Bokaktuella Annika Strandhäll: ”Känslan av skuld river i mig”
Det var dags. Annika Strandhäll hade fått förfrågan om att skriva en bok flera gånger tidigare, men vissa händelser hade legat för nära i tid. Distans, tid och bearbetning har gjort att hon nu, fem år efter att hennes make Thomas tog sitt liv, känner sig redo att ge ut Att stå kvar när det blåser.
– Detta med att stå kvar när det blåser är något som präglat mitt liv, både privat och professionellt. Många gånger har det varit tuffa bakslag och det jag vill signalera med min boktitel är att orka stå kvar och våga se ljuset bakom mörkret. Det har varit många utmaningar de senaste åren, men det går att komma igen, säger Annika som i dag säger sig må bra.
Hon, döttrarna och Thomas son Simon har blivit en familj igen, men en ny sådan.
Ensamstående far
Annika var 25 och Thomas tio år äldre när de träffades. Hon fastnade för hans humor och intelligens.
– Han var jurist, blond och blåögd. Han hade absolut gehör och kunde spela piano, dragspel och gitarr utan noter. Thomas var en ganska tystlåten man, men med ett väldigt varmt skratt.
Annika hade just skilt sig efter en tioårig relation och hade egentligen tänkt fokusera på jobbet. Även Thomas var separerad, men hade levt som ensamstående med sin son i sex år.
– Allt kändes så lätt mellan oss. Inget ifrågasättande, att det skulle bli vi kändes bara väldigt naturligt.
Aldrig hade Annika kunnat ana att Thomas skulle ta sitt liv.
– Vem kan egentligen föreställa sig något sådant? Jag hade inte ens förstått att Thomas mådde dåligt på det sättet. Självklart hade jag sett tecknen, men jag tolkade dem inte rätt. Alla de varningslampor som lyste trodde jag berodde på att vår relation inte var frisk och att vi båda två därför befann oss under en stor mental press.
De första av deras 19 år tillsammans var bra. Paret seglade ihop, båda gjorde karriär, barnen kom och de var mitt uppe i småbarnslivet.
Men ju mer uppslukad Annika blev av sitt arbete desto svårare blev deras relation.
– Det är svårt att veta vad som var hönan och ägget. Han tyckte det var jobbigt med mitt pendlade mellan Göteborg och Stockholm, dessutom hade jag många uppdrag utomlands. Det var svårt för honom att jag jobbade så mycket, att mitt jobb fick styra vårt familjeliv så mycket. En ministerpost innebär ju att man aldrig är ledig och det är ens skyldighet att vara nåbar 24 timmar om dygnet.
Det här är Annika
Namn: Annika Strandhäll.
Ålder: 48 år.
Familj: Döttrarna Felicia och Ebba, bonussonen Simon samt en katt.
Bor: I Stockholm.
Yrke: Riksdagsledamot Socialdemokraterna.
Aktuell med: Boken Att stå kvar när det blåser (Bokförlaget Forum).
Att Thomas slöt sig, stängde av från familjen och gick in i olika projekt är sådant som Annika, så här i efterhand, kan se som första tecknen på hans dåliga mående. Hans projekt var allt från att bygga ölbryggeri i garaget till att tillverka drönare och elcykel.
– Han gick in i olika projekt för att, som jag förstår det, hålla ångesten borta och det var hans sätt att hantera sitt mående. Men jag såg inte hur dåligt han mådde. Han hörde till den typ av män som inte pratar sina känslor.
Annika beskriver Thomas som högpresterande. Han var förhandlingschef för hela Arbetsförmedlingen och en uppskattad och omtyckt ledare. När Annika i efterhand pratade med hans tidigare kollegor visade det sig att ingen av dem kände till hur Thomas hade det. Inte heller hans bästa vänner. Det var helt enkelt ingen som visste vad han kämpade mot.
Det går att komma igen
– Tänk vilken kraft att upprätthålla den fasaden, inte minst med tanke på det jobb han hade, menar Annika.
Redan år 2015, under en weekend i Paris, hittade Annika tabletter mot ångest i hans väska, och senare antidepressiva mediciner i deras gemensamma badrum.
– Han hade beställt på nätet och självmedicinerade. Men ville absolut inte prata om det. Som sagt, han är den typen som aldrig skulle söka hjälp eller sätta sig hos en psykolog.
Dottern fann pappa död
De sista åren innan Thomas valde att avsluta sitt liv beskriver Annika som tuffa och påfrestande, både på hemmaplan och på jobbet. Hon hade just sagt att hon ville separera, tagit med sig flickorna och flyttat från deras villa på Värmdö till en lägenhet i stan.
Det blev äldsta dottern Felicia som några dagar senare åkte ut till sin pappa för att hitta honom död.
Annika beskriver sorgen och saknaden som svår, men också mångfacetterad.
– För min del består den av förlust men också av mycket ilska. Hur kunde Thomas lämna oss, våra två flickor Felicia och Ebba och sin son Simon?
Annika menar att han hade så mycket i sitt liv, fantastiska barn, ett bra arbete och god ekonomi.
– När jag ser sorgen hos mina barn blir jag både arg och förtvivlad. Ilskan och känslan av skuld river i mig.
Krispsykolog för sorgearbete
Annika fick prata med en krispsykolog på en gång där hon fick verktyg för att hantera sorgen, och inte minst fick hon lätta på de skuldkänslor som uppstår när en närstående tar sitt liv.
– Allt jag kan tänka på är att om vi bara förstått hur pass dåligt han mådde hade allt kunnat sluta annorlunda.
Vad saknar du mest med Thomas?
– Hans föräldraskap, så som det var i början av vår tid tillsammans. Han blev ju personlighetsförändrad den sista tiden, men jag saknar honom som han var med barnen och mig den första tiden.
Äldsta dottern tog studenten förra året och Thomas son Simon gifte sig i höstas. Annika kan se framför sig hur stolt deras pappa hade varit i de situationerna.
– Tänk om han hade fått se vilka fantastiska personer våra barn har blivit under dessa fem år! Simon har ju levt med oss så många år och blivit som min egen son. När han gifte sig fick jag leda honom uppför altargången tillsammans med hans biologiska mamma – det kändes otroligt stort.
Annika saknar helt enkelt någon att dela föräldraskapet med, de viktiga stunderna i barnens liv.
– Det känns fortfarande så overkligt att han inte ska få träffa sina framtida barnbarn, eller vara med på sina döttrars bröllop.
Du var socialminister strax innan Thomas begick självmord, med ansvar för suicidvården?
– Ja, så ironiskt. Jag såg inte hur det utspelade sig i min egen familj. Det är en stor förlust och så otroligt onödigt. Självmord är fortfarande så stigmatiserat i vårt samhälle. Visste du att fem gånger fler tar livet av sig än dör i trafiken per år? Sjuttio procent av dem är män! Ändå pratar vi så mycket mer om trafiksäkerheten än om hur vi kan förebygga självmord.
Vill öka medvetenheten om suicid
Annika känner att vi borde göra mycket mer för att förhindra självmord och var en tid engagerad i Suicid Zero.
– Nio av tio som stoppas från att ta sina liv försöker inte igen. Det där om att en person som väl har bestämt sig för att ta sitt liv alltid lyckas till slut är en myt. Tvärtom; lyckas man förhindra ett självmord är det sannolikt att den personen inte tar sitt liv.
Är det en av anledningarna till att ni bestämde er för att vara öppna?
– Ja, jag vill uppmana alla att prata mer öppet om självmord, för jag önskar personligen att jag hade varit mer medveten. Om Thomas hade tagit sig igenom den mest akuta situationen hade vi nog kunnat se honom sitta i solen med en öl i handen i dag. Det var därför vi valde att redan ett halvår efter hans bortgång berätta offentligt i Skavlan. Det var ett beslut som jag och barnen tog tillsammans.
Jag såg inte hur dåligt han mådde
Ett annat skäl till varför Annika kände sig tvungen att berätta var alla falska rykten som spreds som en löpeld i sociala medier. Som framträdande politiker i kontroversiella frågor, inte minst kopplade till högerextremism, är Annika van vid att ta emot hat och hot.
– Jag levde med sådant även tidigare, men efter Thomas död skydde dessa krafter inga medel. Hemska historier om hur han skulle ha dött spreds på nätet. Mängder av fruktansvärda saker skrevs på till exempel Flashback och har lästs miljoner gånger. Det var fruktansvärt, ännu en dimension av sorgen, och ytterligare en orsak till att vi ville berätta hur det faktiskt gick till.
Hat och hot är de tråkigaste bitarna man får ta som politiker. Roligaste delen som ordförande för S-kvinnor är just nu att jobba med jämställdhetsfrågor.
– Jag brinner för att ta fram nya viktiga förslag när det kommer till frågor som sexualbrott, ekonomisk jämställdhet och mäns våld mot kvinnor. Det är otroligt viktiga områden och det ger mig kraft att jobba med dem.
Otrygg barndom
Efter tio år som politiker har Annika svårt att peka på någon enskild reform hon är stolt över, men finner det värt att nämna att hon var med och lade fram pensionsöverenskommelsen 2018, som förbättrade ekonomin för våra allra fattigaste pensionärer. Hon har även varit med om att höja barnbidragen och förbättra sjukförsäkringen.
Det här är frågor som engagerat Annika sedan hon var liten. Hennes mamma dog för ett par år sedan som sjukpensionär med en urusel pension. Därför har de här frågorna känts extra konkreta och viktiga för Annika.
Som barn gick Annika runt med en känsla av otrygghet. Hon var bara sju år när hennes föräldrar separerade, och det var hennes mamma som tog ansvaret för barnen.
– Ekonomiskt fick mamma och pappa det väldigt olika efter skilsmässan. Mamma träffade pappa när hon var 16 år och fick barn ganska snart. Hon blev hemmafru, och utan vare sig utbildning eller livserfarenhet jobbade hon bara sporadiskt inom barnomsorgen.
Efter skilsmässan stod Annikas mamma utan pengar, hon hade inte ens råd att gå till tandläkaren. I slutet av varje månad fick hon ringa och låna pengar av släktingar och vid vissa tillfällen fick Annika höra av sig till sin pappa om ett lån. Att panta det som gick att panta för att köpa mat har präglat Annikas liv.
Moderns självmordsförsök
Dessutom sviktade hennes mammas hälsa. Hon rökte ”som en borstbindare” och fick KOL. Och så var det den psykiska ohälsan. När Thomas drabbades av psykisk ohälsa var det inget nytt för Annika. Hon är uppvuxen med en mamma som tampades med en hel del ångestproblematik.
Vid ett tillfälle minns Annika att hennes mamma till och med blev hämtad av ambulans. Det var först senare som Annika förstod att hennes mamma hade försökt att ta sitt liv.
Pratade ni om hennes psykiska ohälsa?
– Ja, vi pratade, till skillnad från Thomas, väldigt öppet om hennes ohälsa och jag var ofta med henne hos olika läkare för att prata om både hennes psykiska och fysiska åkommor. Mamma var en otrolig person!
Vi hade det tufft ekonomiskt och mamma mådde inte bra
– Det hon förmedlade till mig, trots sina egna svårigheter, var förmågan att visa kärlek, omsorg och omtanke. Det hon skickade med mig är så mycket mer värdefullt än pengar. Även när livet utmanade henne var hon en väldigt omtänksam människa.
Men du vågade inte ta hem kompisar?
– Nej. Det var en känslig ålder, vi hade det väldigt tufft ekonomiskt och mamma mådde inte bra, så jag tog sällan hem någon. På den tiden var det viktigt att upprätthålla en fasad, inte minst för mamma. Ingen utanför skulle veta hur vi hade det.
Omständigheterna hemma gjorde Annika till en grubblande liten tjej.
– Jag lärde mig att läsa väldigt tidigt och gömde mig i böckernas värld. Maria Gripe och Narnia-böckerna blev min verklighetsflykt. Vi bodde granne med biblioteket som blev ett slags fristad.
I skolan var Annika en riktig plugghäst, men drömde om att bli skådespelare.
– Kanske var även det ett uttryck för en dröm om ett annat liv. Eftersom det fanns aktiviteter som var gratis på den tiden hade jag möjlighet att gå med i en teatergrupp som betydde massor för mig. Teaterintresset höll säkert i sig i tio år. Det stora samhällsintresset växte fram senare, under tonårstiden.
Vem har betytt mest för dig rent yrkesmässigt?
– Flera stycken! Stefan Löfven är en av dem, han är en fantastiskt skicklig ledare. Trots att han har haft det viktigaste politiska uppdrag man kan ha så är han otroligt ödmjuk, ärlig och hederlig. Har Stefan lovat dig något så gäller det. Det är inte alltid bilden av politiker generellt. Han är en riktig människa, betydelsefull förebild, ledare och chef.
Kvinnlig förebild
En annan viktig förebild för Annika är Margot Wallström:
– Oavsett uppdrag så har hon alltid haft ett feministiskt perspektiv och haft kvinnornas rygg. Hon lyfter alltid fram kvinnor och flickor på ett beundransvärt sätt.
Och i livet, vem spelar huvudrollen där?
– Mina barn såklart. De är ju mitt allt! Att få följa dem från barn till de fantastiska personer de blivit gör mig väldigt stolt. De är omtänksamma och kloka, men också obstinata tonåringar.
Hon försöker vara en väldigt närvarande mamma, men inser också att föräldraskapet har förändrats sedan hon blev ensam.
– När man gått igenom sådant som vi gjort, självmord, hat och hot, påverkar det oss alla, men vi är i dag otroligt sammansvetsade och stöttar varandra i allt.
– Vi pratar väldigt öppet och mycket med varandra och hittar på en hel del roliga saker ihop, som att resa till exempel.
Vad gör dig lycklig?
– Jag brinner för politiken och är både glad och stolt över att få vara en del av svensk politik. Privat blir jag lycklig av att göra saker för och med tjejerna, att få se dem lyckliga och prova sina vingar.
Rädd för sjukdom och förlust
Ett stort intresse är också att laga mat, med en ljudbok som sällskap. På senare tid har Annika dessutom fått gröna fingrar och hon älskar att omge sig med mycket blommor.
– Jag är en person som ser glaset som halvfullt och är i grunden en väldigt positiv person. Under mina mörkare stunder har det ändå varit lätt att skriva den där listan med saker jag är tacksam över!
Finns det något som skrämmer dig?
– Ja, jag har förlorat så många av mina närmaste den senaste tiden att det har påverkat mig. Sjukdom och förlust har format en rädsla hos mig på ett helt annat sätt än tidigare.
– Jag var en av dem som tog hälsa och livet för givet tidigare, nästan lite nonchalant har jag tänkt att sådant händer andra men inte mig. Men i dag är det en enorm rädsla, speciellt när det gäller mina tre barn. Inget får hända dem!
Annika menar att hon upplevt så många förluster att det förändrat hennes livssyn:
– Jag har kommit till insikt om att det inte går att skjuta på saker och ting. Vi kan inte titta framåt och skjuta på saker tills vi är pensionärer. Livet är här och nu, det är det enda vi vet. Jag vill uppleva livet nu!
– Mamma var 68 år när hon dog. Under hela sitt liv ville hon åka till Svalbard, men hon kom aldrig dit. Varför i hela fridens namn såg jag inte till att hon kom dit!?