Eva blev sjuk och vräktes till ett liv på gatan: "Jag förlorade allt som inte rymdes i två väskor"
– Jag har jobbat och betalat skatt i alla år. Jag trodde att skyddsnäten fanns när man behöver dem, men så är det inte.
En kyrka mitt i Stockholm fylls av människor i nöd. Hjälparbetare tar emot och erbjuder ett vänligt samtal, vägledning och något att äta och dricka.
Människor i grupp ber och sjunger tillsammans i en del av kyrkan, någon kommer in för att på knä be en ensam bön. Klara kyrka i Stockholm är en levande kyrka och en fristad för många hemlösa. Det var här Eva Larsson, 65, också fick en stunds vila när hon levde som hemlös under nio månader. Det var när hon på grund av sin låga pension inte längre klarade av att betala för hyran som hon vräktes från lägenheten i Solna, som varit hennes hem i årtionden.
– Jag fick ta del av en helt okänd värld och har mött så många människor i nöd, de allra trasigaste människorna du kan tänka dig, säger Eva, som har tagit plats på en stol framme vid altaret, en bit ifrån rollatorn som är hennes ständiga följeslagare.
Trots att Eva numera har en säng att sova i åker hon ofta in till stan för att träffa sina nya vänner i kyrkan.
Eva växte upp i Solna, med pappa och tre bröder. Hon minns en lycklig barndom, där pappa var byggnadsarbetare och kvarterets ungar lekte fritt på gårdarna.
– Alla hade det ungefär likadant hemma, vi märkte inte av klassklyftorna. Jag tycker att vi hade det bra.
Kroppen började säga ifrån
Eva utbildade sig till barnskötare, träffade en man och skaffade barn. Hon fick två pojkar och livet rullade på som för de flesta. Eva jobbade på dagis, innan hon sökte sig till hemtjänsten och sedan till ett äldreboende.
– Jag har jobbat med gamla i större delen av mitt liv och jag har älskat mitt jobb. Jag trivdes så bra i yrket. Men sedan började min kropp att säga ifrån. Jag fick diabetes och ont i knän, höfter, rygg och axlar. Jag har artros och förslitningsskador.
Jag orkade inte bära och lyfta och kunde ju inte låta mina arbetskamrater göra mitt jobb
Eva berättar att sjukskrivningarna avlöste varandra. Hon har genomgått flera operationer av benen, ryggen, axlarna och en handled. Smärtan och stelheten kom ständigt tillbaka och Eva bad om att få bli sjukpensionär.
– Det fick jag inte, men jag kände att min kropp inte orkade mer.
Efter 40 år inom vård och omsorg valde hon då att ta ut pension från 61 års ålder, berättar hon.
– Jag var tvungen. Jag orkade inte bära och lyfta och kunde ju inte låta mina arbetskamrater göra mitt jobb.
Hyran tog större delen av mager pension
Evas pension var mager, hon fick 7 216 kronor efter skatt.
– Jag räknade med att få bostadstillägg, men det fick jag inte eftersom jag valt att gå i pension före 65 års ålder. Jag hade ingen aning om att det fungerar så.
Med en hyra på 5 600 kronor var det riktigt tufft att få ekonomin att gå ihop, men Eva fixade det. Hon är van att leva enkelt.
– Jag har ju jobbat i den offentliga sektorn hela mitt liv och haft en låg lön, men när jag fick problem med hjärtat gick det inte längre. Jag drabbades av hjärtflimmer och hjärtsvikt och medicinerna för hjärtat är livsviktiga. Jag blev tvungen att prioritera dem och då fanns inte längre pengar till hyran, innan högkostnadsskyddet skulle täcka medicinkostnaden.
Eva ansökte om ekonomiskt bistånd hos Solna stad, men fick avslag eftersom hon själv valt att gå i pension.
”Ekonomiskt bistånd utgår i regel ej till individer som väljer att gå i förtidspension. Du har valt att ta ut din pension i förtid vilket medför att du inte bedöms stå till arbetsmarknadens förfogande i tillräcklig utsträckning.”
Gift på pappret
Det andra argumentet var att Eva hade sökt bistånd som ensamstående när hon var registrerad som gift:
”Makar har försörjningsplikt gentemot varandra ... Äktenskapsbalken och plikten kvarstår även om makarna har separata hushåll och går före den enskildes rätt till bistånd”.
Eva säger att hon endast är gift på pappret. Det var en semesterflirt i Turkiet för längesedan. Mannen har överhuvudtaget aldrig varit i Sverige och hon säger att det är något som soc känt till sedan länge. Eva lever ensam.
– Jag fick ingen ekonomisk hjälp, utan skulle skylla mig själv för att jag gått i pension. Det var hemskt, jag levde under en svår stress och press. Jag var ständigt orolig, hade ont i magen och svårt att sova. Jag tvingades att fortsätta prioritera mina mediciner före hyran och i december 2020 fick jag ett brev från Kronofogden. De skulle vräka mig.
Eva ringde till socialtjänsten och bönade om hjälp. Det handlade inte om så mycket pengar och inte under så lång tid. I oktober skulle Eva fylla 65 och ålderspensionen skulle ge henne ett par tusenlappar mer i pension. Men svaret blev nej. Eva fick veta att hon bör hushålla med sin ekonomi.
Fogden knackade på dörren
I februari 2021 knackade fyra personer från Kronofogden på dörren. De bytte lås och tog bort Evas namn som satt nere vid porten. Hon fick ta med sig det hon kunde bära och sedan var det bara att ta hissen ner till ett liv i hemlöshet.
När jag stängde dörren till mitt hem och tänkte ”nu är jag hemlös”. Den känslan går inte att beskriva
– Jag hade två väskor med medicinerna och lite kläder med mig när jag stängde dörren till mitt hem och tänkte ”nu är jag hemlös”. Den känslan går inte att beskriva.
Hennes möbler och övriga tillhörigheter skulle magasineras och om hon inte hade råd att lösa ut sakerna inom tre månader skulle allt förverkas.
– Jag är förtvivlad och börjar ofta gråta när jag tänker på att alla minnen, alla fotografier på pojkarna och de små saker som barnen gjorde till mig som små nu är borta. Under julen brukade jag alltid pynta med de där färgglada smällkaramellerna som pojkarna gjort. En av mina söner finns inte längre i livet, och nu har jag inte ens kvar minnessakerna. Det gör så ont och nu vill jag aldrig fira jul igen, säger Eva och blir ledsen när saken förs på tal.
Eva fick bo tillfälligt hos en vän i några dagar.
– Jag var helt knäckt, gick som i en dimma och jag bara grät. Min väns lägenhet var liten och det var ohållbart i längden, så jag gick i väg med mina saker i kassarna.
Sökte sig till en bänk i värmen
Eva gick ner till centrum, letade upp en bänk i värmen på busstationen där hon satte sig och var ledsen.
– Plötsligt knackade en ung kvinna på min axel. Hon frågade om jag också var hemlös och jag tänkte att syns det redan? Hon bad mig följa med till Centralstationen, där många andra hemlösa sitter genom nätterna.
Eva och den andra kvinnan tog nattbussen in till stan. Det var kallt och de frös. Men centralhallen bjöd på värme och många människoöden.
– Den mänskliga misär jag sett har gjort att mitt hjärta kraschat hundra gånger om. Varje morgon kommer en före detta hemlös man och delar ut smörgåsar och i den kön står de allra trasigaste människorna du kan tänka dig. Men det finns en gemenskap bland de hemlösa. En del dricker eller knarkar, det gör inte jag och jag höll mig till de andra som inte dricker.
Eva och de andra hemlösa satt på bänkar i centralhallen nätterna igenom, utom under en timme mitt i natten då hallen stängs och de måste gå ut.
Man får inte somna, eller lägga sig på en bänk, då kommer vakterna direkt och säger till en
– Men man får inte somna, eller lägga sig på en bänk, då kommer vakterna direkt och säger till en. Allt sittande gör att benen och fötterna samlar på sig vätska och sväller upp till smärtande stockar. Då måste man åka in till sjukhuset för att tömma benen, det fick jag också göra flera gånger.
Dyra toalettbesök
Eva berättar om en vardag då hon var så trött att hon knappt orkade stå på benen, om det svåra med att sköta sin personliga hygien och hur dyrt det är för en hemlös att göra sina behov.
– Att besöka en offentlig toalett kostar tio kronor varje gång, du kan tänka dig hur dyrt det blir på ett dygn.
Eva fann en fristad när hon hittade till Klara kyrka och den hjälpverksamhet som finns där.
– Första gången när jag kom hit satte jag mig i en kyrkbänk och somnade. Jag var fullständigt slut. Den första som tog emot mig här var Germaine. Hon har själv varit med om många hemskheter i sitt liv och har flytt från sitt hemland till Sverige. Hennes stöd har betytt mycket för mig, säger Eva och berättar att det också var Germaine som berättade att vi har 30 000 hemlösa i Sverige.
– Det är en hemsk siffra och en skam för vårt land! Germaine var förfärad över min historia, att jag som jobbat i Sverige hela livet, tvingades till hemlöshet. Jag har varken alkoholproblem eller psykiska besvär men hamnade på gatan på grund av min låga pension.
Stöttning av advokat
Germaine satte Eva i kontakt med en advokat från Människorättsadvokaterna. Advokaten Ruth Nordström ger Eva juridisk stöttning pro bono och är kritisk till att socialförvaltningen inte utrett Evas arbetsförmåga ordentligt och därför inte sett att hon inte kan arbeta på grund av sin hälsa.
Hon är ett av flera guldkorn, flera fantastiska personer som korsat min väg när jag haft det som tuffast
– Hon är ett av flera guldkorn, flera fantastiska personer som korsat min väg när jag haft det som tuffast och det är jag så tacksam för. Jag har levt med ångest och oro och varit totalt livrädd att bli en av dem som hamnar i livslång hemlöshet, säger Eva. Som är kritisk till hur samhället hanterat hennes ärende.
– Om inte kommunen har ansvar för sina invånare, vem har det då? Min hemkommun Solna har svikit mig.
Under förra sommaren sökte Eva återigen pengar för att få ett tillfälligt boende, men det blev avslag med uppmaningen att Eva borde hushålla med sina pengar. Enstaka dagar ordnade socialjouren i Stockholm med boende på vandrarhem, och när hon ramlade i rulltrappan fick hon sova några nätter på ett hostel som var det vidrigaste hon upplevt, det var bättre att sitta på centralstationen.
Se också: Yvette är multisjuk – sprider kunskap och glädje med sin dotter
– På detta hostel fanns vägglöss och jag fick se kriminalitet, knark och prostitution med mina egna ögon. Det var ett omänskligt ställe. Som tur var tog ett uppsökarteam mig därifrån och jag fick vila ut på Capio heldygnsvård för hemlösa. Det är ett underbart ställe, med medmänsklig personal, och där fick jag även gå i psykologsamtal, säger Eva, som också fick vård hos Capio när hon ramlade och bröt lårbenshalsen.
Vändningen kom vid 65
Men större delen av tiden satt hon på centralstationen, och väntade in tiden.
Vändningen kom när Eva fyllde 65 och blev ålderspensionär i oktober. Pensionen höjdes med ett par tusen kronor och Eva fick tag i ett rum att hyra i ett radhus. Det kostar henne 5 000 kronor i månaden.
– Jag har en säng att sova i och det är skönt, men jag har fortfarande inget eget hem. Ibland drömmer jag om att flytta till Mora eller Orsa. Där bor en av mina bästa väninnor. Tänk om jag kunde få en egen lägenhet och som 70-åring sitta i en gungstol och se på tv och läsa böcker? Jag hade så många böcker, men alla de är ju också borta nu, tillsammans med nästan allt jag en gång ägde.