Chauffören var Frankrikes värste massmördare
På ytan är staden Auxerre, knappt 20 mil sydost om Paris, något av en idyll. De drygt 34 000 invånarna är stolta över att landets äldsta väggmålningar finns i stadens kloster och de allra flesta hejar på stans stolthet, fotbollslaget AJ Auxerre som spelar i division 2. Auxerreborna bär dessutom på en stor gemensam sorg.
I mer än tre decennier, med start under 1970-talet, försvann en lång rad kvinnor spårlöst från staden. Det skedde utan någon större uppmärksamhet, det var som om ingen riktigt brydde sig om vad som hänt dem. Visst gjordes polisanmälningar och visst utfördes pliktskyldiga undersökningar för att ta reda på vad som hänt. Men det dröjde inte länge förrän utredningarna lades åt sidan med orden att kvinnorna troligtvis gett sig av frivilligt.
Handfallenheten tros ha berott på att de försvunna i de allra flesta fall var fattiga, de flesta hade ingen familj och flera av dem hade lätta förståndshandikapp. Men det fanns en polis som aldrig slutade leta efter svaren.
Christian Jambert, en ung polisman, fortsatte eftersökningarna. Men för det fick han en häftig åthutning av sina chefer, de ansåg att det var slöseri med tid. Jambert gjorde som cheferna uppmanat och ägnade sin arbetstid åt annat.
Efter jobbet, under så gott som all sin lediga tid, fortsatte han med sina efterforskningar. Snart utkristalliserades ett mönster. Det som band dem samman de försvunna var att flesta av dem bodde på ett hem som i flera fall hade kritiserats utan att myndigheterna hade agerat. Personalen som misskötte sig kunde fortsätta som tidigare.
Hittade gemensam länk
Alla offren hade strax innan de försvunnit setts tillsammans med Émile Louis, en man som ansvarade för boendets transporter. Det var han som körde de yngsta mellan boendet och skolan och de lite äldre mellan boendet och deras respektive arbetsplatser.
På ytan såg Émile gemytlig ut, med varma bruna ögon och ett tryggt, glatt leende. Den behagliga ytan var bedräglig. Han hade suttit i fängelse i omgångar, dömd för sexuella övergrepp.
I sitt första äktenskap, det han ingått efter att ha återvänt till hemtrakterna efter närmare 20 år som sjöman, hade han varit mycket våldsam. Han hade misshandlat sin hustru Simone, parets fyra barn och de fosterbarn de tagit sig an. Skilsmässan var oundviklig.
Émile gifte snart om sig med en ny kvinna, en kvinna med en tonårig dotter. Émile fortsatte sitt våldsamma beteende, misshandlade sin nya hustru och styvdottern.
En dag 1984 ansåg Jambert sig ha tillräckligt med indicier för att polisen skulle kunna gripa och förhöra Émile, i förhoppning att det skulle leda till nya avslöjanden.
”För mig är han den ende misstänkte. Men jag har inga konkreta bevis”, kommenterade Christian Jambert.
Tog Christian Jambert livet av sig?
Än en gång viftade polischeferna bort den minutiösa kartläggningen, upprepade att Jambert skulle ägna sig åt annat. Med det kunde försvinnandena kunde fortsätta, vilket också skedde.
Pierre Monnoir, en försäljare som arbetade för att förbättra de förståndshandikappades villkor i Frankrike, hade själv uppmärksammat försvinnandena och kontaktade Jambert. De två männen slog sig samman och ägnade snart all sin fritid åt de många försvinnandena. De lade ett komplicerat pussel av misstankar, indicier och bevis.
1996, tolv år efter det att Christian Jambert först informerat sina chefer om sina misstankar, tyckte de att de hade tillräckligt med bevis. Denna gång vände de sig till riksåklagaren. De vågade helt enkelt inte lita på att åklagare och polis i Auxerre skulle lyssna på dem heller denna gång. Men myndigheten var överhopad med arbetsuppgifter och den blygsamme polisen från Auxerre hamnade längst bak i kön.
Det var först ett år efter det att Jambert och Monnoir överlämnat sina bevis som Jambert kallades till åklagaren i Paris för att där redogöra för vad han och Monnoir hade kommit fram till. Det blev aldrig något möte.
Den fjärde augusti 1997, några dagar innan det planerade mötet hittades Jambert död i sin bostad, skjuten i huvudet. Polisen avskrev det som självmord. Någon obduktion utfördes aldrig.
Hustrun polisanmälde övergrepp
Så småningom kom rättvisan ikapp Émile Louis. Hans andra hustru, Chantal, hade polisanmält honom för grov misshandel och övergrepp. Den här gången agerade myndigheterna med skärpa och utdömde ett långt fängelsestraff.
Strax därpå kontaktades polisen av en av Émiles döttrar från första äktenskapet. Hon hade hittat en väska på barndomshemmets vind. Dottern kände inte igen kläderna, de tillhörde vare sig modern, henne själv eller hennes systrar.
När polisen granskade det inlämnade kunde de bara bekräfta att många av plaggen liknade just de kläder som några av de saknade kvinnorna burit när de sist sågs i livet.
Émile Louis konfronterades med uppgifterna. Han erkände sju av morden, uppgav att han strypt sina offer och sedan begravt dem vid floden Serein.
En kort tid därpå, när två kroppar hade påträffats, drog han tillbaka sitt erkännande. Några år senare hamnade Jamberts uppgifter på en domares bord. Konfunderat funderade domaren över att Jambert hade tagit sitt eget liv innan att ha fått tillfälle att dela med sig av sina misstankar. Domaren fick det inte att stämma och beordrade en obduktion.
Jamberts kvarlevor grävdes upp. Obduktionen visade att det omöjligt kunde handla om ett självmord, Jambert var skjuten i huvudet inte bara en, utan två gånger varav det första skottet varit det dödande. Den enträgne polismannen hade blivit mördad utan att hans kollegor ens misstänkt det. Mycket tyder på att det var Émile Louis som mördade polismannen, men något åtal väcktes aldrig.
Många av de döda kvinnornas kroppar har aldrig påträffats och på grund av juridiska omständigheter kunde Émile Louis inte dömas för morden, ens efter den uppmärksammade rättegången.
Men den omfattande utredning som Jambert och Monnoir hade utfört och som senare kompletterades slog fast att han låg bakom åtminstone 17 av de närmare 30 försvinnandena. När det blev känt att vare sig polis eller åklagare hade lagt ner någon större möda på att hitta den som mördat kvinnorna växte fransmännens vrede sig stark.
De fasansfulla brotten lyfte fram de missförhållande som de drabbade levt under, precis som så många andra av samhällets svaga gjorde på många platser runt om i landet. Vreden tvingade fram förändringar som gjorde livet bättre för de utsatta grupperna.
När såren började läkas i Auxerre gick befolkningen samman. Redan 2005 reste de en staty för att hedra de försvunna och mördade kvinnorna.
Den 20 oktober 2018 hyllade invånarna Christian Jambert som så envist och tappert kämpat för rättvisan, trots sina chefers ogillande. De uppkallade ett av stadens torg efter honom. Émile Louis avled i oktober 2013, 79 år gammal.