Bajsets historia: Från utedass till stängd dörr
– I det moderna samhället har vi väldigt mycket tabu kring kroppen och kroppsfunktioner men det är ju en sen konstruktion, säger Jonas Engman, etnolog vid Nordiska museet.
Tänk dig att du går på gatorna i Gamla stan i Stockholm. Du är på väg att utföra ett ärende av något slag. Solen skiner, fåglarna drillar. Plötsligt kommer det en kaskad av någon onämnbar sörja från ett fönster två trappor upp. Ja, eftersom vi leker med tanken att det här utspelar sig under medeltiden så är du så klart van vid att steppa åt sidan.
”Gatan betraktades som den plats dit man kunde vräka ut allt som man ville bli av med i hushållet. Där kunde komma en hink med slaskvatten, en skopa med aska från eldstaden, en död hund eller katt och mycket annat”, berättade Stadsarkivets Mats Hayen för Svenska Dagbladet 2015.
Fastighetsinnehavarna hade ansvar för att latrinen togs bort från den egna gården. Människorna som hade hand om de uppgifterna ansågs, inte oväntat, stå synnerligen långt nere på samhällskalan. Under århundradena har det funnits rackare, bödlar, latrintömmerskor och ”Skitbärarkärringar” som kånkat och burit stadsbornas skit.
Det låter avlägset men så långt tillbaka i tiden behöver vi inte gå för att hitta ”skit” på gatorna.
– Långt in på 1900-talet var ju avföring från djur en del av stadsbilden. Det fanns ju massvis med hästar som sket på gatorna. När bilarna kom tyckte många därför att det var en ganska miljövänlig uppfinning, säger Björn Lundberg, historiker vid Lunds universitet.
"Skiter inte där man äter"
Någonstans där i skarven mellan 1800- och 1900-tal händer något. Vi blir varse om att vi borde hålla skiten ifrån oss. Det finns ju ett grovt ordspråk som säger att man ”skiter inte där man äter”. Och det är ju ingen dum devis rent hälsomässigt.
Vetenskapen fann en koppling mellan bakterier och hälsa.
– När vattentoaletterna kom ökade mängden avloppsvatten som rann rätt ut i vattnet. Samtidigt började vetenskapen förstå hur bakterier kan orsaka sjukdomar, säger Björn Lundberg och förklarar att det dröjde ända in på 1930-talet innan det fanns flera fullt fungerande reningsverk i Sverige.
Men risken för magsjuka berättar ju inte hela historien om hur bajsandet blev en privatsak. Från det antika rom och torrdass härhemma så går det att konstatera att folk har gått på avträdet tillsammans förr. Sedan är det kanske svårt att dra slutsatser om det här var för att det var så mysigt att sitta tillsammans eller om det fanns praktiska anledningar.
Ser man till uthus och utvändigt belägna avträde på medeltida borgar så finns det onekligen något privat i placeringen av toaletten.
Kunglig toabetjänt
Med dagens ögon ser ju forna tiders toalettvanor ofta konstiga ut. Klart är i alla fall att Henrik VII lät inrätta tjänsten ”Groom of the stool” vid det engelska hovet på 1500-talet.
En tjänsteman som fick privilegiet att hjälpa kungen på toa.
– Det kan ju inte ha varit helt lätt med tanke på de invecklade klädedräkterna, säger Björn Lundberg.
Men uppgiften var både åtråvärd och aktningsvärd. ”Groomen” hade ju kungens odelade (nåja) uppmärksamhet.
– Det var ju väldigt svårt att prata i enrum med kungen annars.
Vattenklosett och urbanisering
Men själva toauppgiften försvann från "groomens" uppgifter redan på 1600-talet även om själva ämbetet fanns kvar till 1901.
Då hade vattenklosetten uppfunnits. En, till en början, lyxig inrättning förbehållen de rikaste men med tiden ett folkligt måste. WC:n var givetvis en bidragande orsak till privatiseringen av toabesöken.
Urbaniseringen är en annan. Landsortsbefolkning flyttar in till stan och bosätter sig i flerfamiljshus. Avträdet ute vid torpet byts mot ett gemensamt utedass på gården. När vi med kollektiva krafter bygger folkhemmet är bostäder med rinnande vatten och egen toalett en medborgerlig rättighet. Vi kan äntligen låsa in oss. Renlighet har blivit en dygd och då måste vi hålla skiten ifrån oss.
Tänker bort underlivet
Privatiseringen av avföringen började på sent 1800-tal under den Oscarianska eran i Sverige, berättar Jonas Engman, etnolog på Nordiska Museet.
– Vi plockar upp influenser från Storbritannien. En tid där det till exempel var tabu att tänka att kvinnorna hade underliv. En förklaring till att klänningarna var så långa.
Privatiseringen handlade inte bara om att tänka bort ”underredet”. Moderniseringen innebar också att fjärma sig från kroppsvätskor och naturligt utsöndrade dofter. En hållning som anammades i borgerliga kretsar men som med tiden sipprade ner till den medvetna medelklassen.
Bellman och bajset
Mötet mellan det nya ”civilerade” idealet och den folkliga vardagen kommer till uttryck i komiken. I Bellmanvitsarna har både sex, bajs och kroppsvätskor sin givna plats. Bellman säger vad som faller honom in och agerar oborstad bonnläpp som motpol till Gustav III som figurerade i de ursprungliga vitsarna. Bellman skiter till och med i kyrkan.
– I de övre stånden hade man en tanke om den civiliserade människan som höjde sig över djuren. Man kunde förfasas över de skitiga människorna på landsbygden där man tvättade sig när det var nödvändigt en gång om året. Det blev ett möte mellan två värderingar och skämten är en slags kommentar till det, säger Jonas Engman.
Och Bellmanvitsarna om förhållandet mellan högt och lågt, fint och fult har långa rötter
– Sex och sånt som kommer ur kroppen har varit ett ämne för skämt så länge vi kan se. I nordisk kulturhistoria finns det exempel så långt tillbaka som 1200-talet.
Bellmanvitsarna lever kvar även om Gustav III har skrivits ur handlingen. Någonstans på vägen har karaktärer som ryssen, dansken och tysken nästlat sig in i handlingen. Fast bajsar gör Bellman fortfarande.
Skiten privatiseras
Under tiden har det Oscarianska draget blivit norm. Vi skiter bakom dörrar som vi låser. Det tillhör det privata. Lortsverige är utrotat men minnet lever kvar. Tänk att du bjuder hem vänner på middag. De får givetvis tillträde till det renoverade badrummet och så har du missat att köra ordentligt med toaborsten i kröken. Det är spillningsrester på porslinet. Bevis på att någon utfört ”nummer 2”.
– Renlighet har blivit ett kulturellt ideal och det som inte är rent framkallar skam. Förr kunde man ju säga att ”lite skit rensar magen” det kan du inte idag, säger Jonas Engman.
