Fängelset inifrån-Solvallamördaren och mäklaren från Östermalm berättar
Marknaden för true crime verkar vara långt ifrån mättad. I utbudet finns allt ifrån före detta rövare som gör avbön till serier om iskalla bedragare.
Janne Raninen är något av en veteran i genren. Han publicerade biografin ”De kallar mig Solvallamördaren”, om mordet på Dragan Joksovic´, under tiden som han avtjänade straffet för ett annat mord i finskt fängelse. I boken berättar han också om Arlandarånet, och mordet på hans barndomskompis Volkan Ünsal 2003 som han, och två kumpaner, också dömts för.
Sedan 2021 är Janne Raninen villkorligt frigiven och nu berättar han om år i fängelse i boken ”Bakom murarna-skruvade historier från mina 23 år i fängelse”. Det är en resa med voltor från den första som knappt 18-åring på Svartsjöanstalten till den sista på Rihimäki-fängelset. Och det är, precis som titeln utlovar, mycket skruvade historier. Som utomstående får man en inblick i hur internerna kokar hembränt under extremt primitiva förhållanden, riggar ett pisseprov och fixar in mobiltelefoner på kåken. Samtidigt introduceras man för ett färgstarkt galleri av flippade förbrytare som gör lite vad som helst för att slippa tristessen bakom galler. Mellan de skruvade historierna finns Janne Raninens egen berättelse om 23 år som han kunde gjort något bättre med. ”Mitt kriminella cv var utomordentligt men det var inte värt någonting i det lagliga samhället”, som han konstaterar nära muck.
Vad var syftet med boken?
– Att lyfta upp det tragikomiska i allt det tragiska. Man måste fördriva tiden på nåt sätt.
Är du rehabiliterad?
– Ja, men det skulle jag inte vilja ge cred till krimvården för. Det är främst genom mina egna kontakter och mitt nätverk som jag kunnat komma ut som en bättre människa. Men genom kriminalvården gick jag i terapi i flera år. Jag djupdök i mig själv och diskuterade våldsbeteende. Tog reda på vad det är som utlöser vissa grejor.
Fängelse. Är det vård eller förvaring?
– Min åsikt är att fokuset är för mycket på förvaring nu men jag skulle vilja att det skulle vara mycket mer vård än förvaring. Man måste låsa in folk som begår brott men man måste satsa lika mycket på hur fången kommer tillbaka till samhället. Vill vi fångar som är bittra och arga när de kommer ut? Visst ska vi ha förvaring men säkerhet och rehab ska gå hand i hand. De kommer ju ut nån gång.
Har dina tidigare medfångar några problem med att du berättar?
– Nej, så länge man är korrekt så spelar det ingen roll på vilken sida av muren du är. De flesta har väl garvat. Jag framställer ingen i dålig dager.
Namn: Janne Raninen
Ålder: 45
Bor: Helsingfors
Familj: Flickvän och dotter
Gör: Startade eget redan i fängelset. Har skrivit egna böcker och scoutat andra för utgivning på svensk/finska marknaden. Driver och producerar podcasts och ett ”rageroom” i Helsingfors. I rageroomet kan besökare till exempel krossa glas, tv-apparater och mikrovågsugnar för sitt nöjes skull.
Övrigt: Är van vid att skapa rubriker. Sist handlade det om en bild på instagram från ett boksläpp i Helsingfors där Raninen poserar med Finlands statsminister Sanna Marin.
– Det var ju ju löjligt hur stort det blev, säger Janne Raninen.
Statsministern kommenterade inte bilden mer än att det händer att människor hon inte känner ber om att få ta en bild med henne.
Att Raninen suttit i fängelse för två mord berörde hon inte.
– Jag tycker det var modigt av henne att inte ge sig in i den debatten.
"Från Östermalm till Hinseberg"
Monica K Guerra är mäklaren som dömdes till fängelse för att ha lurat till sig och sålt en tomt i skånska Ljunghusen. I boken ”Från Östermalm till Hinseberg” söker hon upprättelse och beskriver livet bakom murarna.
Om Janne Raninen är en van kåkfarare är Monica Guerras skildring något annat. Hon är mäklaren på Östermalm som jobbar mycket men som också gärna ordnar bjudningar för vänner och bekanta. Det går bra helt enkelt. Tillvaron vänds upp och ner när hon får ett gåvobrev på en tomt i Skåne från sin mamma. En tomt som mamman i sin tur fått från en vid det laget avliden man.
När tomten säljs uppstår misstankar om att allt inte gått rätt till. Döttrarna till den avlidne mannen reagerar och affären går till domstol. Monica döms till fängelse i tre och ett halvt år för grov urkundsförfalskning, grovt bedrägeri och förberedelse till grovt bedrägeri. Rätten tror alltså inte på att hon fått gåvobrevet utan att hon förfalskat signaturer för att lägga vantarna på tomt och vinst.
Monica har inte ens sett ett häkte på vykort förr och ställs inför en helt ny verklighet. Samtidigt som hon jobbar med överklagande och sedermera resningsansökan får hon bekanta sig med nya människor, miljöer och vokabulär. Det är olyckssystrar som för det mesta är från en helt annan bakgrund. Monica får lära sig glosor som gola och knall. Hon får träffa "drottningen av hinsan" och giftmörderskan Barbie.
Som nykomling kan hon också notera sådant som att Hinseberg ligger otroligt vackert och att kvinnan som håller i yogaklasserna är fantastisk.
Dynamiken inne på Hinseberg är speciell. Här finns gemenskap men också allianser, utfrysning och vad Monica kallar ”drama”. Medfångar som sätter dit varandra eller till och med skållar varann med kokvatten.
Hon liknar det till och med vid Big Brother fast utan sprit och fest.
– Tjejer är som tjejer är. De skapar lätt jättemycket drama.
Ett återkommande tema är kriminalvårdens brist på sysselsättning. Långtråkiga fikor istället för jobb. Under Coronan är tillvaron gråare än vanligt. Inte minst eftersom gymmet är stängt i fem månader. Det är på den toaletten som de intagna brukar färga håret.
Syftet med boken?
– Syftet är framför allt att visa på de orättvisor som finns innanför murarna. Maktlösheten och hierarkin. Det är en institution med egna regler. Det handlar om allt från hur du tar kontakt med myndigheter. Det finns ingen som talar om för dig hur du bär dig åt. Du är väldigt hjälplös om du inte har advokat eller en familj som bryr sig. Jag hade min äldsta dotter som hjälpt mig väldigt mycket. Var ju mycket smågrejor som behövdes ordnas, så som deklaration, fullmakt för att betala hyran, mm.
Är du rehabiliterad?
– Jag hör ju inte till de vanligaste klientelet därinne. Har inga kopplingar till droger eller något sådant. Men om jag skulle vara riktigt kriminell tror jag inte att jag hade blivit rehabiliterad i fängelse. Bara att vänta på psykolog tar ju nästan ett halvår. Kriminalvården har en mall som de går efter och det är den som bestämmer vilket program man ska gå. Individuell bedömning som det står i KV´s föreskrifter, existerar inte.
– Det pratas mycket om återfall i brott men vi måste ju kunna jobba med de som redan sitter inne, istället för att lägga resurser på att bygga fler fängelser. Det är inte det som är lösningen.
Är det vård eller förvaring?
– Förvaring, det är ingen vård. Jag tycker att de som jobbar med människor ska föregå med gott exempel. Man skriker inte eller försöker förminska en. Nu är personalen lite grann som en dagisfröken. När de som sitter inne kommer ut, så har de inte lärt sig hur man tilltalar andra. Det är viktigt att personalen är utbildade men det är tyvärr många som inte är det.
Har medfångarna några synpunkter på att du berättar?
– Jag har ju inte nämt dem med namn. Men de tjejer jag varit kontakt med tyckte det var fantastiskt. Finns fortfarande vissa saker jag inte ska berätta. Det finns material till mer om man säger så.
Namn: Monica K Guerra
Ålder: 53
Familj: Två döttrar
Gör: Jobbar med fastigheter på Mallorca. Studerar till Net-utvecklare, planerar verklighetsbaserad bokserie med mordiska kvinnor i huvudrollen.