin förstör många hav och dödar kustsamhällena, säger Joakim upprört.

Joakim Odelberg

Ålder: 52 år.

Familj: Emma, och husdjuren Tully och Smulan.

Bor: Ljungskile.

Intressen: Träna, musik och storytelling.

Aktuell: Nordic – a fragile hope, tillsammans med Göteborgs Symfonikerna.

Reste med en flotte av marint skräp

Joakim ser inte sig själv enbart som fotograf, han kallar sig också gärna ”aktivist”.

– Att vara aktivist har fått ett dåligt rykte, men jag ser inget fel med att vara det. Tvärtom! För mig är det ett positivt laddat ord, som ger hopp att det går att förändra världen till det bättre. Många känner att de är för ensamma och små för att driva igenom förändring. Hur kan lilla jag göra skillnad? Men vi kan alla göra skillnad och ju fler vi är desto större berg kan vi flytta, säger han och minns tillbaka till sommaren 2018 och Almedalsveckan på Gotland.

Då ville han att det marina skräpet skulle upp på politikernas dagordning. Så Joakim och två andra äventyrare, Glenn Mattsing och Sören Kjellkvist, byggde en flotte av marint skräp och seglade med den från Oskarshamn till Visby.

– Den seglingen höll på att kosta oss livet, säger Joakim och skakar på huvudet och ler.

resorFamiljen seglade jorden runt i fyra år: ”Nu har vi klivit i land för gott”

Plötsligt blåste det upp till storm, och färden tog fem dagar i stället för planerade två. Men när havet äntligen lugnat sig och himlen färgats rosa kunde de andas ut. Tills de hörde en pisksnärt.

– Jag vände mig om och såg att tampen till flotten brustit och försvunnit. Shit, tänkte jag, jag bidrar till marin nedskräpning. Det var bara att vända om och börja leta. Sju extra timmar tog det.

Till slut kom de välbehållna fram till Visbys hamn. Utanför hamnen satt Petter Stordalen i en båt och väntade på att få kliva ombord. För att få extra uppmärksamhet för aktionen hade de frågat den energiske entreprenören om han ville segla med dem den sista biten. Petter sa ja eftersom hans hotellkedja hade börjat ta krafttag mot plastanvändning.

– Av alla 5000 events den veckan fick vi mest exponering i media, säger Joakim nöjt.

Brinner för hajarna

År 2018 blev Joakim invald som ”Fellow explorer” i den respekterade Explorers Club som grundades 1904 i New York och som sedan dess har fungerat som en mötesplats för välrenommerade upptäcktsresande. Den har bland andra Neil Armstrong och Buzz Aldrin, från den berömda månlandningen, som medlemmar. För Joakim har medlemskapet inneburit att ännu fler dörrar öppnat sig, och nu har han precis klivit över tröskeln till sitt nästa, stora projekt som planeras ha premiär 2024.

– Jag ska filma det vackraste vi har i nordisk natur men också den hotbild vi står inför. Och det ska bli med hjälp av Göteborgs Symfoniker. Och en kompositör från varje nordiskt land skriver musiken, säger Joakim och hans ögonen börjar lysa av entusiasm.

– Vi ska till exempel till Tromsö för att filma späckhuggare, till Svalbard för att filma smältande glaciärer, och ner till den danska västkustens sanddyner. Här i Sverige kommer jag att filma framför allt Bohuskusten men också en hel del av Östersjön.

Till sist, vad tycker du att vi ”vanliga havsälskande” ska hålla koll på och engagera oss i?

– Ja, till exempel att det skulle behövas mer marint skyddade områden än som finns i dag. Det är ofta en jätteprocess att få till eftersom det kräver flera länders samarbeten, men det är inte omöjligt. Något annat är hajars situation i Europa. De flesta känner inte till att EU är en av de största exportörerna av hajfenor till Asien. Varje år dödas mellan 112 000–150 000 hajar här, men de behövs i våra hav. De har simmat här i 400 miljoner år av en anledning.