Jag tänker på och planerar min död med glädje
Långfredagen, hörs på namnet – det är året lääääängsta dag. Som barn var det årets tråkigaste dag. Den tog aldrig slut och den hade aldrig något roligt att erbjuda. Kan det vara för att det är dödens dag. Jag kan inte påstå att jag växte upp med bibelord och Golgata, men det låg liksom i stämningen denna dag.
Jag har tänkt rätt mycket på döden. Det kan låta lite morbide, men så är det. Och en dag som denna är liksom gjord för att tänka lite extra på livets avslut.
Björn Natthikos död
När Björn Natthiko Lindeblad 2022 valde att avsluta sitt liv och även göra det till ett statement i frågan om dödshjälp med sitt facebookinlägg startade en livlig debatt. Det finns många starka röster och åsikter. Fler kända personer har uttalat sig offentligt i ämnet, Björn Ulvaeus är en av dem som länge höjt sin röst i frågan – han brinner för rätten att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt med de man vill omkring sig har han sagt och även stuckit ut hakan och sagt:
”Varje civiliserat land borde ha dödshjälp”
Agnes Wold, som inte någonsin verkar rädd att gå mot strömmen säger att hon vaknade en dag och bara kände att det måste finnas dödshjälp. Att hon vill att en nära vän ska hjälpa henne på slutet.
Smärta och sjukdom
Jag blir konstigt nog glad av att höra dessa människors röster. Mina funderingar kring mitt eget avslut tog form redan 2014. Jag ramlade över radiodokumentären Sista resan i P1. En otroligt varm och levande berättelse där vi får följa två par som tillsammans bestämde sig för att avsluta sina liv på en klinik i Schweiz.
Att detta program fastnat så i mig var att de med sådan lätthet pratade om livets slut. De hade båda en kronisk sjukdom, så de visste att deras sista tid i livet skulle bli smärtsam. Detta låg självklart till grunden för att deras tankar krig döden kanske var mer närvarande i livet än för den som är fullt friskt. Med det som var så otroligt fint och inspirerande var att programmet är så fyllt av skratt att det fick mig att känna att jag var med på en härlig väninnefest. Tänk att lyckas göra något av det svåraste i livet så ljust.
Det sista skrattet
Jag har lyckan att inte ha någon kronisk sjukdom, än är jag frisk så vitt jag vet. Mina tankar kring död har mycket att göra med att en av mina rädslor är att bli en belastning för min omvärld och att bli helt ensam, sängliggande, eländig och sjuk. Att det allt bara är smärta. Jag har inga barn, jag kan inte se att jag har några släktingar eller väninnors barn som kommer stå i kö för att besöka mig på någon äldrevård. Tanken på att ligga där, ensam och sjuk, utan att veta hur länge detta ska pågå, skrämmer mig. Det är inte så jag vill sluta mina dagar.
Skrattet är mitt livselixir. Skrattet besitter en enorm kraft. Det är en livsmotor och en överlevnadshjälp. Vi måste skratta för att få styrka och motivation.
Så jag tänker mig mitt avslut i skrattets anda, jag har tänkt ut vem som ska vara vid min sida, en person som vet hur man kittlar mitt skratt. Vi ska göra denna resa, som en glad resa, precis som i P1-dokumentären. Vi ska dricka champagne, äta gott, lyssna på bra musik och skratta.
Att få skratta ända till det sista andetaget är drömmen. När jag leker med den tanken känner jag mig lättad och mindre rädd. Ibland tänker jag att det räcker med tanken. Tankens lindring kan ge oanade krafter. Lägg sedan till en stor dos skratt och vi klarar mer än vad vi tror. En pandemi. Ett krig i vår egen världsdel. Och kanske även tankarna på den egna döden.